Gastkramar

Spöke,_av_alers

Jag har aldrig hittat en stolt fjällskivling och jag har aldrig ens varit i närheten av ett spöke.

Dessa två saker har inget med varandra att göra, men båda visar på, att jag fortfarande har saker kvar att vara med om.

Fjällskivlingen får jag tids nog stifta bekantskap med, bara jag inte ger mig. Med spökena är det värre. Jag är inte av den esoteriska sorten, som har känningar av andevärlden.

Jag har högst pålitliga vänner som har mött spöken. Till och med en av mina mer prosaiska f d svärmödrar hade hört spöksteg gå runt huset efter en släktings död. När dom som sett och hört berättar om det verkar dom helt övertygande, även om jag har svårt att tro det åtminstone när jag är på mitt naturvetenskapliga humör.

Innerst inne är jag nog lite rädd för spöken. Helt oförklarligt, oresonabelt skraj, helt enkelt.

Jag har svårt att gå ut i  beckmörker och jag är glad, att jag bor i ett relativt nybyggt hus där bara en familj har bott och där samtliga i den familjen fortfarande är vid liv. Jag skulle känna mig lite obekväm med ett spöke på vinden, ett sånt som min kompis Monica har.

Vår vind är alldeles för modernt glasullsisolerad och obekväm för både levande och avdöda.

Spökhistorier har jag aldrig gillat, egentligen. Speciellt att lyssna till utomhusberättelserna tycker jag är skrämmande. Såna, där man tvingas sitta runt en falnande lägereld.

I en stor ring.

Med ryggen mot elden och ansiktet rakt utåt, stirrandes in i totalmörkret. Utan kontakt med den som sitter bredvid, också den vilt stirrandes.

Bara för att jaga upp folk extra, extra.

När jag skulle konfirmeras fick jag vara på ett friluftsläger i Dalsand. Det var då vi höll på med sånt. Spökerier.

Flickorna och pojkarna fick omväxlande förmånen att sova ute i skogen i bivackerna nere vid sjön. När det var pojkarnas tur skulle ett gäng av oss flickor spöka för dom.

Det var en barnslig och dum idé.

Vi tog och höljde oss i våra lakan och gled ner mot lägret. Glatt men försiktigt buande och hohoande.

Det blev inte så lyckat. Pojkarna var definitivt inte lättskrämda och började buckla på oss när vi väl kom. Eftersom vi hade lakan på oss, glömde dom bort att vi var tjejer och slogs som bara den.

Så först fick vi stryk, sen fick vi skäll av friluftsledaren. Som just den kvällen hade sin danska mamma på besök och tyckte det blev lite enerverande mycket oväsen.

Igår när jag var på bokmässan (jo, jag gick dit, trots alla inre varningsrop) hittade jag en rolig liten bok i bokförlagets Pontes monter: Kwaidan, japanska spökhistorier.

Jag har aldrig vetat, att det finns speciella japanska spökberättelser, men det gör det. Sammanställda av en man som jag heller aldrig hört talas om, Lafcadio Hearn som levde och verkade på 1800-talet.

Till hälften irländare, den andra hälften grek, journalist med en förtrollad penna och med ett ytterst äventyrligt liv, som förde honom så småningom till Japan. Där han gifte sig med en samurajdotter och samlade och översatte bl a spökhistorier.

Det är mycket man lär sig så där av en slump.

Med tanke på all vidskepelse och annat opedagogiskt bråte så var min barndom märkligt fri från spöken.

Om man bortser från den fasansfulla maran, som tursamt nog inte gav sig på barn.

Och irrljusen ute i skogen. Dom gick ju trots allt att bemästra. Vi barn var sällan ute i skogen på mörka natten och drällde omkring.

lyktgubbe

Irrljus är samma som lyktgubbar eller drakljus här i landet. Här säger man att det är döda lantmätare som fuskade när dom levde och som sen fått betala för sin oärlighet genom att bli osaliga spöken irrandes omkring i skog och mark. Där dom försöker reda ut var mätpinnarna ska stå.

Fast just dessa spökerier har i alla fall fått sin vetenskapliga förklaring. Det är fosin, en blandning av fosfor och väte, En gas som stiger upp ur myrarna och självantänds.

Sen fanns det den ganska sorglösa Grimm-sagan om pojken som gav sig ut för att lära sig vara rädd. Den fyllde väl sin pedagogiska funktion genom att avdramatisera rädslan för nattliga otäckheter som alla barn brottas med.

För tron på spöken har att göra med mörkerrädslan. När vi berövas ett av våra viktigaste sinnen blir vi osäkra och sårbara. Natten tar oss i sitt grepp. Då kommer spökena fram.

Och håller på.

På dagen är spökena bli osynliga och orörliga. Men dom finns där, det är då man kan bli gastkramat.

Om man råkar gå förbi en sån där dagståndare, som det heter.

Överhuvudtaget är spökvärlden full av olika osaliga varelser av allsköns avarter.

Ett spöke i sin enklaste form är en avliden människas ande som av en eller annan anledning inte kan få ro.

Dom håller till på sina utvalda ställen, gärna där de mördats eller omkommit, på kyrkogårdar eller, om de varit missdådare, på galgbackar.

Slott och herresäten är populära tillhåll. Där knarras det och jämras och skriks och klagas. Där gås det i trappor och släpas kedjor genom rummen.

spök 005

Att just ädlingarna har så svårt att falla till ro säger ju ett och annat om deras levnad då det begav sig. Mycket elakt och mycket mördande och inmurande i väggar och stänga in folk i torn lär det ha varit.

Eller också var slotten och även herresäten bara osedvanligt dragiga och otäta. Med vindar som drog drog in och ut i springorna och skapade underliga ljud. Och gamla golv knarrar alltid. Antingen man går på dom eller inte.

Jag läser om en mycket rik man, Anwar Rashid, som trodde sig ha hittat sitt drömhus när han köpte herrgården Clifton Hall i Nottinghamshire. 52 miljoner kostade härligheten.

Tyvärr kom det med ett menageri av spöken. Så nu har han och familjen flyttat och är på jakt efter en ny fastighet.

För vad ska man med 52 rum, varav 17 sovrum, 10 badrum, en biograf och naturligtvis ett gym till när ett gäng spöken drar omkring och lever rövare?

Numera håller spökena gärna till i kulvertar t ex under stora sjukhus. Det vet Lars von Trier allt om och det har han skildrat i Riket. Där det också finns en amerikansk variant som är nog så skrämmande.

Jag har svårt att se sånt, men spökan,de små flickor som osaligt vandrar omkring, hålögda och bleka, på jakt på ett och annat. Som i den där filmen med allt vattnet som ständigt rann in i den kyffiga lägenheten. Där en stackars drunknat flicka letade efter en ny mamma.

Hemskt otäck film.

Allt sånt där oresonabelt ologiskt har jag svårt att värja mig för. T o m Ghostbusters, som ju ändå anses vara en humoristisk film tycker jag är lätt skrämmande. Med alla dom där underliga, svårbemästrade andarna.

En vålnad lär vara en vård-ande som ska hålla reda på någons själ men som blivit av med den den ska vårda. Då blir den en olycklig och herrelös och väldigt osalig vålnad.

Och fast alla säger, att spökena och vålnader är ofarliga och inte kan göra oss illa, så behöver man bara gå till dom isländska sagornas draugar för att komma på andra tankar.

Det är riktiga otäckingar som är jättestarka, skitförbannade, onda och kan byta gestalt. Hämndgiriga är dom också, här handlar det om varelser som törstar efter blod. Odin kallas också för draugadrotten, det är han som är herren över dessa otäckingar. Man kan ju undra, vad det säger om honom.

Sen finns det strandvaskare, andarna efter drunknade sjömän, mylningar, andar efter fördrivna foster liksom nattramn, spöken efter odöpta barn som burits ut i skogen.

Vad gäller dom sistnämnda så finns det underliga berättelser om hur dom flyger omkring på låg höjd och skriker konstigt. Troligtvis kan man förklara just det med att dom blandades ihop med morkullor och beckasiner.

Än så länge har ingen kunnat bevisa något alls om spöken. Att dom finns. Trots alla som sett både vita fruar och bruna fruar och ryttare utan huvuden.

spök 004

Vita frun med sin prasslande sidenklänning håller till på slottet i Stockholm och visar sig när någon kunglig ska till och dö.

Bruna frun däremot finns på ett slott i England, och henne har man lyckats fotografera. Det är det mest berömda spökfotot som finns, enligt somliga det ultimata beviset för att spöken finns.

brown_lady_lg

På en av dessa omöjliga kanaler vi har på vår TV och som jag brukar glida in på när jag desperat klickar runt i hopp om att hitta ett enda vettigt program, hamnade jag i ett om spökjakter. Ett gäng som på fullt allvar drog land och rike runt och försökte hjälpa folk bli av med sina spöken.

Det var inget kul program alls. Det spökigaste var all reklam, som bröt av det innehållslösa letande med bandspelare och tomma rop rakt ut i luften.

Det lär finnas många såna program, där man hänger sig åt det paranormala. Och så fanns ju Arkiv X- serien. Det logiskt vettiga mot det spökigt onormala. Och så Muller med sin långa, stiliga rock.

Det roligaste i spökväg är väl annars poltergeisterna.

Roligt och roligt förresten.

Här handlar det inte så mycket om spöken, som försöker interagera med vår värld utan om mer om okontrollerbara energier.

polter

Som flyttar runt grejer och bär sig åt. I och för sig nog så irriterande, speciellt om det tar i och slänger saker hej vilt. Det leder inte bara till oro, fruktan och frustration utan också till väldigt mycket extra städande.

Gengångare, förresten, dom ska man också akta sig lite för. Dom är lite extra förbannade. Det är dom riktigt osaliga som dött en våldsam död och är ute efter rättfärdigande. Dom fick man förankra i marken för säkerhets skull. Lite som med vampyrer. Med pålar.

Bockstensmannen var tydligen förankrat. Och han låg bevisligen kvar där man lagt honom. Inget gengångande här inte, får man väl anta.

bocksten

Till gengångarna hör också en typ av spöken som ger sig till känna utan att visa något direkt tecken på medvetande, läser jag. Som yttrar sig som ständigt återuppspelade filmklipp av något hemskt som hänt. Dessa gengångare är hopplöst omöjliga att få kontakt med så jag vet inte riktigt, vad dom vill att vi ska hjälpa dom med.

Om man gastar, så låter man som en gast, ett ord som används om spökiga saker i största allmänhet och gastandet syftar på skrik och obehagliga skratt i natten. Egentligen är en gast mer av en obehaglig känsla än ett egentligt spöke.

Här var vi det igen. Gastkramandet.

Ett annat ord för spöke är fantom, det kommer från grekiskan och betyder den vandrande vålnaden. 

Så då fick jag med honom också. Maskmannen. Trikåmannen. Fantomen.

fantomen

Och honom behöver bara dom onda och dumma vara rädda för.

Jag får lära mig handskas med mitt obehag för det spökiga. Det är trots allt inget jag lider av till vardags, jag är gärna ensam hemma, jag kryper inte ihop i ett hörn och ängslas.

Det är inget i fobi-väg.

I väntan på att alla otaliga försök som görs runt om i världen ska ge resultat, avvaktar jag och förhåller mig lite lagom skeptisk.

Det är när vi får evidens om spökenas existens, det är då jag kan börja oroa mig på allvar.

Jag har annars sparat på en rar spökhistoria ur verkliga livet.

Det var ett äldreboende här i landet som hade ett snällt spöke boende hos sig. Detta spöke hjälpte till lite. Vilket verkar alldeles förträffligt bra, i dessa tider med personalbrist.

Han hade bland annat hjälpt upp gamlingar som trillat ur rullstolarna. Spöken som vet hur man uppför sig är en helt annan sak.

Kom gärna hem till mig och hjälp mig göra äppelmos.

spök 002

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s