Sjukt

sjuk

Det är en sjuk värld vi lever i, sägs det och med all rätta. Och då handlar det inte om småkrämpor som ont i huvudet, nu pratar jag om samhällsutplånande, självförvållade pandemier.

Och nu börjas det igen, förkylningstiderna och influensorna står och stampar i farstun.

Men vad mig beträffar, så är jag nästan aldrig sjuk.

Höst efter dimgrå höst, vinter efter fuktkall vinter drar jag mig fram, utan att få åtminstone en rejäl förkylning.

Ok, ibland kan det kännas skrovligt i halsen, nysigt i näsan och tryckigt i huvudet, men såna tidiga tecken sover jag för det mesta bort.

Jag har begåvats med läkande sömn.

Jag är lyckligt lottad.

Det barn som blir biten av en hund först istället för av en katt blir inte sjuk, sa min mormor.

I mitt fall måste en hel flock har tuggat på mig i mycket tidigt ålder.

Jag har få bildbevis på att jag varit liten, men just en sån bild finns: Jag ligger tryggt i babykorgen och vaktas av en svartvit byracka i korgstolen bredvid.

Det var säkert han som bet mig. Han och alla hans bitglada kompisar.

Jag minns bara att jag haft två riktiga sjukdomar, och då pratar jag om sjukdomar, inte benbrott, operationer eller barnfödsel-relaterade åkommor.

Den ena var mässlingen.

Den fick jag först av oss tre syskon. Antagligen såg jag för en gångs skull oroväckande konstig ut eftersom mor la märke till det och kallade på doktorn. Han tog sig aldrig längre än till tröskeln av rummet, kastade ett av sina professionella ögon på mig och konstaterade att det var mässlingen.

Sen gick han.

Det blev en hemsk tid. Jag stängdes in i rummet, fönsterluckorna drogs för, eftersom mässlingspatienter skall och bör vistas i mörker.

Det var underbar sommar utanför, solskenet trängde in i mitt fängelse genom lucksprickorna.

Jag hörde det glada glammet av mina lekande kompisar.

Jag var fruktansvärt prickigt och jag hade fruktansvärt tråkigt.

sjuk 2

Så jag lurade upp lillebror i sängen och berättade sagor för honom. Han blev det andra mässlingsoffret i syskonkretsen. Och det var antagligen lika bra att lillasyster också drabbades strax därpå.

Så var det avklarat.

Den andra riktiga sjukdomen jag minns med onaturlig tydlighet var 50-talets dunderinfluensa.

 Asiaten, pandemin som drabbade alla i hela världen och så även min familj. Som byggde på samma olycksbådande bacelusker som den förödande Spanska sjukan som dödade miljoner tidigare.

Spanish_flu_hospital

I vår familj vart vi alla jättesjuka, samtidigt. Under lång tid befann vi oss i ett gemensamt, dimgrått töcken av overklighet. Vi liksom svävade omkring.

I alla fall våra hjärnor.

Det var då jag i av febern framkallade hallucinationer såg oscillerande skära grisar mot en fond av mörk rymd.

grisar 2

Jag var den av oss som blev lite friskare snabbast. Det föll på min lott att feberdrucken vackla till affären för att proviantera.

Vilket skulle bevisas.

Sjukdomar står sig slätt mot mitt immunsystem. Jag må ligga ner en kort stund, men reser mig snabbare än bacillerna hinner säga hej, är det någon hemma?

Det visade sig faktiskt så småningom att jag haft lite annat sjukligt som ingen hade lagt märke till.

Skärmbildsundersökningar som man höll på med ett tag avslöjade att jag har trubbiga lungspetsar som resultat av en släng av TBC. Tester man gjorde när jag väntade barn visade att ja även haft Röda hund.

Dom prickarna var antagligen så små och ovidkommande att dom var försumbara.

red_dots_background

Det där att aldrig få stanna hemma och vara lite sjuk var en grej för mig, då, när jag gick i skolan. Det kändes orättvist, som om något viktigt förvägrades mig.

En gång, och detta visar väldigt tydligt, att man inte kan vara intelligent alla dagar, kom jag på något riktigt idiotiskt.

Jag skulle sova i en våt pyjamas och med öppet fönster. Ute var det kallt.

På så vis skulle ja ådra mig lunginflammation och jag skulle äntligen få stanna hemma.

Det funkade faktiskt inte. Det var extremt obekvämt och dessutom blev jag blev inte sjuk. Morgonen grydde och jag vaknade lika kärnfrisk, i en pyjamas som självtorkat.

Sjuk- och tröstelådan

En gång läste jag ett bra tips, hur man kunde fixa till en sjuk- och tröstelåda.

Som man skulle ta fram, när man var sjuk och hemma och behövde något att roa sig med. En lättillgänglig räddaren i nöden alldeles bredvid sängen.

sjuklåda'

Den skulle innehålla roliga och underhållande saker.

Det var lätt som en plätt. Jag hade ju en gammal förbandslåda i trä, som gjort för ändamålet.

Detta la jag ner:

Albyl

Ibumetin

Ipren-gel

Paraflex

Antiseptisk kräm

äkta kådsalva

tigerbalsam

febertermometer

(detta var det nyttiga. Nu kommer det roliga, som skulle tjäna som lagom kul tidsfördriv):

en korsordstidning

en bra penna med sudd

en kortlek

hela serien småböckerna (utom vintern) med mössen på Björnbärstigen

en jättetjock pocketbok av James Michener, Centennial

en nagelfil och ett nagellack

två bilagor till populärvetenskapliga tidningar: Alla tiders upptäcktsresor och Sköna nya värld, de tio största revolutionerna i den teknisk tidsåldern

Klokbok om kärlek (ännu en bilaga)

en liten tunn antecknings/skissbok

Världens tre största mysterier (Atlantis, Bermudatriangeln och tankeöverföring)

två små ”kompisar”, små sammetspåsar i vackra färger att krama med händerna om man skulle känna för det (moderna vänliga stressbollar, står det. Jag tror det ska vara tre. En tycks ha rymt).

en pytteliten nalle som inte går att ha till något.

ett kort: Råd om vård dygnet runt: 1177

Detta var min uppsättning. Denna låda skulle jag dra fram och innehållet skulle förgylla mina sjukdagar i sängen.

Idag skulle jag förstås lägga ner helt andra saker.

Min I-pad t ex.

Då skulle jag kunna lägga patiens och spela Angry Birds dagarna i ända.

Utan problem.

Och utan uppehåll.

Det finns bara ett fel. Eller kanske två. Eller  t o m tre.

Det ena är, att jag inte har haft användning för den på alla åren den har stått där.

Det andra är, att man aldrig blir lagom sjuk. Så att man orkar  med all denna egen-underhållning.

Det har jag märkt på övriga familjemedlemmar.

Är man sjuk, vill man var ifred och ska helst sova.

Annars kan man lika väl gå upp.

Den tredje saken är, att denna låda absolut inte fungerar när man har migrän.

Migrän har jag nämligen haft jättemycket, men det räknar jag liksom inte till sjukdomarna, det är mer liksom en förbannelse.

Det är något jag fått dras med för att jag är så förskonat från allt annat.

Så att jag inte blir för stöddig.

Någon sorts gudomlig rättvisa som samtidigt ska vässa min empatiska förmåga vad gäller andra som blir sjuka.

Och som behöver prata lite om det. Klaga lite, gnälla lite.

Tyvärr är jag inte bra på sånt, att ha förståelse.

Jag vill inte att mina närstående ska bli sjuka, och när dom blir det vill jag att dom ska strunta i det och genast bli friska igen.

Jag vill inte höra talas om sjukdomar och i vanliga fall pratar jag sällan om sånt. Det är lite som att om jag inte säger något så finns det inte.

sjuk 4

Kanske fungerar det. Eller också inte.

Inemellan har även jag faktiskt behövt ta mig till en vårdcentral ibland.

Det är jättehemskt.

Eftersom jag vet, att samtliga eventuella symptom löser upp sig i rök och dis i väntrummet.

Sen bara skäms jag ögonen ur mig när läkarna tycker jag är en irriterande, tidsupptagande hypokondriker.

Så jag försöker låta bli att gå dit.

Då går jag hellre och oroar mig på egen hand eller låtsas som inget.

Sånt kan man dö av.

Sägs det.

Men jag har också fostras till sånt beteende. Att inte klaga och gny.

Min fosterfar var läkare.

Han gillade faktiskt inte sjuka människor och han tyckte definitivt inte att folk skulle sjåpa sig.

Efter att som elvaåring i gymnastiken störtat ner från ryggen på en annan elvaåring, efter att vi  i krampaktig förening tvangs springa tvärs över en gigantisk gympasal, fick jag en liten skada.

(Detta hände i Tyskland och gympalektionerna var lite speciella. Det är ingen idé att gå in på detta).

Men ont hade jag ibland. Så att jag blev en t ex alldeles krokig fjortonåring.

Ta en snaps! sa min fosterfar (som ju var läkare, men som också var dansk. Och som var mycket emot onödig medicinering).

Ta en snaps.

Det hjälpte faktiskt.

Sprit är trots allt väldigt muskelavslappnande.

Och nu ska jag sluta prata om sjukdomar. Det var faktiskt bara sjuk- och tröstelådan jag ville berätta om. En sån bra bra-att-ha-sak.

Rekommenderas.

Bara man ser till, att bli lagom sjuk med jämna mellanrum.

Då kan man kanske ha glädje av den.

Man kan rada upp alla pillren, leka med dom, kräma in sig och lösa korsord.

Och så vet man var man har reservalbyl.

Men, som det sägs, det är trots allt bättre att vara frisk och rik än sjuk och fattig.

Det tror i all fall jag på. Så jag ska inte klaga.

Måtte alla ni som redan blivit med förkylning krya på er nu och genast!

sjuk mus

Ett svar till “Sjukt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s