Innan dammet hunnit lägga sig

damm

Idag är det torsdag, det betyder att det jättesnart är lördag.

Vilket här hos mig är samma sak som städdag.

Fredagar får jag pusta ut efter veckans slit, men på lördag är det bara att gilla läget, rycka upp sig efter elvakaffet och leta fram städhinken.

Det är en sammansatt grej, det där. Lite uppfostran, lite mani och en hel del dammhysteri.

Som ett så där mellanstort barn, tio-elva år gammal, fick jag en stående order av min mor, att jag skulle se till att det var rent och snyggt när hon kom hem från jobbet. Jag skulle damma och sopa och göra underverk med den magiska dammvippan.

Det var mer eller mindre dömt att misslyckas. Först och främst tror jag det berodde på, att jag inte la ner hela min uppriktiga själ i uppdraget. Jag vill gärna tro, att jag gjorde det, men vad jag så där vagt minns, tyckte jag, att det var dödens tråkigt.

Jag försökte med all sannolikhet stöka undan det så fort som möjligt.

Min mor var helt följdriktigt alltid missnöjd, alltid mycket arg på mig för att det inte var ordentligt gjort. Jag fick skäll och bannor med samtliga tillbehör.

Jag fasade varje dag för den stunden, när hennes falkögon inte godkände mitt arbete. Fast jag hade gått fram med sopkvasten och skyffeln och försökt.

Nu får jag inte skäll och bannor när jag inte städar.

Men det sitter i.

Jag städar mycket av inbyggd plikt och en underlig känsla av att hemska saker kommer att hända, om jag låter bli.

Men jag gör det förstås också för att jag gillar nystädade rum.

Och för att jag är hysterisk med damm.

Jobbar man med textil blir ens hem obönhörligen hemsökt av dammråttor.

damm9

bild från en dammråttstävling

Jag har en trevlig liten bok som heter Konsten att se med nya ögon, av Gary Thorp i min hand.

Jag har lånat den på biblioteket och hittar den varken på adlibris eller på bokus, men den finns på engelska på amazon. Då heter den Sweeping changes. Zen and the Art of Household Maintenance

Gary T är således zenbuddhist.

I boken finns massor med bra betraktelser som handlar om att sopa, att kratta i trädgården och hålla efter sina saker. Han försöker påvisa, att det kan vara så mycket mer än det låter. Att man genom att se saker på rätt sätt kan nå både en större glädje i livet och en inre stillhet.

Om man är närvarande i de rutinmässiga vardagliga göromålen.

Lite mindfullness, vilket jag är en anings tveksam till. Men det är trots allt mycket klokt han säger.

Buddhister är alltid kloka, tycker jag.

Om man nu kan kalla det för en religion, så är det den mest uthärdliga.

Det där med sopandet tar han på största allvar i kapitlet Kvastens väg.

Här gäller det att undvika en slags nervös, negativ energi genom att vara för medveten om vad man gör. Man ska alltså inte blanda in tankar i sopandet, bara göra det och nöja sig med det.

Just do it.

Det där monotona är bra för själen.

Och sen är det det där med att det aldrig blir perfekt, hur mycket man än anstränger sig.

Och det är sant.

Det blir alltid en aldrig så liten, tunn rand av damm och skit kvar, som man aldrig får upp på skyffeln.

Sånt är också lärorikt, om man rätt applicerar det på livet.

Nya kvastar sopar bäst, säger talesättet, men det stämmer inte enligt Gary T. Allt eftersom kvasten används framträder dess karaktär. Man formar sin kvast utifrån hur man sopar.

damm 6

Kvasten får själ, kvasten vet, hur den ska sopa.

Det är något helt annat, mycket mera sinnligt med kvastar än med dammsugare, det förstår ju var och en.

Dammsugare är en nämligen en maskin uppfunnen och framför allt tillverkad i helvetet.

Här i huset finns en centraldammsugare. Det är både listigt och bekvämt, men tyvärr inte alls effektivt.

I början tyckte jag det var underbart, men den blev allt sämre på att få jobbet gjort, så jag gav efter och köpte den allra senaste och bästa lyxdammsugare jag kunde hitta.

Tyst skulle den vara, stark skulle den vara, tålig och användarvänligt lovade man i reklamen att den var.

Jag säger bara detta: den har varit på reparation ett par gånger, den är dum i huvudet och den trilskas som en fyraåring.

Den gör absolut inte städningen till en zenbuddhistisk upplevelse.

I nästa kapitel läser jag om Att damma utan att röra upp damm.

Öppningsfrågan är: var kommer allt damm ifrån. Det är kuggfrågan. Det finns damm överallt, är det något världen består av, så är det damm.

Bara man vänder ryggen till, vips, så är det damm överallt.

damm 1

dust storm

Det finns hela civilisationer begravda i damm. I Kina innehåller vissa delar av jordens yta lösjordsdepåer av vindburet damm som kan vara flera hundra meter tjockt.

Geologer uppskattar att ungefär fyrtiotre miljoner ton damm faller över USA varje år, skriver Gary T.

Av detta förstår jag, att jag är chanslös.

Damm kan bestå av allt möjligt, bara det går att mala ner till sina minsta beståndsdelar. Det kan vara jord, aska, avgaser, avfall, pollen, en hel massa olika organiska massor från växter och djur.

T ex så lär mycket av vårt husdamm bestå av vår avlagda hud, finfördelad och oigenkännligt, fullt av alla dessa allergiframkallande kvalster.

damm7

Gary T tycker, att vi måste komma ihåg, att dammet är varken är fientligt eller värdelöst. Det är så buddhister ser på saker och ting. Allt förtjänar aktning.

Efter en lyckat städning, skriver han, tycks dammet ha försvunnit.

Men då bedrar vi oss.

Det är en illusion.

Vi har bara flyttar på det. Vi dammar egentligen inte, vi bara virvlar runt det.

Vi tror, att vi har förpassat det t ex utomhus genom att skaka vår dammtrasa utanför dörren, men det smyger sig in igen, med luftströmmarna och genom att bita sig fast i våra skosulor.

Det nästlar sig tillbaks in, och där det hittar en lugn vrå, ansamlas det och blir till dammråttor.

Under sängen, under soffan.

På alla svåråtkomliga ställen.

damm6

Då är det bra, att ha katt. Man kan tvinga ner den under soffan eller sängen, där kan den krypa runt och samla på sig dammet i sin päls. Sen är det bara att borsta av den.

Utomhus, helst.

Jag menar, råttor som råttor.

damm8

Fast det är sällan min katt är så pass samarbetsvillig. Katter är inte med på det där med tjänster och gentjänster. Man kan inte muta dom.

Allt som är under deras värdighet är icke förhandlingsbart.

Och i stort sett allt är under deras värdighet.

Fast jag hade faktiskt en katt en gång för inte så länge sedan, Freddy.

Han var världstuffast.

070

Han räddes inget, det var väl därför han ganska snabbt blev överkörd.

Han hade stora tankar om sig själv.

Alla mina andra katter har varit allt från avmätt misstänksamma till galet rädda för dammsugaren.

Freddy däremot gick i direkt närkamp med den, medan den var i full gång. Han anföll den och klängde fast sig vid munstycket och släppte inte taget.

Då kunde jag använda mig av detta extra tillbehör och dammsuga under sofforna.

Det funkade riktigt bra.

damm3

En kursdeltagare för jättelänge sen berättade följande roliga dammhistoria ur verkliga livet:

På dagis skulle man göra troll. Trollen behövde hår. Fröken hade köpt grått ullfluff. Ett av barnen frågade en aning förbryllad: har du köpt det där i affär? Du skulle ha frågat mig, vi har massor av det hemma, under sängen.

Det är något deprimerande dystopiskt över damm, tycker jag, när jag är lite mindre zenbuddhistisk till sinnet. Och eftersom jag är, inte dammallergisk, som sagt, med dammhysterisk.

Det funkar väldigt bra i skräckhistorier, gärna tillsammans med spindelnät. En grå hopplöshetens hinna som sent om sider begraver allt.

Entropins eviga följeslagare.

Att damma är en övning i tålamod och fingerfärdighet, påstår Gary T. Man blir lugn, god och ett andligt högtstående väsen.

Om man går in för det på rätt sätt.

Jag kommer aldrig dithän. Jag dammar för att det ska göras, och jag gör det medan jag lyssnar på en ljudbok.

Långt ifrån det nu så populära mindfullnessen, jag är inte här och nu i stunden.

Jag är långt borta inne i en allt som oftast spännande mordhistoria.

Och det fungerar.

Städningen blir lite av ett nöje.

Fast allra bäst har Arthur Lundkvist sagt det:

Hemligheten med damm består i att inte störa det.

Jag tänker avsluta med Dust my broom.

Gammal bluestext, som säkert är jättesnuskig och som troligen inte har det minsta med städning att göra.

2 svar till “Innan dammet hunnit lägga sig

  1. Som vanligt en njutbar berättelse…
    När jag bodde i Amsterdam arbetade jag mycket med diabilder – gärna i dammfri miljö… Jag hade en öppen planlösning med underbara blå golv som flöt ut som ett hav. Arbetade också med garn & textil.
    Jag sprayade golvet lätt med vatten varje dag, när jag skulle montera diorna. Sopade alltid innan jag skulle gå och lägga mig. Hade också specialsystem till det stora arbetsbordet. Eftersom golvet var så vackert, och att det var så roligt att arbeta med bilderna så blev den städningen också rolig…
    All annan städning fick vänta tills jag fick tid eller om jag verkligen måste.
    Det roligaste med städning är när man ska ha gäster, tycker jag. Då kan man göra hur mycket som helst, det blir fint för en själv och gästerna…

  2. Ping: Vinterträdgårdsland | spinna halm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s