Ensam i november

gullregn 009

 Frökapslarnas torra bruna klasar

frasar

i den isiga morgonvinden.

Så ensam är ingen

som ett gullregn i november.

Så skrev Lars Gustav Hellström.

Och nu är det faktiskt äntligen november. Som är lite av ensamhetens månad.

Mycket grått, ensamma månar och dyster sorgsenhet.

Månaden mellan höstens sista fanfar och jule-december med allt vad det innebär. Av fröjd och gamman och onödig men oundviklig stress.

Det är bara de upphöjda buddhisterna som kommer undan. Och en och annan som verkligen inte bryr sig.

Alla vi andra får dekorera och stå i.

Fast som sagt, först lite moloken ensamhet i grå november.

Så ensamt är inget, som ett gullregn i november.

Det stämmer faktiskt inte.

Jag vet en och annan människa som är minst lika ensam.

Och som jag inte mäktar med att göra något åt.

Ingen borde få vara ensam, framför allt inte nu, när det är november.

Mormor var mycket ensam, då, i slutet, när vi alla hade åkt iväg.

Emigrerat.

Rymt.

Givit oss av.

Stuckit vår kos.

Hon var den som blev ensam kvar i sitt rum-fängelse.

Eftersom hon var liksom böjd vinkelrätt på mitten och inte kunde mer än nödtorftigt hasa omkring så fick hon snällt stanna kvar där hon var och där hon trots allt kände, att hon hörde hemma.

Hon hade sitt fönster, att se ut igenom och betrakta folk som gick förbi.

Som tur var var detta innan bilismen tagit makten på gatan, människor gick fortfarande omkring.

Strosade.

Flanerade.

Med spatserkäpp.

Så mormor hade lite underhållning.  Hon kunde hälsa på dom och utbyta ett och annat ord.

När hon inte tittade ut genom fönstret, väntade hon mestadels på att vi, framför allt jag, skulle komma och hälsa på.

Det är värdelöst att överlämna ansvaret för övergivna mormödrar på barnen.

Varken min yngre syster eller jag var stora och mogna nog för detta, att ha plats för en gammal människas ensamhet.

Det fattades liksom en generation emellan, det var den som givit sig av, mer eller mindre på villovägar.

Mormor hade två söner och en dotter.

Sönerna, mina morbröder, hann jag aldrig träffa. De var sagofierade.

De hade funnits men fanns inte kvar. Det hade spunnits nät av berättelser kring dom. Berättelser fulla av luckor, fulla av antaganden.

Min värld var så uppfyllt av sagor och påhitt, att det som var och det som inte var flöt ihop och blev till verklighetsanpassade myter.

Mormors äldste son bara försvann. Detta var verklighet. Detta hade av en outgrundlig anledning hänt.

Denna morbror med det magiskt skimrande ödet, vart hade han tagit vägen?

I sagolandet kom de alltid tillbaks, de som givit sig av på äventyr, med glimmande gåvor, sjungande fåglar, gyllene, spelande löv.

Och kanske med prinsessor och halva kungariken.

Men inte här inte, inte här i verkligheten.

Hur kan en son bara  ge sig av, inte lämna några spår, lämnas sin mor i livslång ovisshet?

Ibland fantiserade mormor om honom. Försökte lista ut vart han hade begivit sig.

Det allra underligaste är, att han faktiskt hade ett barn, en äldre slyngel, som då och då kom och kallade mormor för mormor.

Ville ha saker.

Tak över huvudet.

Pengar. Sen drog han vidare. Jag minns inte ens vad han hette.

gullregn 010

Här ligger en och annan familjehund begraven. Det har jag förstått.

Alla dessa hemligheter.

Irrljus i natten.

Halvsagda ord, antydningar, gåtor, charader, gissningstävlingar.

Mormors andra som drog ut i krig, lyckades överleva ända till den sista skälvande minuten, blev träffat av en granat i armen och dog.

Av kallbrand.

Mormor berättade, att allt penicillin var slut vid det laget. Så är det i krig, då som nu.

Män dör.

Kvinnor dör.

Barn dör.

Samhällen dör och hoppet om allt och om ett återseende dör.

Sånt borde alltid ske i november.

Bara då.

I ensamhetens och de svårtolkade minnenas månad.

Så mormor hade bara en ytterst märklig flicka kvar, vacker och bortskämt en gång i tiden, avgudad av sin far.

Som förresten också var död.

Hon fick allt hon pekade på och på så vis lärde hon sig aldrig vad som krävs för att leva ett lämpligt liv.

Som hade svårt med verkligheten, med humöret och med allt hon tvingats in i av eget oförstånd.

Och som såg sin chans, tog sin chans, gav sig av när möjligheten bjöds.

Och så var mormor ensam kvar.

Ända till slutet.

gullregn 011

Hon bodde i ett hus befolkat av elaka människor, som så småningom lät henne dö i ensamhet.

Så kan ett liv sluta.

Jag tycker det känns orättvist.

Att behöva kämpa, att behöva ge sig i kast med sorg och elände hela livet, att ständigt bli övergiven, att vara på kant med alla och envar och sen behöva sitta ensam i ett rum med utsikt mot en gata med flanerande grannar.

Men jag kunde inte göra något åt det.

Ibland försökte hon, så diskret hon var kapabel till, att locka mig hem igen.

Men jag ville inte tillbaks. Jag hade fullt upp med att bli vuxen och lära mig saker och anpassa mig och bli en annan.

Sista sommaren jag besökte henne hade vi mycket tid tillsammans och hon berättade om sitt liv för mig.

Jag är glad över, att jag var där hos henne, att vi hade tid att spela vansinnes-fia-med-knuff och kinaschack och dam och att jag hann lyssna på hennes berättelser.

Sen åkte jag hem, hon levde ett tag till och sen dog även hon.

Jag minns inte, vilken månad det var. Det borde ha varit november, med sitt låga valv som gjort för begravningar.

Med sin föraning av kyla och död.

Med sina rasslande gullregnsfrökapslar.

Jag har gott om gullregnsträd överfulla av frökapslar som kan rassla i vinden.

Det är ett ensamt och kusligt ljud.

Antar jag,

Jag har inte direkt stått och lyssnat.

Jag som har lyxen att trivas med en och annan ensamhet känner mig grymt privilegierad så här års också.

Att kunna njuta av novembergrått och glädjas åt de slocknade färgerna och den annalkande vintervilan i trädgården och löftet om vår i knopparna som redan är på plats.

Och skulle jag trots allt behöva en vän i nöden så tar jag fram Tove Janssons Sent i november och sveper om mig muminkoftans varma ludd:

”Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd som man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst det vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.

Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.”

002

5 svar till “Ensam i november

    • På sätt och vis är det sorgligt, men sorg hör livet till och jag tänker alltid på alla som har det så jäkligt mycket värre! Och det finns något vilsamt, både i novemberrusket och i sorgen.

      • Så sant! Jag tänker också på det som har det värre… det är fruktansvärt för så många människor, både här och ute i världen…

  1. Så fantastiskt du kan skildra din mormors ensamhet och novembermörkret som omsluter oss och om gullregnet i november. Jag kommer alltid att tänka på din mormor nu när jag hör gullregnen rassla.

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s