Att fastna med tungan och inte komma loss

img136

isvintertid, bildväv

Egentligen skulle jag skriva Isvintertid som rubrik, för det låter gnistrande, frostigt och kallt. Så som jag försökt gestalta det, i den gamla bildväven här ovan.

Ungefär sånt väderlek jag har längtat efter under lång tid denna vinter.

Som hållit regnslussarna fullt öppet under lång tid.

Fast det har ju varit ett försök till vinterväder de sista dagarna, det har varit kallt, det kom ett tunt täcke snö. Julgranen ute med sina blå ljus såg äntligen lite mer julig ut.

Men än ska vi inte rop hej.

Och för tydlighetens skull, jag vill ju inte verka förmäten, jag pratar bara om göteborgsvädret.

img046

isblommor, snö, applikation, broderi

När vi var barn var det alltid riktig vinter. Med snö, med is och allt, kälkåkning och skridsko.

När jag var barn var det också väldigt bra med en rustik mormor som kunde hålla fyr i vedspisen, för någon annan värmekälla fanns inte, förutom kakelugnen i vardagsrummet.

I sovrummet var det genuint iskallt, men vi hade rejäla tyska fjäderbolstrar och trevliga värmeflaskor i sängarna, med hemmavirkade fodral så vi inte brände fötterna.

Ditlagda i god tid för att hålla oss vid friskt liv även under natten.

Varje morgon gick mormor upp först och eldade. Även om det inte var svensk-kallt, d v s 15-20 grader under noll, så var det kallt nog.

Fönstren var enkla, fönsterluckorna i trä isolerade säkert på något litet sätt, men det hindrade inte isblommorna att slå ut varje natt. På morgonen var det sagovackra mönster.

frost-glass-pattern

Vi ungar värmde et pfennigstycke på spisen och tinade upp tittgluggar med de varma mynten.

Det fanns också gott om istappar vi slog ner och sög på, fast vi inte fick.

En annan sak min mamma hade varnat oss för var att slicka på frusna järnräcken.

Det hade hon gjort, berättade hon, när hon var ung och dum.

 

Och som sagt, man gör mycket dumt och obetänkt och underligt, som barn.

frost4

Min skolväg gick genom en liten dal mitt i staden, där ån flöt fram, i stilla mak för det mesta. En gång i tiden måste det ha varit en strid och kraftfull flod som grävde sig genom den sandiga naturen, för dalen var ganska omfångsrik.

Först sprang man med snabba, glada ben nerför, förbi friluftsbadet.

Hade man otur kom fröken anställt av djävulen  ut vid en sidogata en bit nerför backen. Då låg man risigt till, om man nu hade laddat för att ta nerförsbacken i full galopp.

Om hon kom ut precis då, förväntades man stanna, niga och be om att få bära hennes portfölj ända till skolan.

Hann man inte stanna föll man i onåd.

Naturligtvis.

Det hände mig jätteofta. Det bidrog alldeles säkert till hennes allmänna ogillande av mig. Att jag var så dålig på att bromsa.

Det behövdes inte mycket för att ses som en odåga.

Hade man väl kommit ner för backen gick vägen över ån innan den gick uppför igen, och kanterna var här försedda med ett järnräcke.

Det är detta räcke det handlar om.

Alla vet, att när det är frostigt ute, är järnräcken plötsligt förföriskt vackert kristallinska.

Mamma sa, att det såg ut som socker.

Så hon slickade på det och tungan frös fast direkt.

Gör aldrig det, sa hon.

Frost-Leaves

Jag tyckte också det såg ut som socker, jag ville i alla fall, trots varningen, vara riktigt, riktigt säker på, att det inte var socker.

Lite empirisk erfarenhet är aldrig fel.

Men det var faktiskt inte socker.

Det var bara kallt och metalliskt och även min tunga frös fast.

De som aldrig gjort detta misstag: det är en mycket obekväm och besvärlig situation. Man sitter faktiskt fast på riktigt. På ett extremt obehagligt sätt.

Jag har googlat lite på fenomenet, för jag var övertygat om, att detta är ganska vanligt. Även om man är lite äldre och borde lämnat den orala fasen bakom sig faller ett och annat barn för frestelsen.

Visst fanns det nog så skrämmande artiklar om fastfrusna tungor. En flicka fick man liksom skrapa av och hon blev t o m av med sin tungspets.

frost-wallpapers_12130_1600x1200

Så illa gick det inte för mig.

Fast det var svårt att komma därifrån, helskinnad. Jag förstod, att det skulle bli blodigt, och att det troligen skulle göra ont.

Nu stod jag alltså där, i full vintermundering, skolväskan på ryggen, tumvantarna på, men med tungan fastfrusen på ett isigt järnräcke.

Och vad händer?

Jo, satansfröken närmar sig, stor och svart som den olycksaliga, iskalla Mårran, vaggandes och med skadeglädjen klart urskiljbar i de elaka ögonen.

Detta borde trots allt innebära en viss hjälp i nöden.

Det blev inget med det.

frost1

Hon bara gick förbi, småleende på sitt förebrående sätt: tssk, tssk, tssk. Vad har du nu hittat på, dumma flicka?

Och så vadade hon vidare.

Medan jag stod kvar där, fastfrusen och vid det laget något förtvivlad.

Det fanns bara en sak att göra, slita loss tungan, spotta ut överflödigt blod och svälja resten, även stoltheten och följa efter fröken mot skolan.

Det här var alltså första grejen: hon ville inte hjälpa mig, inte trösta mig, hon brydde sig inte.

Andra slaget kom ett tag därefter.

Frost-03

Nästa gång vi hade teckning.

Då säger hon så här:

Idag mina barn, ska vi teckna Henriette när hon sitter fast med tungan på järnräcket.

Så alla fick teckna mig med en jättelång tunga. Jag också.

Antagligen tyckte jag att det var lite roligt. En viss pirrande tillfredsställelse över att få stå i centrum för allas uppmärksamhet.

Jag har trots allt alltid varit en fena på att tolka allting på ett positivt sätt.

Det är en överlevnadsgrej.

frost_1680x1050

Jag hade inte så bra perspektiv på saker och ting på den tiden. Jag utgick ifrån, att allt var som det skulle.

Om inte annat var jag värt detta som inte kunnat ta lärdom av min mammas erfarenhet.

Men är det pedagogiskt försvarbart, så här i backspegeln.

Det tycker inte jag numera.

Man gör inte så med barn som är sex år gamla och går i första klass och som tror, att fröken alltid är klok och alltid har rätt.

Hon var i alla fall rätt förslagen.

Jag tror inte hon hade gjort så mot de ordentliga barnen.

Möjligen riffraffet från barackerna.

Knollarna t ex, dom där rödhåriga, fräkniga. Dom var inte vatten värda för dom var fattigast och hade jättemånga syskon.

Dom ansågs också rent allmänt tillräckligt dumma för att fastan med tungan. Fast oturligt nog, var det det just mig som hon kom på.

Troligen höll jag tand för blodig tunga och berättade inget hemma. Med tanke på hur lätt min mor kunde brusa upp hade jag säkert bestraffats en gång till.

Det skulle trots allt vara kul, att ha kvar den teckningen.

Självporträtt med fastfrusen tunga.

På nätet läste jag, att bästa sättet att komma loss när dylikt händer, är att kissa på det som är fastfruset.

Lite äckligt är det, men man kommer loss.

Men Hallå; hur ska det gå till?

För det första var jag inbyltat i en massa otympliga, värmande vinterkläder.

För det andra är det rent anatomiskt totalt omöjligt för en tjej att kissa på sin egen tunga.

Jag tror, man utgår ifrån, att man har med sig någon med ett hjälpande sinnelag.

Helst då en pojke som kan kissa en välriktad stråle.

Jag kan liksom inte se det framför mig, att satansfröken drar ner sina mammelucker, kliver upp på räcket och kissar på min tunga.

Det hade annars ett roligt ut.

Och varit något intressant för oss små barn att teckna.

img086

vinterväder, applikation, broderi

4 svar till “Att fastna med tungan och inte komma loss

  1. Jisses! Jag slickade oxå på ett vinterräcke, tack och lov var det inte så kallt. Det smakade järn.

  2. Jag undrar hur vanligt det är? Vi hade en järngrind till huset i Grödinge, som stängdes med järnhasp. Mina vintrar minns jag också som kalla, långa och vita och kalla. Med våta och kalla sockor och vantar. Men man var ute jämnt….och den där järngrinden, där fastnade jag förstås. Och det gjorde ju satans ont och hur jag kom loss var så traumatiskt att jag förträngt det. Men vi var flera stycken, du vet alla mina syskon….men bara jag fastnade. Eller är det också mitt subjektiva minne?
    Fönsterluckor minns jag också, men bara på sommaren, vi stängde ut åskvädren över Karwendel…var ju aldrig där på vintern. Jag gillar de där fönsterluckorna av trä, och som man kunde kika ut genom, bara pyttelitet, eller var det mer som en strimma av ljus kanske…förunderligt var det i alla fall.

    • fönsterluckorna hade ofta ett hål i form av ett hjärta.på somrarna blev det svalt cog skönt inomhus om man drog för. Det kunde behövas. Somrarna, speciellt augusti var heta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s