Tomten, hästen och arga mamman

Jag skriver ofta om min mormor, och även om hon kunde vara lite underlig, så tänker jag gärna på henne, minns henne med vemod och saknad.

Annat är det med min mor, henne försöker jag tänka på med största försiktighet.

Som ett glödande kolstycke känns det i munnen, jag vet inte varför, det kan vara en stressreaktion.

Det kan vara rädsla, till och med fasa.

Men troligtvis är det stress.

Hon hade, i all sin förryckta godhet och grymhet i förening och hennes överambition en underlig oroande inverkan på oss barn.

Inte mycket av sinnesfrid, oftast ett ständigt spekulerande, en kalibrering av läget, för att komma underfund med hennes humör.

En gång läste jag, att franska föräldrar gärna kör det tricket. Att barnen aldrig riktig vet var dom har dom. På så vis utvecklar dessa franska barn fantasi och självständigt tänkande.

Det är lite onödigt tufft, men det ligger något i det. Man lär sig var om och kring sig.

Smidig, listig och då och då osynlig.

 

Min mamma höll faktiskt en gång i början när hon var ung och målmedveten att utbilda sig till keramiker. Så konstnärligheten lär jag ha ärvt efter henne.

När det var bara tre månader kvar till examen stängdes skolan på grund av kriget. Så hon fick aldrig något yrke utan hamnade i stället i julgranspyntsfabriken.

Det enda som hon hade kvar som bevis på dessa omkullvräkta drömmar var en keramikhäst.

häst 1

Den var  förstås inte av samma raffinerade elegans som denna kinesiska tang-häst, men den var vackert sidengrå, mycket blank och verkade frisk och potent.

Jag var omåttligt imponerad av denna häst, det var en artefakt som verkligen  förgyllde och mystifierade min barndom.

Den och en underlig keramiska ölsejdel i bayersk stuk med snirkligt tennlock , målade folkliga motiv och en naken dam i botten. Inuti.

Som man bara kunde se, om man höll upp sejdeln mot ljuset.

Då var den förhoppningsvis tom.

Mor hade inte gjort denna sejdel. Den hade hittat hem till oss på andra, skumma vägar.

Jag tyckte, mor var obeskrivligt begåvad och värt all beundran på grund av hästen. Även om hon sanningsenligt berättade, att hennes lärare hade hjälpt henne ganska mycket.

Denna häst försvann ur mitt liv när hon i generöst övermod skänkte den till den där tysk-danska sommarmamman som jag bodde hos några månader när jag var elva.

Hon hjälpte min mamma med en ganska så dubiös och ödesdiger sak, så hon fick hästen.

Jag hade gärna haft den kvar. Men i vår familj led vi inte av ovidkommande sentimentalitet. Hade man äntligen kommit på en sak man ägde, som man kunde ge bort, så var det så det blev.

Själv skickade jag den enda bilden på mig som riktigt liten till en mycket perifer brevvän. Hon hade absolut ingen som helst nytta och antagligen heller inget intresse av detta studiofoto av en ängsligt blickande ettåring som hon inte ens kände.

Vår brevvänskap dog ut efter ett par tre brev och bilden var för evigt borta.

Precis som hästen.

 

Men som sagt, tecknandet lär jag ha fått från morssidan.

Mor övervakade min teckningsiver med ytterst sträng blick. Hon var noga med att saker skulle bli rätt.

Det kanske låter otroligt ålderdomligt, men långt in på femtiotalet fick barnen i Tyskland där jag växte upp under de först två åren släpa med sig sina griffeltavlor. Det var fortfarande pappersbrist då, så den gamla griffeltavlan kom till heders igen.

På framsidan fanns linjer för skrivövningar och rutor, för siffrorna. Baksidan var slät och där fick man rita.

Vi fick ofta rit-hemläxor.

Det var det allra trevligaste. Så här års, med julen runt hörnet, fick vi en gång till uppgift att rita en tomte.

St Nikolaus.

Hej och hå, så energiskt jag kastade mig in i uppgiften! Rita och ritade så att skolkritdammet yrde!

Nej, förresten, det gjorde det inte. Vi använde hårda, tunna griffelpennor som inte dammade.

Däremot kunde de gnissla väldigt obehagligt.

Bakom ryggen på mig stod mor, allt mer kritisk, alltmer irriterad. Inget var hon riktigt nöjd med. Inte den linjen, inte den detaljen och absolut inte den där skeva tomteluvan.

Man blir nervös av sånt. Det gynnar inte kreativiteten, tvärtom, det hämmar den skapande lusten. Varje ord av kritik som kom över hennes läppar ökade min olust och min oförmåga.

Hon blev allt mer uppbragt, jag blev alltmer oförmögen och rädd.

Hela historien slutade med, att hon ritade hela tomten själv.

Jag minns att jag var ambivalent.

Den var förstås mycket finare än min, men det var inte jag. Det kunde ju vem som helst se. Sckräck-lärartanten skulle få ännu en anledning att fördöma mig, att skämma ut mig och att bestraffa mig.

Jag vet faktiskt inte hur de gick.

Jag överlevde, kanske  gick hon på det. Hon tittade antagligen aldrig.

Men så där var mor jämt. Glad, trallande ena stunden och dunkelsvart galen i den andra. Rasande för att jag inte ritade en fånig jultomte tillräckligt bra. Så där nära en livfarlig krutdurk befann vi oss för det mesta, petitesser och oviktigheter blåste hon upp till oigenkännlighet.

Min bra-att-ha-mormor sa alltid att det berodde på att hon hade ramlat av en gunga som barn och slagit i huvudet. Hennes bror, han som sen dog i kriget, hade gungat henne alltför högt.

Eftersom mor var sin fars gullegris fick brodern jättemycket stryk. Så mycket, att han fick en lätt stamning av det.

Så jag har alltid vetat från vilken sida av släkten denna extrema koleriska läggningen kommer.

Morfar var så uppflammande vansinnes-argsint att han inte fick ärva fädernegården eftersom han misshandlade djuren.

(Det var nog tur, att han dog innan jag föddes. Två av samma kaliber hade varit lite jobbigt).

 

Så det var nog inte på grund av gungningsolyckan som mor var så som hon var. Det hade hon säkert ärvt av sin gulle-far.

tomte

Jag har målat en ruta med griffelfärg på ytterdörren. Så att vi kan skriva upp viktigheterna där.

Idag snabbritade jag en tomte. Som senkommen hämnd och upprättelse. Nu får jag rita tomteskrället precis som jag vill, men jag tar det ändå lite piano.

Jag vill inte väcka några spöken till liv som ställer sig bakom min rygg.

Och skrattar hånfullt.

Eller skäller.

Mitt liv har ju trots allt blivit lugnare, pålitligare och mer förutsägbar.

På gott och ont.

Men eftersom jag ändå alltid gillat min mor, trots allt detta, så har jag köpt en reservhäst. En stand in för den gråa, blanka, bortsprungna fålen.

häst2

Av keramikern Linda Karlsson.

Visserligen är det bar ett huvud. Och faktiskt en ljusstake.

Men den får duga.

För mig är den ett minne.

häst1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s