glödhet potatis

van Gogh

Detta är mitt hundrade inlägg.

Tänka sig. Det ska jag genast fira med att skriva om potatis.

Jag skulle vilja veta hur det är med potatisen, egentligen.

Är dom nyttiga eller är dom förhatliga stärkelsebomber, bräddfulla av icke önskvärda kolhydrater.

Får man äta dom, och i så fall, med gott samvete?

Jag är ju tyvärr lite fast i det där med nyttiga kolhydrater och det ställer till det.

Jag vet i alla fall följande om potatisar:

dom ser väldigt nyttiga ut (trots sitt GI-rykte), jordnära och pålitligt äkta,

och man kan göra väldigt mycket med dom.

Allt från olika maträtter till roliga gubbar.

Karto 33

Jag antar, efter att Columbus hade släpat hit dom till Europa där dom sen passade på att konkurrera ut rovorna, så måste dom räknas till livets nödtorft.

Jag vet många, som inte skulle klara sig utan potatis. Och då pratar jag inte om chips.

Har man väl blivit potatisberoende kan precis allt hända. Se bara på den stora hungerkatastrofen 1846 -52 som drev nästan alla irländare i landsflykt.

Potatispesten slog så hårt mot just Irland som inte hade lika många matiga alternativ som resten av Europa, att till och med härskaren i det osmanska riket greps av empatiskt övermod och ville skicka lite pengar.

karto 14

Vilket inte föll väl ut hos drottning Viktoria som själv hade bidragit och hon ville inte bli brädat av en osman. Härskaren gav sig emellertid inte, det slutade med att han skickade både pengar och skeppslaster med mat.

Som inte fick tas i land (bestämde den elaka drottningen). Men skam den som ger sig, skeppen smugglades i land i en undangömd hamnstad och de hungrande fick lite hjälp att mätta magarna.

Vad kan man inte lära sig av detta med potatispesten: det är inget vidare intelligent med monokulturer!

karto Morgner

Wilhelm Morgner, Kartoffelernte

Att jag plötsligt kommer att tänka på potatis är för en artikel i en tidning jag precis läst. Det är ett sånt där glassigt, nostalgiskt magasin med vackra bilder, sida upp och sida ner. Den är dessutom på tyska, så det spelar ingen roll vad den heter.

Men där stod om hur man steker potatis på glödbädd.

Och det påminde mig (naturligtvis), om en sån där höstlig sedvana från barndomslandet.

(Jag vet, att jag nämnt det förut i ett inlägg. Men det var så genuint trevligt, så det tål att nämnas igen).

Vi hade fält och ängar alldeles utanför husknuten nästan, där vi bodde, i utkanten av den lilla staden. Marken var sandig värre så det var många fält där bönderna odlade potatis.

karto 14

När den skördats, när de flesta knölarna blivit upptagna, mödosamt och för hand, fanns bara blasten kvar.

Alltihop var mycket van Goghskt, stora fält, brunockra och svart, jordiga nävar, böjda ryggar och envetet slit.

van Gogh

Den eldade man upp, blasten.

Natten var höstligt mörk, lagom kuslig, lagom kall. Eldarna brann med orange lågor, gula gnistor flög och svärmade i den svarta natten.

I eldarnas heta aska la man överblivna potatisar, där de långsamt stektes smörmjukt  gyllene med ett svartbränt rykande skal runt om. Dom krattades så småningom ut ur askan och fördelades bland barn och vuxna. Det blev en magiskt, rituell avskedsfest till det allra sista av sommaren och till hösten också, förresten.

Och vi barn skuttade omkring som gladlynta, drogade getter, på taniga ben och med saligt sotfläckade ansikten.

Efter det skulle det bara komma grå regn och dystra dagar.

I alla fall minns jag det så.

Smaken var också magiskt. Det smakade som himmelskt spis, som ursprungsföda. Som sådant som byggde upp kropp och gav själen näring.

Fast det var förstås fattigföda, en enkel skördemåltid ute i det fria.

van-gogh-3

van Gogh, Potatisätarna

Nu såg jag i tidningen, att detta är något av en tilldragelse runt om i Tyskland. Att man fnu gör stor sak av det, att det är en jättegrej i flera trakter.

Där har det blivit en gemenskapsskapande fest, för föreningar och bygden.

Potatisstekning på glöd är inget för otåliga.

karto3

Först måste man fixa själva elden.

Man tar fint bokved, hugger upp det i stora rejäla klampar, som staplas och skiktas och grejas med och tänds på. Det får sen brinna ner till en glödande träkolsbädd.

Sen rakar man glöden åt sidan och lägger dit potatisen som först får ligga och svettas en kvart. Sen på med glöden igen, sen vänta och vänta.

Det tar tid att glödsteka potatis.

Men när dom väl är klara, då blir det fest! Man äter dom med skalet på, med smör och salt. Och för säkerhets skull med lite annat också, sallader, korvar, köttfärslimpor som man kan slänga på glöden när potatisen är klara.

Sånt hade inte vi. Vi nöjde oss med potatisen.

Det vore väl annars ett trevligt arrangemang för Alingsås, slår det mig.

En Ahlströmerfest när man ändå gör fint och belyser hela staden så här års.

Fast du måste man ha potatisfält tillgängliga. Dom kanske inte finns längre, i Alingsås-environgerna. Jag vet inte så mycket om Alingsås.

Kanske finns det redan potatiseldarfester där.

Om inte, så  nog kunde väl folklivsforskarna och hembyggdsgänget hålla potatisfanan högt åtminstone i den staden.

Vad som definitivt finns är annars väldigt trevliga Potatisgrisar, stenskulpturer av Per Agelii. Jag stötte på dom i somras av en händelse och blev riktigt upprymd och glad av dom.

Så genialt påhittigt!

Per Agelii, Potatisgrisar

Nästa tanke: helt plötsligt minns jag när vi på gamla, goda Konsthantverkshusets tid hade gjort en idéutställning som hette Ur jord.

Det hörs ju att det var mycket potatiskänsla i den idén.

Tillbaka till naturen.

Det var mycket härlig är jorden över det hela.

Keramiken var självskriven, leran: direkt uppgrävd ur jorden. Vackra skålar, handgjorda nyttoföremål.

Textila vävar med kullar som bröst och skåror här och var. Det behövdes inte mycket fantasi för att se dom som jordens egna vaginor.

Tiderna var sådana. Det var riktigt roligt och entusiastiskt. Det var på då vi fortfarande hade vår tro på människans möjlighet att förändra.

På vernissagen serverade vi kokta, rykande heta potatisar direkt ur stora kastruller.

Bara det. Kanske lite cider också.

Lite svårhanterligt var det, men folk gjorde sitt bästa för att behålla sherry-minen på och ta det med värdigheten i behåll.

Medan höstglöden falnar googlar jag lite på potatisens näringsvärde. Jag kan liksom inte bara tro, att denna arkaiska knöl inte ska vara nyttig.

karto 25

Inte äta sånt som växer under jorden säger LCHF.

Möjligen kan vi ge knölarna till barnen så dom kan  träna sin kreativiteten och göra roliga djur.

Möjligen kan vi gräva upp dom och tävla om roligaste potatisen.

Den får gärna se lite småsnuskig ut.

karto 30

Möjligen kan vi återgå till dom gamla goda takterna och bränna potatisarna till sprit. Det är massor med onyttiga kalorier i brännvin också, men det struntar man ganska snart i. Ju mer man drickerju mindre bekymrar man sig om bukfettet .

Så tror jag i alla fall det fungerar.

Själv är jag inte en som kan halsa råsprit direkt ur flaskan. T o m i små glas kan det bli besvärande jobbigt om det blir alltför många snapsvisor och skålar.

Och det smakar definitivt inte mycket potatis.

Åtminstone inte glödstekt.

karto 16

3 svar till “glödhet potatis

  1. Gomorron från Aten! Här minsann äter vi glöd-potatis! Jag har en ved-kamin,Made in Denmark, som jag eldar i med oliv-ved från Kreta. Huset jag bor i är gammalt,inte vad man kallar väl-isolerat. Tvärtom. Man kan istället påstå att det har en naturlig aircondition året om. Alltså får man elda. Här kan bli riktigt kallt under vinterhalvåret,man får elda rejält för att hålla värmen. Kaminen är av solitt järn och håller värmen till långt in på natten. Här ligger mina potatisar och mjuknar i glöden och får huset att dofta jord och gamla löv då man vaknar. För att inte tala om äpplena…och sötpotatisen!!! Underbara frukostar och bra handvärmare får man liksom på köpet! Ibland hittar jag små glödkol i askan som envist legat kvar hela natten och väntat på att få bli till en ny stor brasa.
    Ibland kan jag längta efter dom där kalla mornarna med små heta potatis-frukostar som väl i alla fall kan betraktas som nyttiga för välbefinnandet. Fast dom ser ut att dröja! Idag ska här bli 30gr+! Fast kokt potatis är inte heller så dumt!! Doppad i olivolja och grovt salt!!!

    • Idag är min fastedag och jag läser om dina potatisar och blir bara så sugen! Både glödstekta och dom olivdroppande kokta. Vår goda Roen-olivolja är förresten slut, Sten tyckte så mycket om den, så han är riktigt bedrövad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s