samlarvurm och sagor

rödluvan 027

Efter min relativt korta period som samlare av grisar hade jag ju lagt ner det där att samla för samlandets skull. Det hade börjat med ett par mycket söta kasta-gris-grisar och ett ganska snyggt viltsvin i tenn men sedan blev det för det mesta bara konstiga grisar.

Det urartade snabbt till en olustig ansamling bisarra svin.

Som jag skulle ha synlig någonstans och som behövde dammas av, regelbundet.

Dessutom fanns det plötsligt grisar överallt vart jag än kom, det tog aldrig slut, fastän jag redan från början hade uteslutit spargrisarna.

Världen var uppfyllt av grisar och grisliknande parafraser.

Ganska så snart insåg jag, att jag faktiskt inte gillade grisar. Så det fanns absolut ingen anledning för mig att samla på dom, det som startade som ett dumt infall blev en börda.

 

Fast ett år fick jag faktiskt nytta av dom, grisarna.

I juletid.

Jag kunde använda dom för att bygga upp tablåer med julanknytning i glasmontrarna på mitt dåvarande jobb, på Frölunda Kulturhus.

”Assistens grissamling”, hette min improviserade installation som bredde ut sig i gågatan. Det ingick mycket bomullssnö och arrangemang med kvistar.

Det fick duga.

Efter det var dom mest i vägen.

Numera framlever de sina eventuella liv i en plastpåse någonstans i någon låda. Jag hade slängt dom för länge sedan om jag inte hade haft ett par fin-grisar i samlingen.

En av ebenholts och en pytteliten av silver. På grund av dom fick även resten få vara kvar.

Ologiskt men ibland blir det bara så.

 

Och så idag har jag hittat något nytt att samla. Något som kanske ingen i hela världen har kommit på att samla.

Något som det inte finns så mycket av.

För jag vill ha en mycket liten samling.

rödluvan 014

Jag ska samla på rödluvor.

Faktiskt, så har jag redan två. En broderad bonad och en gammal tysk docka.

På stadsmissionen hittade jag så den tredje: en liten porslin-Rödluva.

Hon såg så underligt konstig ut att jag kände på mig, att det var mig hon hade väntat på. Det var hos mig hon ville bo.

Jag är annars inte en porslinsfigurs-människa.

Dom flesta lämnar mig kall även om några rör lite lätt vid mitt hjärta.

På grund av den nostalgiska framtoningen. Tyska små porslinbarn med små tyrolerhattar, blombuketter, små flickor i dirndlar som får mig att tänka på mina gamla läseböcker i första klass.

rödluvan 020

Den här Rödluvan är inte av den sorten. Man skulle kunna tro det, men så är det inte.

Hon är en mycket o-charmig varelse.

Hon liknar mer sin egen mormor än sig själv.

En sort underlig korsreferens. Hon är båda gestalterna i en och samma porslinsfigur.

Mycket freudianskt.

Lite mysko.

Och inte har hon något i korgen, heller. Ingen kaka, ingen flaska rödvin.

En typisk disfunktionell Rödluva.

 

Det var i alla fall där och då jag bestämde mig.

Att jag skulle bli rödluvesamlare.

Men det ska bli en mycket liten samling, som sagt. Inte fler tio, totalt.

Väl utvalda.

Rödluvor med attityd ska det vara.

rödluvan2

Rödluvesagan är så klassisk, att det nästan är sagornas saga. Och med tanke på allt jag skrivit, så är det uppenbart, att allt där mormödrar figurerar, det liksom angår mig.

Det är min grej.

Helt och hållet.

All världens mormödrar är mina mormödrar. Även dom uppdiktade.

Det är uppenbart, att det också är en saga i psykologers smak. Gefundenes Fressen.

(Ett passande uttryck i detta sammanhang. Med tanke på vargen.)

Sagan går att vrida och vända på hur mycket som helst. Jag har hört ett och annat i tolkningsväg som inte direkt förbryllar mig men som ändå verkar lite väl apart i sammanhanget.

Att det måste ha varit en vuxensaga med stort underhållningsvärde kan jag lätt föreställa mig. Det märks inte minst på alla snuskiga framställningar man kan hitta av Rödluvan om man googlar.

Vid sidan av Snövits äventyr bland dvärgarna så inbjuder även Rödluvan till allsköns erotiska fantasier.

För dom som liksom tappat barnasinnet på vägen någonstans.

Ibland är en varg bara en varg, Och en mormor bara en mormor.

Jägaren lämnar jag därhän.

rödluvan5

Skräck finns det gott om i sagan. Vargen är en både skrämmande och farlig representation av allt som vi måste lära oss dressera. 

Och i slutändan är det ändå lite synd om den.

Trots allt.

Ritualer och passager handlar det om. Att gå över gränser, att pånyttfödas.

Det skildrar Kiki Smith så grandiost bra i sin bild Born. När jag såg den av en händelse blev jag helt frälst.

kiki1

Jag hade fått en ny idol bland all världens underbara konstnärer.

Vid sidan av att vara en fantastisk konstnär har hon avundsvärt vackert, långt grått hår.

Att hon fascineras av folklore, av berättelsen och sagans kraft är uppenbart, men det som är riktigt, riktigt bra är hennes förmåga att vrida till motiven. Att få dom att handla om mycket mörka, mycket otäcka saker.

Och om mycket arketypiska känslor.

Kiki

kiki 2

Det gör hennes konst så hjärtklappande bra.

Jag som i mycket lång tid använt mig av sagorna och även sökt efter dom dolda meningarna i det som berättats och förtäljts. Jag känner igen något viktigt i Rödluvan.

Precis som i många andra sagor.

Men det är ändå lite lättare att samla på rödluvor än till exempel Rapunzlar eller Rumpelstilzchenar.

Det var två andra av mina favoritsagor.

Hon med det långa håret och den otroligt sorgliga och dramatiska historien. Att vara inlåst i ett torn, att få sin prins kastat ut genom fönstret så att han får ögonen utstuckna av vassa busktaggar. Att föda tvillingar och att få gå och leta efter den omkringirrande barnafadern.

Sånt är spännande att läsa om, men lite svårare att samla på.

Och den stackarn som skulle sättas på prov och spinna halm till guld. Det är väl trots allt något alla känner igen.

Att tvingas trolla med knäna.

Och att man skulle lova bort både det ena och det andra för lite handräckning.

( Dessutom är min blogg uppkallad efter den sagan.)

Den stackars flickan har inte ens något namn. Det är trollet som namnges, det hans namn som är det avgörande i sagan.

Han var speciell.

Och så kunde han slita sig själv itu. Det var det som imponerade mig mest, som barn.

David Hockney har illustrerad Grimm väldigt bra. Också halmsagan.

Han fascinerades tydligen också av itu-slitandet.

Det finns en bra teckning på det i den lilla katalogen jag har liggandes någonstans. Så här här den ut:

hay1000139_he_tore_himself_in_two_original_print

Dessa teckningar, och så Kiki Smith.

Bättre än så kan det inte bli.

 

Och nu ska jag alltså till och samla igen.

Jag räknar inte med någon omedelbar succé. Jag tror, att det kommer att ta tid, att hitta tio Rödluvor med den rätta inställningen till livet.

Den rätta blicken.

Det får inte vara några mesar.

kiki3

Det ska vara rödluvor med ett visst mått av civilkurage.

Som kan tackla en varg.

Som klarar av att bli uppätna utan att få psykiska men för livet.

Kan man resa sig upp ur en vargmage med blodet drypande men helskinnad, så är man rustad för dom stora utmaningarna.

En gång för alla.

Det är såna förebilder jag har, märker jag.

Inte illa.

Det kommer att bli en intressant samling, om jag får till det.

I värsta fall, får jag väl tillverka rödluvorna själv.

rödluvan12

”Men mormor, varför har du en sån konstig burka på dig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s