Brutna halsar och ben

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är alltid lika kul att prata om vädret, jag kommer genast att tänka på så mycket annat. Och nu har vi ju fått snö, äntligen, Ess måste komma hem och skotta. Katten går ut, alltid lika glad över att dörren öppnas, men hon kommer snart på andra tankar.

Jag har hört, eller läst, att katter inte fryser. Att de med gott mod kan sova i snön. Men jag tycker nog, att hennes små tassar känns väldigt kalla.

För tillfället har hon sitt basläger under lilla granen med de blå ljusen. Det är ett perfekt ställe att lurpassa på alla hungriga, uppburrade koltrastar, som hoppar omkring som stora svarta plumpar i snön.

Snö och is och skiftande temperaturer gör, att vi kan fortsätta att klaga på vädret. För nu finns risk för halka och med det kommer alla benbrotten.

Det borde kanske vara en lag som påbjuder broddar, precis som med vinterdäck på bilarna, det räcker nog inte att staden delar ut gratis broddar till sextiofemåringarna. När samhället nu är så mån om, att vi inte ska ställa till det ytterligare för den redan ansträngda sjukvården vore det väl bra att göra halkandet straffbar.

bandage 1

I Tyskland säger man käckt Hals und Beinbruch och menar det som en önskan om välgång. Det är sånt där tvärtom-språk. I botten ligger väl den gamla skräcken att misshaga dom griniga gudarna genom att vara alltför optimistisk i sina välgångsönskningar. sånt brukar ju straffa sig, det visste redan de gamla grekerna.

Uttrycket, som är en önskan om att bryta hals och ben, lär var en förvanskning av ett hebreiskt uttryck, hatslokhe u brokhe, en önskan om välgång vid affärstransaktioner. Missförstånd och felöversättningar leder ofta till mystiska men ganska roliga uttryck.

På engelska säger man break a leg, det låter som en översättning eller något ditåt. Man säger det bl a inom teatern och jag läste att det kan ha att göra med när skådespelarna tackar för applåderna genom att niga och buga och sträcka ut ett ben bakom sig.

Det låter lite långsökt.

Jag vill inte bryta varken nacken eller benen.

Nacken har jag någorlunda koll på, även om jag för ett tag sedan var inne i en underlig destruktiv och självbestraffande period av snubblande och rejäla felsteg.

Jag försökte t ex kasta mig nerför vår lilla trappa, visserligen inte med mening, men ändå.

Sen snubblade jag över den fullständigt värdelösa träningsapparaten som upptar onödig plats i sovrummet. Den ska man träna magen på, vilket vi aldrig gör, varken Ess eller jag. Jag försöker ta tag i det då och då, men glömmer alltid hur man ska göra mellan varven. Så vi hänger kläder på den, den funkar numera som en deformerad herrbetjänt.

Därefter höll jag på att braka väldigt oväntat och olyckligt i marken när jag ställde mig på en ranglig trädgårdsstol när jag skulle byta lampan i utomhusbelysningen. Jag borde vetat bättre. Den stolen hänger ju knappt ihop.

Mina ben har det alltid varit något konstigt med, de är liksom inte mina. Jag tror, att jag fick fel modell från första början. Visserligen är det bara armarna jag har brutit, men benen är alltid i farozonen. Dom är liksom lite i vägen. Jag snubblar ofta och gärna.

Häromveckan t ex, snubblade jag, antagligen över mina egna fötter, precis utanför jobbet. Det var inte ens halt då.

Jag fick sår på knäet precis som förr i tiden, när man var ett vilt och fritt barn. Sen svullnade foten på kvällen, det värkte och dunkade.

Dagen efter var jag bra igen.

Sånt gillar jag.

Är man så klumpig att man gör sig illa, så ska det åtminstone gå över omedelbart.

Redan som barn var mina ben onödigt långa och alldeles för tunna. Jag kallades ibland för storken av dom elaka pojkarna, och i röda strumpbyxor såg jag antagligen precis ut som en sådan. Det retade i alla fall gallfeber på en trubbnäst bjäbbig och väldigt irriterande pekineser jag kände då.

Eftersom jag har en inbyggd fasa för att bryta benen vill jag ogärna åka skidor. I alla fall inte fort och absolut inte nerför.

bandage 3

Skridskor däremot gillade jag att åka förr. Jag kan fortfarande känna den berusande fröjd när man svischar iväg över isen. när det går undan och man känner sig som vindens syster.

Numera är jag tyvärr alltid panisk rädd när någon (Ess) tvingar mig med ut. Ännu värre blev det, när Ess slipade bort taggarna på mina vita isprincess-skridskor. Då kunde jag plötsligt inte längre bromsa.

Jag har fått nya skridskor med nya taggar, men nu är det för sent. Nu har rädslan bitit sig fast.

Hals und Beinbruch, jo, jag tackar. Helst inte.

Man kan bryta väldigt mycket annat också, det behöver inte var just kroppsdelar.

Man kan bryta tystnaden. Det kan vara skönt och befriande, men:

det kan vara farligt det också.

Tänk om man har välbevarade hemligheter som man hållit inne med, och så beslutar man sig för att bryta tystnaden. Då är det inte så roligt alla gånger, för släkt, vänner och arbetsgivare.

Man kan bryta hjärtan.

Till höger och vänster, om man är den typen. Fast det är mer av krossande här i landet, bryta hjärtan gör man mer utomlands. Här i landet tar man till storsläggan och drämmer i allt man orkar.

För att vara säker på, att det bara är småsmulor kvar.

Som sagt, om man är den typen.

Men löften går att bryta, även på svenska. Brutna löften är det gott om, dom ligger och skräpar överallt, svåra att få o-brutna.

Speciellt ont gör det på barn, om man bryter sina löften.

Som min mamma, som lovade, att  Herr Busch bara skulle döda kattungarna, inte mamma-katten.

Det löftet bröt hon så det knakade rejält i hjärtat på mig.

Det bär man sen med sig sen, förhoppningsvis som ett ständigt blinkande varningsljus så att man kommer ihåg hur det känns och inte gör likadant.

Man kan också bryta upp, det kan gälla taffeln, när man slutat äta, men jag tänker mer på basläger och äventyr.

Sen kan man bryta ihop. Under tyngden av livets bråte, under pressen av alla åtaganden och alla förväntningar.

Jag vet inte, vad som är bättre, att bryta ihop eller att gå in i väggen, det går liksom på ett ut.

Bryter man ihop, av vilken anledning det än må vara, ska man bita ihop och resa sig igen. Säger man. Det är bara att bryta ihop, samla ihop delarna och stappla vidare på livets stig.

Så gör dom livskraftiga tuffingarna. De mer ömtåliga och sköra lär få problem med ihop-bitande.

Dom kanske få gå på avtrubbande mediciner och vingla omkring och sen av bara farten bryta benen på riktigt.

Jag hör nog till dom tuffare. Jag klara mig oftast ganska bra. Jag bryter varken upp eller ner.

En gång när jag skulle köra till Luleå (ensam) bröt jag däremot armen.

bandage

 

I Göteborg hade det blivit vår och vackert, men inte i Örnsköldsvik. Där låg isen i fläckar och en sådan där liten fläck låg precis utanför min bil.  Jag hade övernattat på ett hotell där – inte ens jag kom på idén att köra non-stop till Luleå.

Det var då jag bröt armen, på morgonen. Fast det fattade jag inte med en gång. Jag försökte köra på, inte direkt glad i hågen, det gjorde faktiskt ganska så ont.

Efter en tag vände jag och tog mig till sjukhuset. Först fick jag sitta och vänta halva dagen sen blev jag röntgat och sen fick jag ett gipsförband på den brutna högerhandleden.

Sen körde jag, nygipsad och lite gladare i hågen, till Luleå. Det funkade bra på dom ändlösa vägsträckorna i Norrland, hade jag väl fått i högsta växeln var det bara att gasa på.

För det var växlandet som var problemet.

Polisen stannade mig förstås, ute i ödemarken, en rutinkontroll.

Eftersom jag hade körkort och inte gjort något mer graverande än brutit armen lät de mig köra vidare.

Dom tyckte det såg en anings aning avigt ut, att växla med vänsterhanden, liksom i kors. Jag sa som det var, att jag var nygipsad, och trampade jag snabbt och effektivt på gasen innan de hann reagera.

Dom vinkade inte och ropade inte heller ett glatt Hals und Beinbruch. Eller någon norrländsk variant, som jag inte känner till.

Men jag kom helskinnad till Luleå och där  fick jag en mitella av en snäll kvinna.

Jag skulle hänga en vandringsutställning, men förutom att jag var rejält försenad så var jag dessutom lite handikappad. Inte kunde jag klättra upp på stegar och slå i spikar och hänga bilder.

Men det fanns hjälp att få. Förutom den snälla mitella-kvinnan var där gott om rejäla karlar som kunde hantera en hammare.

Jag behövde bara peka.

Det kändes lyxigt.

Mens om sagt, jag hoppas att vi alla klarar oss också igenom även denna isvinter utan varken brutna armar, brutna nackar eller brutna ben.

Så slutar jag med en sång på läpparna: Bob Dylans: Everything’s broken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s