Älskar, älskar inte

brod1

Alla hjärtans dag till trots, livet är inte alltid bara kärlek, det kan vara väldigt mycket annat som inte är det minsta likt kärlek.

Detta är förstås en mormor-historia, vad annars. Och den är lite sorglig.

Eller rättare sagt, den är över huvud taget inte rolig alls.

Jag tänker så här, att hon kanske borde ha fått känna av lite mer kärlek. Så hade hon nog inte varit så grinig på sin ålders höst.

Mormor älskade faktiskt inte morfar, herr M. Det var hon väldigt tydlig med.

Hon var aldrig någonsin ens kär i honom, oavsett vad och hur han i sin tur kände för henne.

Jag träffade aldrig min morfar, men jag fick höra ett och annat om honom, och det var sällan några vänliga saker. Han är en historia för sig, kan jag tycka, men här räcker det med att konstatera fakta.

Så här började det, eländet:

Mormor var jättebra på matte. Det är i alla fall något jag inte har ärvt, som tur är.

För det ledde till hennes nedgång och fall.

Hon fick hjälpa sin rika klasskamrats dumma bror med räknandet, det kanske hon tyckte var kul.

Hon fick förmodligen betalt också, jag antar, att det var så. Man ska slå mynt av sina talanger, det är det inget att säga om.

Entreprenadskap, då som nu.

Men en sak hade hon inte räknat med.

Rik pojke, flicka av folket. Ensamma knåpandes med matteproblemen. O-påpassade.

Och då gick det som det gick.

En liten Ludvig var strax på väg, väldigt, väldigt oönskat.

Mormors far var en som inte gav sig så lätt. Hade han inte vid ett flertal tillfällen släpat hem sin danslystna dotter, mer eller mindre i håret, bort från danspalatsen och hembygdsgårdarna. Dessa syndens nästen.

Och trots detta, detta!

mormorbilder 001Mormors uppretade och argsinte far

Han var säkert en rasande och oförsonlig gubbe, det verkar vara ett släktdrag både på korsen och tvärsen. Han ställde den rika familjen till svars och krävde för sin dotters heders skull, att åtminstone faderskapet skulle erkännas.

Och att de rika, som hade mer än nog, också skulle bidra ekonomiskt till lille sonens väl och ve.

Det hade han inget för, där satt den syndiga dottern med sitt i synd avlade barn, domstolarna var inte på flickans sida, inte då heller.

Så vad göra med en som förbrukat sitt värdefullaste, och näst intill enda kapital. En icke-jungfru var svårt att gifta bort.

Men räddningen fanns närmare än man först hade hoppats på.

Det fanns en inneboende, någorlunda stilig ungkarl, visserligen bra mycket äldre och med ett hiskeligt humör, det var han känt för, herr M.

mormorbilder 004morfar med sin mörka blick

mormorbilder 003och mormor, spefull och arg

Men han gillade mormor, trots det nedsolkade ryktet och en unge i hasarna. Det var ok, tyckte han. Kör till.

Mormor hade ingen talan. Vips, så vart hon fru M.

Fast hon inte gillade herr M särskilt mycket fann hon sig i sitt öde, de byggde hus, de skaffade två barn till. Allt var som det skulle.

Herr M älskade i alla fall sin lilla dotter över allt i världen, mormor brydde sig mest om sin förstfödde. Av någon släktteknisk och ganska så uppenbar anledning.

Sen hände det, att en förtjusande värdshusvärds-son kom in i bilden. Inte i skinande rustning och inte på någon vit springare, men näst intill.

Han var inte bara förtjusande, han var helt galen i mormor också.

Och nu, till sist: det var ömsesidigt.

”Kom rym med mig, ta dina barn och kom till mig”, skrev han till mormor.

Mormor funderade allvarligt på saken.

 

Hon kom fram till, att hon skulle göra det, men hon skulle bara ta Ludvig med sig. De andra två kunde herr M t hand om.

Som straff?

Det var i alla fall det, hon kom fram till. Hon har alltid varit en mycket pragmatisk dam.

Hon funderade tyvärr lite för länge. Herr M hittade brevet och gormade och gastade.

”Tror du, att en värdshusvärds-son skulle bry sig om en sån som dig”, skrek han upprörd och helförbannad, rev brevet itu.

Vad som hände då med mormors hjärta, det vet bara hon.

Kanske brast det för att aldrig bli ett helt, älskande hjärta igen.

Då, när hon trodde på det som herr M skrek.

När hon än en gång fogade sig.

Så hon stannade på sin post och fick så hon teg. Det fanns alltför mycket praktiskt och nödvändigt att ta itu med, värdshusvärds-sonen fick hitta en annan vild och galen kärlek.

Mormor stannade, och fortsatte att smått ogilla herr M på sitt ironiska vis ända tills han dog.

Allt detta berättade mormor för mig när hon var gammal och sannerligen ångrade vissa beslut hon tagit.

Det var så dags då.

Jag tyckte så synd om henne. Då var jag kanske tjugo år och hade jättesvårt att förstå hennes handlande. Varför tog hon inte sitt livs chans? Jag hade absolut ingen aning vad det innebar att leva.

Så här har Amors pilar flugit i alla tider, hit och dit, träffade sitt mål ibland, missade för det mesta. Och när de träffade, ställde de bara till besvär.

Det var vettig man skulle vara, ansvarsfull, ta sitt straff, bära sina bördor och skämmas tillräckligt för att inte följa sitt oförnuft.

Och ödet vrider sig runt sin axel, lägger saker till rätta, omorganiserar och fixar till det så att allt stämmer och allt blir det det blir.

Lev och lid och låtsas som inget.

Min mormor verkar ha haft det i sig, att glädjas, att dansa, att bli förälskat. Att göra dumma saker och komma på det för sent.

Fast jag vet ju inte, hur det egentligen gick till, vad som verkligen hände mellan henne och rikemans-sonen.

Vissa saker berättade hon faktiskt inte ens för mig.

Och till råga på allt. Den älskade Ludvig, honom verkade hon ändå kunna omfamna med djupa moderskänslor.

Men han försvann som ung man och kom aldrig tillbaka.

Försvann och var puts väck.

 

En sån underlig släkt jag har.

Denna mytomspunne Ludvig, han måste ha sått sitt vildhavre han med, eftersom det då och då dök upp en ung och olycksbådande charmig kusin som kallade mormor för farmor och som hade ett gott öga till hennes obetydliga hoparbetade slantar.

En spelevink, en odåga, en charmör. Ludvigs avkomma, naturligtvis. Varför skulle mormor annars vara så ömhjärtad och blödig just för honom?

Så vad ställde han till med, den olycksalige sonen, sålde han sin förstfödslorätt för en tallrik ärtsoppa till sin lillebror, den ännu olycksalige Georg, för att gå upp i rök?

La han benen på ryggen efter något dumt han gjort?

Emigrerade han i släkttypiskt vredesmod?

Blev han ihjälslagen?

Jag vet inget om det.

Jag vet bara, att det kunde ha gått annorlunda, om kärleken fått råda. Då hade min mormor blivit en präktig och välmående värdshusvärds-mora och hon hade aldrig behövt bli bitter. Hon kunde ha sluppit herr Ms ilskna humör.

Hon kunde ha startat på en ny kull, fått andra, mer lyckade barn.

Tänkte hon på sånt, där hon satt ensam i sitt rum? Hon hade många dagar och nätter på sig, att fundera över sina beslut.

Och ångra dem, och gråta en skvätt och berätta allt för mig, kanske bara för att hon själv behövde höra historien berättas. För att höra hur det lät.

För att lyssna efter, om det någonsin kunde ha funnits lite hopp.

Det är därför, jag skriver ned det. För att än en gång klä det i ord och för att bevara hennes berättelse.

mormorbilder 001Hela släkten. Den lilla, sura till vänster i bilden är min mor. Hon var förnärmad för att hennes kusin hade trasslade till hennes rosett. Den med breda ansiktet är mormors mor.

 

Det är trots allt snart Alla hjärtans dag. Även de solkiga och de brustna hjärtans dag, får man hoppas.

Det är bara en sak jag verkligen, verkligen undrar över:

Varför låter folk brev av den kalibern ligga framme och skräpa, så att de kan hittas av dem de inte är avsedda för?

Är det för att på pin kiv och av bara farten, sätta fällben för sig själv?

Är livet verkligen en schlager?

bro1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s