Kintsukuroi – konsten att laga det som är sönder

temugg 1

Man kan tappa bort saker.

Man kan bli bestulen.

Men det effektivaste sättet att göra sig av med saker är att ha sönder dom.

Saker och ting går alltid sönder. Förr eller senare.

Vilket är tur.

Om allt man köpt, fått ärvt och ägt skulle finnas kvar i all evighet, skulle vi få det svårt.

Det är buddhistiskt sett helt korrekt , att saker går sönder.

Det är den första buddhistiska regeln:

Inget varar i all evighet.

Det kan ju kännas smärtsamt. Speciellt om det gäller annat än just saker.

hjärta itu

Kärleken t ex

Småbarnstiden.

Livet.

Men, är det ett kosmiskt kretslopp så är det. Det är bara att finna sig i det och acceptera och se skönheten i det.

Min fostermor sa alltid när något gick sönder, att det kvittar henne lika, så länge det inte var någon av oss som det hände något med.

Och det är en väldigt fin och stillsam men effektiv prioritering.

Människor framför ting.

En gång på tidigt sjuttiotalet köpta jag en av de första matberedarna som kam ut på marknaden.
En Matmäster från Philips.

matmäster

Jag gör gärna produktreklam för den.

Den var fantastisk.

Den var liten, lättanvänd, lättdiskad  och lätt att stuva undan. Helt perfekt. Så nära fullkomning ett elektriskt köksredskap kan komma.

Jag pratade mig varm för den. Jag skulle ha blivit en strålande försäljare av just den prylen. Så glad och nöjd var jag.

Sedan dess har jag använt den hur ofta som helst. Den var outslitlig.

Uppenbarligen tänkte den aldrig dö.

Men förra året hände det faktiskt. Med en djup suck gav den upp andan. Efter fyrtio långa år.

Jag sörjde en kort stund och förpassade den sen till stället där all icke-fungerande elektronik inväntar transport till den sista vilan på Renova.

Och sen åkte jag iväg för att köpa en ny.

En ny Philips.

Det var inte helt lätt. På de fyrtio åren som förslutit hade just matberedarna vuxit till sig och blivit osedvanligt stora, otympliga och med massor med underliga delar.

Det första som sen hände var, att den inte fungerade.

Fast det märkte jag inte med en gång. För den fungerade inte bara ibland.

Juxade jag tillräckligt mycket med den så kunde jag få i gång den.

Så jag trodde det var jag som var dum.

Men härom veckan vägrade den och ingenjören i familjen, (Ess), tittade och sa, att den led av ett allvarligt glappkontaktfel och att den faktiskt hade slutat gå.

Nu gällde det att hitta kvittot och garantin.

Sen fick jag en ny. Ännu våldsammare. Ännu fler delar.

Får se, om den tänker hålla i fyrtio år. Det är en Philips. Fast den ser verkligen inte ut som den förra. Och jag tror, att produktutvecklingen numera har anammat det där med tidsbegränsat funktionalitet.

Av allt jag haft sönder under årens lopp minns jag bara några få.

De mest traumatiska.

Den där porslinsdocka jag tappade och krossade ansiktet på.

Och den där antennen till en transistorradio som jag bröt av. Fast jag hade fått tillsägelse att vara försiktig. Vi skulle ut och segla och behövde radion för att höra väderleksrapporterna.

Jag vara bara fjorton och naturligtvis lyckades jag bryta av antennen.

Det värsta jag har haft sönder var hela min glassamling med Bertil Vallien-glas. Den stod i ett Ikeaskåp vilket den aldrig skulle ha gjort.

Om jag tänkt efter. I ett överskåp som bara vilade på tre tunna sidor och som tippade över om man lutade sig mot det.

För att överdelen inte skruvats fast i underskåpet. Det behövdes inte, tydligen, enligt Ikea. Det fanns varken anvisning om det eller några lämpliga skruvar med i paketet.

Men enligt mig, hade det varit klokt med ett par vinkeljärn, rätt placerade.

När jag ensam hemma i vild och ohejdad övermod klättrade upp på stegen för att skruva fast en list i taket, kom jag jätteväl ihåg att jag inte fick stöda mig mot skåpet när jag var på väg upp.

Men efter ett svettigt skruvande och fixande glömde jag bort det på väg ner. Och hela överskåpet och ramlade i golvet, gjorde hack i parketten och alla glas krossades.

Nu gällde det att handla snabbt, efter en kort och intensivt period av svärande.

Och lite sorg över det skedda.

Det var ju trots allt en SAMLING.

Jag var nu tvungen att undanröja bevis innan Ess kom hem. För han vill gärna, att jag väntar med att göra sådana inredningstekniska arbeten till när han är hemma och kan bistå.

Jag hann nästan. När hann kom in, undrade han varför jag dammsög med gummistövlarna på.

Ja, säg det.

Sen, så småningom erkände jag. Att jag gjort något hemskt.

Han trodde först, att jag kört med den ena bilen in i den andra.

Något jag verkligen aldrig skulle göra.

Jag tog bilder på de avbrutna glasfötterna och skickade beviset med den sanningsenliga berättelsen till vårt försäkringsbolag och de trodde mig och jag fick pengar.

Som jag köpte vanliga, billiga glas för.

Nu slapp jag jag den där glassamlingen.

För jag är ju ingen samlare, egentligen.

Jag brukar inte gräma mig så mycket när jag har sönder något. Tvärtom så känner jag en underlig, esoterisk lätthet.

Att ha befriats från något.

Jag brukar helst vilja slänga det som gått sönder.

Men Ess är annorlunda.

Han vill laga saker.

Omsorgsfullt.

Noggrant.

Och han är riktigt bra på det.

Han är en hejare på tvåkomponentslim.

Det tar honom emot att kasta sånt som det finns hopp om att kunna bli halvdant hel igen.

Han är lite japan.

Han håller ju trots allt till med japansk kampsport och påverkas säkerligen av mentaliteten.

Lite grann.

I Japan är man nämligen rädd om sina saker.

Man kan inte göra annat än beundra ett folk, som binder fast avbrutna grenar på sina träd och får dom att växa fast igen.

I teceremonierna använder man ofta enkla muggar, med billiga glasyrer.

Trots detta behandlas varje kopp med största respekt, man vårdar den, handskas försiktigt med den.

Så de går sällan sönder.

Men om det ändå händer, då gör dom så här:

De lagar sprickorna med guld eller silver. Man firar sprickorna och i stället för att dölja dem. För nu har koppen en historia som är värd att framhäva och komma ihåg.

temugg 4

Det är en vacker och ömsint tanke, en fin tradition.

Och klokt.

För det som är sönder, går aldrig att få perfekt igen. Inte ens i denna superlimmets tid.

temugg 6

Så då kan man lika väl visa det.

Med guld.

temugg 8

Söndrigt porslin kan man dessutom använda till så mycket.

Till smycken.

Kila design, dvs Cecilia Claesson gör det med bravur.

porslinsmycken

Till mosaiker.

Man kan jobba konstnärligt med det, som chilenska keramikern Livia Marin.

livia marin

livia

Hon är gör underligt spännande föremål med det söndriga som utgångspunkt.

Men sprickor behöver inte alltid fyllas i, lagas, tätas.

Som Leonard Cohen sjunger i Anthem:

”There is a crack in everything, thats how the light comes in…”

 

Och ljus kan vi väl aldrig få nog av.

2 svar till “Kintsukuroi – konsten att laga det som är sönder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s