Sammelsurium

samtidssem 006

Egentligen ska det stå seminarium, men sammelsurium är ett bättre ord för min upplevelse.

För jag har nu lagt två arbetsdagar av mitt liv på att vara med på och lyssna andäktigt på allt som sas på seminariet om samtidskonsten.

Seminariet arrangerades av Riksutställningar och några till: Kultur i Väst, Konsthallen, Valand och Konstbiennalen. Det är tydligen en årligen återkommande grej, på olika platser och med olika infallsvinklar.

odd fellow o höst på stan 002

odd fellow o höst på stan 005

odd fellow o höst på stan 017 - Copy

Den här gången hölls det alltså  i Göteborg, i Odd Fellows anrika lokaler på Vasagatan. Temat var State of Art.

Man skulle undersöka de nya institutionella och curatoriella metoderna, relationen till det omgivande samhället och institutionens värde.

Det lät intressant. Det fanns en hel del kompetent folk, både från in- och utlandet: från Whitechapel, från Valand, från Nätverkstan, från Art Lab Gnesta och Tensta konsthall, från Norge, från Paris.

Och så Sarah Thelwall som är strateg och konsult och som skulle komma med lite idéer om det där med pengar och återbäring.

I publiken fanns ett stort antal kvinnor och män från kultursektorn. Och ett gäng väl dolda konstnärer som höll  låg profil. Eller aldrig riktigt fick delta.

samtidssem 019

Snacket kändes mest riktat till kulturbyråkratin, det handlade som sagt om institutionerna

Redan när jag fick min namnbricka började jag känna mig obekväm. Oavsett vad man tror om mig, men i vissa fall har jag noll kompetens på att mingla på ett konstruktivt sätt. I  grupper som denna grips jag på ett tidigt stadium av en osäkerhet. Jag tappar bort  mig, jag vet inte riktigt, vad som förväntas av mig.

Själv förväntar jag mig alltid att få ta del av en massa nya, intressanta saker.

Och oftast blir jag besviken.

odd fellow o höst på stan 037

Jag känner mig lite främmande. Det är något obehagligt homogent och sammanhållet över det hela. Någonting i gruppdynamiken känns exkluderande, jag skulle behöva ett trubbigt föremål för att slå mig in i de små klusterbildningarna som verkar ha så trevligt.

samtidssem 005

Som tur är får jag åtminstone i slutet en bekräftelse på, att det inte är mig det är fel på. Det trodde jag hela första dagen. Eller att jag var trött, blasé, cyniskt uttråkad eller helt enkelt ”inte där”.

Men det var inte mitt fel.

Inte helt och hållet.

Seminariet började rivigt och bra med Jonas Ekeberg, curator och konstkritiker från Norge. Whatever happened to new institutionalism? var hans fråga.

Och det kan man ju tänka till om. Han ifrågasatte institutionernas frihet. Frihet att agera. Det handlade om just det. Och i dess omedelbara förlängning om konstens frihet.

Det pratades mycket om nyliberalismen.

Jonas Ekeberg ville, att konsthallscheferna skulle visa lite mod och stå på sig mot påtryckningar och politisk styrning.

Integritet skulle vara bra att ha. Och att inte vara så rädd för att förlora jobbet om man sa eller gjorde ”fel” saker.

Men redan i andra föredraget blev det så där politiskt korrekt som det alltid blir. När konsten används till olika syften, när den blir ett instrument för politiska spel.

Många verkade bli så där glada och imponerade och om inte förr så nu förstår man, var deltagarna kommer ifrån.

Från svenska institutioner och kulturförvaltningar runtom, alla med ett och annat krav på sig att integrera folk och visa lite god vilja.

samtidssem 004

Konsten och konstnärerna får helt enkelt göra rätt för alla sina bidrag och stöd ( märk väl, nu är jag är ironisk) och engagera sig på ett sätt som man förstår och vill ha.

Så att man kan kryssa för några väl valda rutor i protokollen och säkrar sitt fortsatta existensberättigande. (Både konstnärernas och kulturinstitutionernas.)

Alla projekt man får ta del av är lyckade. Deltagarna i projekten verkar aktiva och nöjda. Deras tillvaro har berikats.

samtidssem 003

Det handlar om tungt belastade områden i t ex Paris och i London, mycket invandring, många nationaliteter.

Men de som syns på bilderna från konstprojekten är vit medelklass, 20-, 30, 40, 50-åringar.

Yes, box, det är så det ser ut.

samtidssem 010

Paneldebatterna ger inte så mycket mer. Folk kämpar. Folk har idéer. En del är glada, energiska och stolta över sitt arbetssätt och det man åstadkommit.

Men man klagar förstås på politisk styrning. För mycket konstiga krav som lägger hämsko på friheten.

Ett sammelsurium av frihetstörst och anpassning kamouflerad till kreativt nytänkande.

Jag undrar, vart samtidskonsten har tagit vägen. I dessa pampiga lokaler där vi befinner oss blir man lätt förvirrad. Att överallt mötas av tunga kristallkronor gör ens tankar lätt schizofrena.

Vad var det nu, vi skulle prata om?

Och dessutom på engelska.

samtidssem 001

Och sen är det lunch och dag ett får vi en lättäten tunnbrödsrulle, dag två fyra små sushibitar.

Maria och jag går till Espresso House och hämtar oss en rejäl kafé istället för blasket vi bjuds på för att vakna och för att orka.

Frukten, bananerna och vindruvorna håller blodsockernivån på en acceptabel nivå. Jag tänker inte ge mig. Inte än.

Efter att programpunkterna avverkats dag två är det en workshop som vankas.

Men först gör en för detta ändamålet avdelad konstnär en absolut lysande, modig och (mag)stark sammanfattning av dagarna som varit.

samtidssem 021

Det var då jag kände på mig, att det inte var mig, det var fel på.

Vi hade haft fyra olika workshops att välja på. Jag hade valt det fördjupade samtalet om samtidskonstens roll och betydelse ledd av David Karlsson.

Diskussion blir det nästan direkt. Bland deltagarna fanns verbala förmågor som Anna van der Vliet, Anna Persson och Nina Bondeson. Här fanns också Mikael Nanfeldt, chef för Konsthallen och min käre kollega Andreas Roth. Alltihop folk som vet, vad det handlar om.

Så snart David visar sin färgglada modell som såg ut som en darttavla och där den konstnärliga verksamheten är själva bullseye brakade det loss.  Runt om finns kultursektorer och kulturanknutna sektorer och det ekonomiska samhället längst ut. Alla ska gynnas av att det där inne i den oranga mitten sitter en konstnär som jobbar.

Det var ingen populär modell att börja med. David hade fyra påståenden till, detta var den första, och den här var ekonomisk. Liksom den andra. De tre övriga var mer eller mindre politiska.

Jag minns, när forskningen så där på 80- 90-talet hade kommit fram till, att konst och kultur genererar direkta ekonomiska värden för samhället. En ort, en stad, en region, blev attraktivare om det fanns konst/kultur. Företag etablerade sig hellre på såna platser där det fanns mer att göra för de anställda än att sitta hemma och se på TV.

Det var en hänförande, ny modell som för en kort stund muntrade upp kulturutövarna. Man hade äntligen papper på sitt existensberättigande. Man genererade vinst, pengar. Man var en del i den sköna, nya värld, där allt i slutändan räknades  i kronor och ören.

Euforin las sig snabbt när man genomskådade det hela. Och konsten fick fullt sjå med att vrida sig ur händerna på denna kapitalistiska approach igen.

Konst vill vara fri.

Nuförtiden.

Rent historiskt har man förstås inte just det att falla tillbaka på. Konsten och kulturen fanns alltid i händerna på dem med kapitalet.

Kyrkan, hoven, slottsherrarna, den framväxande bourgeoisien.

Det var när kapitalismen bytte ansikte från mer eller mindre medfödd förfining till nyrikedom utan kulturell bakgrund att stötta upp begäret efter statussymboler som övergivenhetskänslorna infann sig.

Konsten blev sig själv nog, och konstnären blev fattig och beroende av stat och kommun. Som skulle rycka upp sig och ta sitt ansvar, för ett civiliserat samhälle utan kultur och konst var inte värt namnet.

samtidssem 012

Varje samhälle har den konst den behöver, sa hjärnforskaren Matti Bergström en gång, på ett annat, mycket roligare seminarium.

Det kan man meditera över – länge och väl. Tänka till och se sig omkring.

Sen dess har det varit en kamp på knivens egg för många utövare. När mecenaterna och annat goodwill-folk förvandlades till investerare som ibland inte ens förstår det de håller på med.

När stipendieregnet, hur ymnigt det än skvalar, alltid är exkluderande för en del. När de konstnärliga uppdragen ska upphandlas och anpassas till affärsmässigt och kommunalt accepterade normer där konstnärer får slåss på nya, aparta sätt om arbetstillfällena.

samtidssem 014

När varje projekt som kommun och landsting initierar måste passa in i det politiskt gångbara med klart utstakade mål och anvisningar, då känns det inte direkt så där jättefritt för konsten.

När allt ska utvärderas efter normer som inte ens kommer i närheten av det som är kulturens kärna och väsen, då ligger det risigt till med konstens frihet. När man alltid frågar efter hur många som varit där men aldrig på vilket sätt de som var där berörts i sina själar, vad är det man räknar då?

Kvantitet i stället för kvalitet. För att det ska se snyggt ut. Någonstans. I något papper.

Varför är alltid det ekonomiska värdet av konsten viktigast? Fortfarande? Eller kanske mer än någonsin.

Det är väl det som är det nyliberala? För det gammalsocialdemokratiska folkbildande hade väl trots allt lite mer mänskliga mål?

Ingen konstnär vill se sig som en besvärlig, tärnade samhällsmedborgare som behöver ”stöd” och som man sen kan fånga in och använda i diverse integreringsprojekt.

Eller vara i händerna på en elitistisk grupp av  bestämmare som bestämmer vad som är rätt konst för tillfället.
När konsten i verkligheten är så vittomfattande, så vildvuxen och så galet mångsidig?

odd fellow o höst på stan 034

Det är alltså inte så konstigt, att jag går hem med en olustkänsla som känns så knäckande. Att jag vill vända allting ryggen.

Någonstans i sammanhang som dessa hamnar man fel. Kanske är de deltagande för likriktade och för färdigmodellerade?

Kulturarbetare som får sitt deltagande pröjsat av sitt arbete (precis som jag) och som ser det som ett bra tillfälle för förkovring, är dom nöjda, när de går hem?

Det vore det kanonbra, om tid och tillfälle fanns med i upplägget för fördjupning och ett riktigt, vettigt samtal. Bortom skryt och alla lyckade modeller.

Det tycker i alla fall jag.

 

Men lokalerna var en upplevelse.

Och nästa år ska det handla om konst och vetenskap. I Umeå, tror jag det ska vara då.

Det jag däremot helt säkert vet är, att jag inte kommer att vara där.

Så det så.

samtidssem 009

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s