vänmöte

diktböckerna 013

Det var det här jag letade efter, i mina gamla, numera lite pinsamma diktböcker.

Det var de små utklippen gjort av Åsa.

Visst är vissa saker väldigt, väldigt konstiga.

Eftersom jag är skeptisk till det gudomliga omhändertagandet och ingripandet och inte heller tror på annat hokuspokus, i alla fall inte så ofta, så vet jag inte hur man förklarar detta.

Men roligt och ödesmättat märkligt var det.

Detta hände:

Då, när jag var arton år och ung och på jakt efter sånt som gav mig styrka och lust att leva, så fanns en annan artonåring någonstans, troligen i Stockholm, antagligen med snarlika behov och ritade dessa små krummelurfigurer.

Dom publicerades i tidningen Vi, om jag minns korrekt. Vi hade aldrig några glassiga tidningar hemma, på den tiden, men Vi hade vi tydligen.

Underligt.

Mina fosterföräldrar var inte speciellt kooperativa.

diktböckerna 011

Men, hur det än var, någonstans stötte jag på Åsas lilla figur. Och jag tyckte om den, den hade något som jag kände igen. Den var liksom lite jag.

Något ditåt.

Antagligen var den väldigt mycket Åsa också.

Så jag klippte ut teckningarna och klistrade in dom i mina diktböcker.

Sen hände ingenting på jättelänge som hade med denna historia att göra.

Det gick tjugo år, och naturligtvis sker det en hel del i ens liv på tjugo år.Trots allt.

Och sen hände i alla fall något väldigt viktigt och omstörtande.

Jag fick jobb, ett riktigt jobb, på Frölunda Kulturhus.

Hur underbart var inte det!

Där hände hela tiden helt vansinnigt många saker. Teatergrupper kom, spelade och försvann. Musiker uppträdde. Jag fick en puss av Putte Wickman två gånger. På kinden. När jag skickades fram med blombukett.

En gång fick hålla i en död fisk en gång, som det skulle sättas eld på. Det ingick i en pjäs.

En gång var det massa hö på golvet i lilla salen efter att en sameteatergrupp hade haft föreställning. Dom hade en indian med, som var jättebra på att vara shaman och att spela kärklekskrank ripa.

En annan gång var det sovjetiska dansare som spetsade fast svärdsklingor i golvet.

När det brann i ridån i Stora salen, det var däremot före min tid.

Vi gjorde också många fina utställningar i utställningshallen. En gång åkte dockteater-Annette och jag till Lübeck till dockteatermuseet och sen byggde vi upp en hel Kasperstad. Inför ett jubileum. Det var häftigt.

I den vevan träffade jag min franska vän. Den enda franska vännen jag någonsin haft.

Mycket senare gjorde jag tillsammans med en kompis som är fotograf en idéutställning som hette Främlingar.

Innan dess var vi några som byggde ett helt mangoträd i papier maché och tyg. Den ingick i en utställning om Tanzania och afrikanen som gjorde utställningen satte sig under vårt låtsasträd vars lövtunga krona överskuggade hela utställningshallen. Och han tyckte, att någonstans inuti måste jag vara afrikan, för trädet kändes helt rätt.

Jag hade också hand om textilverkstaden. Varje tisdag kväll en jämn ström av tonåringar som skulle trycka namn på musikband på t-tröjor.

Det var bio och föredrag.

Man fick göra brandkårsutryckningar och träna upp sin kreativitet, för det var alltid något oförberett som hände.

Som sagt, massor spännande. Hela tiden. Det var såna tider då. Kultur var roligt.

Här fanns en hel del roligt folk också. Kollegor.

Flera höll på med teater. Annette höll på som sagt på med dockteater. Torbjörn skötte keramikverkstaden. Det fanns sportkillar, tre stycken.

Sen fanns två till, Mats som var den konstnärliga videons kung och fanbärare. Som gjorde fantastiska utställningar som hette Monitor.

Och så fanns Åsa Sjöström.

Fast hon var bara en mystisk figur som jag bara hörde talas om, i början. Lite mytisk. Hon höll på med aminerad film och hon var inte där. Hon var ledig och på långresa.

diktböckerna 003

Sen kom hon, vi möttes. Vi blev liksom lite vänner.

Åsa var en sann konstnärssjäl, hon var oerhört begåvad (och det är hon fortfarande) och svävade liksom lite över allting.

Att vi blev vänner kanske berodde på att vi hade mycket gemensamt, mer och mer allt eftersom vi bättre lärde känna varandra.

Och så småningom, jag minns faktiskt inte när och hur det gick till, fick jag reda på, att det var hon som ritat, att hon var krummelur-Åsa.

Det var ju väldigt konstigt. Men det är sant.

Sen hände återigen massa saker, tiden gick, Åsa slutade, flyttade tillbaks till Stockholm. Jag slutade, började på Kulturförvaltningen.

Vi fortsatte vara vänner.

Åsa gör helt fantastiska animerade filmer. Ofta får hon ofta priser. En gång vann hon en manustävling och fick göra en underbar film som heter De Marina.

En film om miljöförstöring och havet.

Senare gjorde hon den fina jul-långfilmen En liten julsaga. Men nallen som kom bort. Den går på Tv då och då. Vid jul. Men det är en annan historia.

Jag var på premiären av filmen, i Stockholm.

Och fick träffa Björne efteråt, på restaurang när vi firade Åsas succé. Han var lite bitter med vi bestämde att ta lotter, vinna en massa pengar och dela på vinsten. Det blev inget med det, men så är det med idéer.

Det var tider, det.

Åsa har alltid hur många idéer som helst, för nya filmer. Men också för bilder, sånger, böcker, dikter. Hon sjunger bra också. T ex i filmen Dea Marina.

På så vis är vi lika, vi är bild-och ordmännsikor  båda två.

Det fanns en blobbfigur också, förresten. Kanske var dom släkt:

diktböckerna 005

Fast jag är ofta glad för att jag inte arbetar med animerad film. Det är så helt vansinnigt dyrt. Jag beundrar Åsa, som orkar hålla på. Får till det med finansieringen åtminstone då och då. Ha koll. Göra bra ansökningar.

Tänk så extremt mycket lättare det är, att hålla på med textil. Lite tyg, det får gärna vara gammalt, hittat eller fått. Lite garner. En sax, en uppsättning nålar.

Inte behöver jag medproducenter, eller någon som sköter pengarna. Fast ibland vore det kanske inte så dumt. Med finansiärer. Och en praktikant, som kan göra dom tråkiga monteringarna.

Jag behöver i alla fall inte skrapa ihop näst intill miljoner.

Hur som helst. Vi har en del gemensamt.

Vi är lika gamla.

Vi har båda två två pojkar, nästan lika gamla.

Vi har var sin amerikanska svärdotter.

Bara för att ta några exempel.

diktböckerna 007

Ibland får jag tillfälle att hjälpa Åsa. T ex så köpte hon en vacker, lite, lite luggsliten gammal skyltdocka på nätet. Kanske var den från trettiotalet. Eller tjugotalet.

Något åt det hållet.

Den fanns på Hönö. Ess och jag åkte dit och hämtade henne.

Åsa sa en gång i något sammanhang att hon känner sig som en surrealistisk romantiker.

Och det här var precis så där filmiskt surrealistiskt.

Och lite romantiskt. Dockan var definitivt lite romantisk, med en fläkt från gamla, fina tider.

Tyvärr var hon lite stiff.

Hon fick skruvas isär och delarna la vi i bilen och hoppades att ingen såg något. Det såg ut som om vi hade styckmördat en ung dam. Likstelheten var i full gång, hon var verkligen oböjlig.

Väl hemma skulle vi bära delarna till boden, det var då vi hoppades, att inga grannar upptäckte oss och ringde polisen.

Vi grävde i alla fall inte ner henne. Åsa kom sen och hämtade henne. Så småningom kommer det att bli väldigt spännande fotografier med skyltdockan, det är jag helt säker på.

Tillbaks till krummelurfiguren och hennes lilla hund.

Åsa vill gärna gjuta nytt liv i henne. Även hon har vuxit upp,  antar vi. Hon kan ta sig an helt nya samhällsfrågor, klart relaterade till hennes nu något högre ålder.

Det gäller bara att få till det och hitta någon som vill publicera teckningarna. Det är det som alltid är kruxet. Alltid måste andra till, för att att man ska kunna genomföra sina bra idéer.

Jag fick faktiskt en specialritad figur när jag fyllde en gång. Den är så fin. Och så bra. Och så sann!

Åsa samlar på sig saker. Bra-att-ha-grejer, till filmer, antar jag och för att hon gillar det. Jag är däremot ingen samlare. jag spar inte mycket.

På det viset är vi alltså olika.

Så det är tur, att jag  faktiskt sparar åtminstone vissa saker, sånt jag verkligen är glad för. Så här är den:

diktböckerna 002diktböckerna 001

Så visst är det en märklig sak: att vi skulle träffas, att slumpen tog sig en funderare och tänkte, dom två skulle kanske funka ihop, dom har lite gemensamt, här finns en vänskapspotential.

Eller är allt uträknat och förutbestämt?

Ett svar till “vänmöte

  1. En sån härlig vän… Dea Marina var mycket bra, roligt med alla ‘kända’ figurer också, Magrittes duva och annat. Nallefilmen har jag sett ett par gånger, också bra. Mycket varm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s