Hur man slarvar bort en pappa

Idag är det fars dag.

Det ska väl firas det med, även om jag har för mig, att det handlar mer om en marknadsekonomisk konstruktion än om lika rättigheter.

Men det finns så många fina farsor som är värt en liten blomma.

Eller en slips.

Mors dag var ju liksom grejen när jag var barn. Den dagen fick en massiv uppbackning i skolan, gud, vad vi knåpade ihop mer eller mindre märkliga gratulationskort med hälsningar och ett stort tack till våra mammor.

muttertag_oberhausen3

Det var framför allt liljekonvaljer, vad jag minns. och förgätmigejor. Och hjärtan och små fåglar.

Och hjärtknipande verser.

Som jag trodde på. Jag trodde på allt som dom sa till oss. Om det gynnade min tro på mänskligheten.

Påstod man, att mammor var det bästa, det mest kärleksfulla, det flitigaste och det mest självförsakande på jodens yta, så trodde jag på det.

Även om jag på mycket nära håll upplevde en helt annan verklighet.

Som tur för mig, firades inte pappor då, på den tiden. Då hade jag suttit på pottkanten.

Med gratulationskort och ingen att skicka dom till.

Jag hade alltså ingen pappa, det var stigmatiserande nog  i en så kärnfamiljspräglad tid som då. Och i ett land där idealet var dom tre auktoritära K:na:

Kinder Küche Kirche.

Inget visserligen om några pappor, dom stavas ju inte med K, men dom ingick, det var dom som försörjde.

Utan pappor var det ett elände.

Fäder var, trots att de faktiskt fanns i en eller annan form tätt inpå, för mig mytologiska varelser.

Visserligen utan vingar och utan trollerikrafter, men nog så magiska.

Har man ingen pappa saknas det något. Det kan kännas lite ledsamt, att vara en halv person. Det är så mycket jag aldrig kommer att få reda på, om mig själv – egenskaper, talanger, dåliga och bra saker.

Nu kan jag bara relatera till de sidor i min karaktär som härrör från min mors sida, motverka eller bejaka, vilket som. Men det kanske hade funnits helt andra saker att förhålla sig till, odla och utveckla?

Det är liksom inte läge för släktforskning.

Den andra halvan av mig är ett mysterium.

Och ouppnåligt.

Och det är min knas-mamma som bär skulden till detta.

Hon var som hon var och jag är den sista som skulle komma på tanken är att klandra henne för det.

Men nog har det påverkat mitt liv.

Jag vet bara väldigt väldigt få saker om min far.

Att han var smal.

Att han kunde hoppa över vårt staket.

Att han kom ridandes på en häst in i staden och hälsade på alla tanter som stod och glodde, gömda bakom trådgardinerna.

Att han körde en slamrande amerikansk jeep.

Han var amerikansk soldat och min mamma var alldeles galen i honom och det var inte ömsesidigt.

Men det blev en jag och jag kom först efter att han åkt hem igen och han fick aldrig reda på något.

Förutom en barnslig förmätenhet kunde min mor utmärka sig av en beundransvärt envishet och en helt malplacerad stolthet.

Jag fick inte ens veta, vad han hette.

Det hade hon glömt.

Så var det med den kärleken.

Sen kommer den dagen, jag är elva år.

Min mor städar en gammal byrå. Och så plötsligt:

hon räcker mig en papperslapp.

”Här får du din fars adress”, säger hon.

Bara det.

Jag stoppade lappen i bakfickan på mina första jeans.

Och glömde bort den och sen tvättade min mormor byxorna.

Där sköljdes den bort, möjligheten att hitta min far.

Man kan tycka att det var ett underligt och bakvänt beteende. Att ge mig den där lappen så där i förbigående.

Jag var elva år, underligt förbryllad, jag hade aldrig ens vetat, att hon hade min fars adress.

På så vis blev jag för evigt utan far.

Det är bisarrt och lite sorgligt, men inte oöverkomligt hemskt.

Det finns så otroligt mycket värre saker i livet. Som kan drabba en människa och krossa en människa och göra slamsor av henne.

Jag valde att mytomspinna min far. Att göra honom till just en sån där krok där man kan hänga upp sina barnsliga drömmar och fantasier på.

Lite av Prins Valiant var det nog över honom.

Tjusig och med rustning.

Jag överlevde trots allt och klagar inte. Min mamma hade det bra mycket värre än vad jag någonsin kommer att fatta. Det utgår jag ifrån, efter att genomlevt barndomen med henne vid min sida.

Och hur det än var, hon hade en massa goda sidor. Hon var faktiskt väl värt sina morsdagkort.

Hon gjorde sitt bästa även om hon gjorde allt på sitt eget bakvända och underliga sätt. Hon var extremt slarvig med att hålla reda på sina barn och även sina barns fäder.

Det är trots allt en fascinerande egenskap. Att vara så laid back när det gäller så viktiga sker.

Laid back var hon förresten aldrig annars. Mest var hon lättretlig och opålitligt kolerisk.

En sak vet jag i alla fall.

Alla barn ska om möjligt få lov att ha reda på sina fäder. Dom ska få veta vilka dom är och om möjligt, träffa dom och umgås med dom och lära sig av dom.

Även om dom är si så där.

Att modern är förbannat på fadern är ingen som helst försvarbar anledning att undanhålla dom för sina barn. Det är bara egoistiskt och barnsligt.

Jag har sett sånt på förfärligt nära håll och det gjorde mig absolut förtvivlad och i dess förlängning alldeles rödglödande förbannad.

Jag vet, att man klarar sig med bara en förälder. Och även om denna förälder har de absolut allra bästa intentionerna:  barn mår bäst av att känna till båda.

Det är bra att få umgås, träffas, lära sig veta vem man är.

Inte bara på omvägar, utan på riktigt. Face to face.

Jag hade tur som hade en livsduglig mormor som höll mig om ryggen.

Alla har inte det.

En del är helt och hållet i händerna på bara en. Ibland på en argsint, långsint, omogen och feltänkande individ.

Så jag bara säger det.

Bär er inte åt som idioter.

Stoppa aldrig undan adresser.

Och ge aldrig en så viktig och livsavgörande lapp till en överraskad elvaåring med jeansfickor.

bild 2

min son Viktor, när han var liten med sin far, bildväv från slutet av 70-talet

Ett svar till “Hur man slarvar bort en pappa

  1. Han var nog en Clark Gable, tror jag… Vilken berättelse, Henriette – som dessutom är sann.
    Jag kommer också ihåg allt som knåpades ihop till fars & mors dag, födelsedagar osv. Här i huset finns mycket som gjorts av mormors & morfars alla barnbarn…
    Vad gäller familj & relationer så är jag glad att jag lärt mig att ‘skapa’ nya familjer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s