mobbmentalitet

mobb

Igår var vännen B och B’s vän K på bio, vi var och såg Anna Odells film Återträffen.

Det var en stark och oroande och viktig film,  en film som tar upp en verklighet som är alldeles för verklig och outhärdlig för många.

 

Efteråt behövde vi gå och ta en stilla fika och prata lite om det vi sett.

Det skulle inte var något dyrt ställe, istället för Evas Paley valde vi Ljungans men dom skulle precis stänga.

Så vi hamnade på ett kafé som bara strålade av lyx och dröp av ett överflödande neonljus. Franskt var det visst. Oerhört påkostat, verkade det vara, men vadå, det såg dyrt ut men nu hade vi bestämt oss.

Med Britten på film 005

Vi hittade ett bord och det visade sig vara en lyckoträff. Ingen kom och tog upp beställning. Det blev oerhört billigt. Visserligen fick vi inget te, men vi kunde sitta i lugn och ro och prata.

 

Om filmen, ja.

Mobbing, hierarkier bland barn, skoltidens alla fasansfyllda fallgropar.

Det är sånt vi alla har erfarenhet av.

Titta bara på hönorna. Där kan vi tydligt se, hur vi bär oss åt.

Den eviga kampen om att hitta rätt sittpinne i hönshuset.

mobbing_170809_726

Alla vill (naturligtvis) stoppa mobbingen bland barn. De flesta vill också få slut på mobbingen bland vuxna, på arbetsplatserna, i grannskapet, i familjen.

Mobbingen släpar vi med oss som en skugga från skolgården till styrleserum och kaffehörnet på jobbet.

Det är när man tänker på det, som man slås av tanken.

Att mobbingen visserligen är vedervärdigt vedervärdig, både för den som drabbas och för utövarna, men det verkar vara en alltigenom  grundbult-egenskap.

Till och med bland djuren. Bland fåglarna t ex.

Nog mobbar dom varandra så det gnistrar och sprakar om det.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Och människan gör likadan. För det handlar om att inte hamna utanför. Man måste gadda ihop sig i tid med likasinnade och hittar snabbt en som är tillräckligt annorlunda. Så att  allt är upplyst och solklart.

Vem som har rätt till sitt livsutrymme. Vem som är herre på täppan, kung och tupp på gödselstacken.

Vi och dom.

Det gäller att hitta, särskilja, bortsålla och sen aktivt trakassera för att få sin egen lilla futtiga bekräftelse.

Det är inte bara barnen.

Det är bara där det börjar. Redan i sandlådan.

Så hur ska vi göra för att få ett slut på detta?

 

Hur lätt är det inte, att man blottar en svaghet som sen förstärks, speglas, återkastas, grävs fram, penetreras, hudflängs, skrattas år, sen står man där inklämt i hörnet och hånas, retas, hotas.

Görs illa, fysiskt eller psykiskt.

Alla kan hamna där. I  blickfånget. I brännpunkten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla kan hatas och hånas. Fattiglappar, menlösa, handikappade, tunna, feta, dumma. Rika också. Allt beror på omständigheterna.

Prinsar kan mobbas. Prinsessor. Kungar.

Det finns inget självklart skydd mot andras behov av kamrattrygghet och självhävdelse.

Och alla dessa regler, dessa oskrivna lagar.

Alla dessa pojkgäng med självklara ledare och självklara, hunsade följare.

Alla dessa flickor som man påstår bara kan leka två och två.

Bästisvärlden.

Ogenomtränglig.

Ständiga triangeldramor, där en alltid får spela rollen som extra, som inhoppare. När spelet hela tiden organiskt och förutsägbart vajar fram och tillbaks.
Mellan intimitet och skamlig utanförskap.

judith scott 17

konstverk av Judith Scott

Jag höll mig hela barndomen igenom med en enda riktig vän, och det var en pojke. Han hette Gerhard. Vi var själsfränder. Vi kunde inte leva utan varandra.

Vi var icke isärtagbara.

Men vi lekte med alla andra barn också.

På vår gata fanns faktiskt ingen mobbning.

Det fanns retstickor. Det fanns sårande och ovänliga och obetänksamma ord. Men inget regelrätt trakasserande.

 

Sen i skolan, jag minns att det gällde att ha dom rätta verktygen för att klara sig undan. Är man iögonfallande, måste man vara stark.

Barn är sällan starka.

Då behöver man magiska sköldar som skydd.

Jag kunde två bra saker: jag kunde rita bra och jag kunde skämta.

Sånt hjälper.

Att kunna rita osedvanligt bra imponerar för det mesta.

Och clownmentalitet är avväpnande och gör en ofarlig. Om man får folk att skratta med en och inte åt en är mycket vunnet.

Det skrev t o m Joan Baez om i sin självbiografi Det sorgsna nöjesfältet. 

Jag kände igen mig där.

Hon var en utsatt en eftersom hennes diplomatföräldrar hela tiden flyttade och bröt upp och Joan fick ständigt anpassa sig till nya miljöer och nya människor.

Så hon lärde sig att skämta.

I skolan där jag gick stod ju annars lärarinnan för den grövsta mobbningen. Eftersom hon var en nog så stört individ som trodde sig ha rättigheter och att barn var till för att klämmas åt och tryckas ner, så var det inte mycket hon gjorde rätt. Hennes psykiskaoch fysiska övergrepp borde ha stått henne dyrt.

Henne skriver jag om då och då, för att jag vill, att hon ska rotera som en trissa i sin grav.

Hon ska inte ha en lugn stund.

mobb 4

så, vad är allt det du har gjort fel, eftersom man har behandlat dig så illa?

 

Det året jag bodde i USA bytte jag skola två gånger. Där var jag farligt nära att utvecklas till det perfekta mobboffret. Så annorlunda. Så utifrån. Så icke-amerikanskt.

Det fanns en svart flicka på den första skolan som gillade att knuffa mig och jävlas med mig. Det var oroande och irriterande. Henne var jag rädd för.

Och när jag sen bytte skola, så fanns där en precis likadan. Det var inte så kul.

 

Jag hörde aldrig till de tjusiga, självklara, självsäkra ledarna.

Jag befann mig långt nere i smeten av de som tolererades och som tur var lämnades i fred.

Och som kunde vara bra att ha, ibland.

I gymnastiken slapp jag den där alldeles speciella nesan att inte bli vald förrän allra sist. När det gällde dessa evinnerliga lagsporter med boll.

mobbning

För jag var även en jävel på just bollspel. Jag var jättebra att ha.

Snabb och pigg och orädd. Och med bollsinne.

Och så kunde jag kasta boll, inte så där tjejigt, utan som en kille, långt, i en vid, fin båge. Och hårt.

Det ger en hel del pluspoäng.

 

Vad är det som gör, att barn som mobbas inte vill berätta? Skam? Fasan för hemska påföljder?

Så var det i bok jag just läst. Den lille pojken var ett skräckslaget offer som hellre tog stryk därhemma också, för stulna klädpersedlar t ex. Han kunde absolut inte tala om någonting.

För då skulle grabbarna döda honom.

Tänk denna skräck.

 

Vad hade han råkat ut för, den lille, underbara snälla pojken jag en gång kände och som sen tog livet av sig, fortfarande bara ett barn?

Vad hade han fått stå ut med, en annan snäll och lite långsam, lite udda pojke, som sen snörde vita skosnören i sina doctormartins och blev nynasse i unga år?

 

Det är klart man måste göra allt för att stävja detta mobbande. Men går det? Någonsin?

När inte ens de vuxna kan ha respekt och vara inkännande nog för att inte utsätta sina arbetskamrater som irriterar dom eller upplevs som skrattretande för detta helvete?

judith2 (1)

konstverk av Judith Scott

Anna Odells film var bitvis något av en plåga. Hennes beteende framkallade såna olustkänslor. Jag skruvade på sig, jag vände mig mot henne, jag ville, att hon för sin egen skull skulle sluta.

Där på festen.

Inte frammana alla dessa sanningar, alla dessa spöken.

Inte utsätta sig för allas avsmak igen. Efter tjugo, långa år.

Men vissa saker glömmer man inte.

Och det är bra att söka svar. Att lyfta fram och avtäcka:

titta hur dom vrider sig, maskarna, larverna, vidrigheterna, där under den polerade glättigheten.

 

Anna Odell verkar inte vara av den sorten som kan skämta bort sig från otrevligheterna.

Fast humorn finns i filmen, om än subtilt. Den finns i blickarna, i leenden, i spelet vi alla känner igen.

Och den finns i det som tillåts stå oemtosagt, bortförklaringarna, lögnerna, sopandet under mattan.

Utan dessa humorisktiska glimtar skulle filmen blivit välgjord, välspelad, väl iscensatt men outhärdlig.

 

Och sen kunde Anna faktiskt rita bra, redan då, som barn.

Men i hennes fall räckte det tydligen inte.

 

mobbing 1

5 svar till “mobbmentalitet

  1. Så bra skrivet … jag var också clown när jag var liten och fick vara kul och ”tredje hjulet” när det passade tjejerna. Men direkt mobbad var jag nog inte … eller det kallades åtminstone inte det. ”Bry dig inte om de där retstickorna”, sa de vuxna till mig när jag blev ledsen. Kram!

    • tack, Skatan, det är så det är och så det blir. Man måste hitta ett bra sätt att ta sig igenom den snårskog som är barndomen, eller hur?

  2. Ping: Tänkvärt | SKATANS TANKAR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s