Att sakta och säkert förlora förståndet

kurs, höst.tunnrl 028

mitt inre, oförnuftiga jag

Jag tror faktiskt, att det hör till, att sakta och säkert förlora förståndet allt eftersom åren hopar sig.

Det har smugit sig på, plötsligt lägger jag märke till underliga beteenden hos mig själv. Kanske har dom alltid funnits, mer eller mindre framträdande.

Men de har utmejslats mer och mer till aparta och, om man så vill, oroväckande egenheter.

Jag menar inte, att jag har börjat prata med mig själv. Det är alltför vanligt för att räknas dit.

Däremot att jag allt oftare svär högt och förbannat när speciellt tekniken inte vill sig, det visar på, att stubintråden blir allt kortare.

Allt eftersom kryper det koleriska i dagen och skymmer det sangviniska. Det måste ändå ses som en försämring av själsförnödenheterna.

Ett ännu tydligare bevis är det där med rosorna.

john 1

På nätet beställer jag t ex sju rosplantor, som jag tydligt känner skulle passa jättebra i min trädgård.

Dessa rossticklingar anländer precis som utlovat, i slutet av hösten. Då har jag annat för mig och hinner inte gräva dessa brunnsdjupa hål som krävs.

Eller också har det blivit alltför svinkallt för trädgårdsarbete.

Och alltför mörkt.

Rosorna får stå och vänta ett bra tag, fortfarande väl inpackade, tills jag till slut  tar mig samman och jordslår dom i all hast. (Det innebär att jag låtsas-planterar dom). 

Jag gräver ner dom mycket provisoriskt och väldigt grunt i en rabatt med någorlunda hanterlig jord.

Jag vet, att detta egentligen inte duger, så för att döva samvetet ställer jag en gammal, söndrig korg över, som skydd inför vintern stränga grepp.

Sen blir det vår och inget blir grävt då heller.

Tiden går och till slut lyckas jag muta till mig lite trädgårdshjälp av sonen. Han gräver hålen, jag gräver upp rosstackarna.

Dom ser extremt o-levande ut.

Ett par av de sju exemplaren uppvisar klena, gröna blad. Med tacksamhet ser jag, att dom åtminstone försökt överleva.

Samtliga grävs ner, med eller utan blad, i underbar, dyr rosjord. Jag vattnar och hoppas.

Hoppas att jag har fel, att livet återvänder.

Vilket det inte gör. Till och med dom med gröna blad ger upp andan.

Och vad gör jag då?

Jag beställer nya sticklingar, exakt likadana. Jag har ju trots allt sju välgrävda hål till brädden full av rosjord.

Detta kan vara ett mycket tydligt exempel på att det logiska sakta ersätts av fantasterier.

Det ska i alla fall bli spännande, när dom nya rosorna anländer. Vad som händer då.

Och detta då:

varför köper jag tre burkar marmelad i det svindyra fiket i saluhallen av den trevliga, sympatiska och uppenbart husliga tjejen när mitt hus bågnar av oätna,hemmagjorda sylter?

bloggbilder 1 004

Visserligen var det sånt jag inte har: björnbär, plommon, fikon.

Visserligen var bären (inte fikonen) handplockade på Brännö.

Och visserligen var det jättefina glasburkar med gammaldags lock med gummiring.

Men var det verkligen ett förnuftigt beslut?

Sen är det det där med blödigheten. Att empatin tar över den logiska slutledningsförmåga. Att jag vill rädda allt och alla, att jag inte tål lidande eller orättvisor längre.

kurs, höst.tunnrl 012

den nu troligen döda skatan

Idag t ex satt en skata på en sten utanför jobbet. I början märkte jag inget speciellt, hämtade bara kameran och tog ett par bilder när jag nu hade chansen.

Jag gillar ju verkligen skator.

Sen förstod jag, att den inte mådde bra alls.

Den till och med skrek något obegripligt.

Kanske skrek den HJÄLP MIG. KOM OCH HJÄLP MIG!

Det skulle den inte ha gjort. Ned kom två skränande praktskator och brottade ner stackarn genom en snabb, smidig attack. Där låg den på rygg och en av skatorna höll honom i ett fast grepp och skulle hacka ihjäl den.

Naturligtvis kastade jag mig på fönstret och sjasade iväg dom. Kvar blev det småblodiga offret.

kurs, höst.tunnrl 013

attacken på den stackars skatan

Jag gick ut för att vakta den utsatta skatan ända tills jag insåg att jag a) måste jobba vidare, b) behövde lite lunch snart.

Jag vet inte, hur det gick, men nu är den säkert hur död som helst.

På jobbet sa C, att skatorna försökte sig på ett barmhärtighetsmord. Att dom skulle hjälpa den sjuka skatan att dö. Att det var det dom ville. Alla tre.

Även den sjuka.

Jag har svårt att tro det, även om det är intelligenta fåglar. Det såg inte ett dugg barmhärtigt ut. Det såg brutalt och elakt ut.

Men inte är det min sak att rädda sjuka skator undan den grymma, kallsinniga naturen. Det är en typiskt tokig idé.

Dö måste den, som sjuk och svag är.

En annan dum idé som tyder på något oroande är att rymma från sin frisör.

Visserligen är han alldeles för kostsam för mig, men han gjorde ett bra jobb och höll efter mina lockar.

Även om han hade en oroande tendens att klippa mig allt kortare för var gång, så blev håret trots allt hanterligt och snyggt. Om man nu gillar kort hår.

En före detta som jag mötte av slump frågade, varför jag hade klippt av mitt vackra hår. Men då blev jag lite sur.

Han har nämligen absolut ingen talan i den saken.

Men Ess ser också lite skeptiskt ut, när jag kommer hem nyklippt.

Och vad han tycker är lite viktigt, faktiskt.

Så jag rymde. Innan jag kom hem  helsnaggad.

Hos min frisör var det så att man alltid fick en ny tid, direkt. Jag var fast, livegen, liksom. Vi hade ingått ett oupplösligt förbund. Det var som i en ond saga.

Men till sist ringde jag, i god tid  och sa, mycket artigt fast lögnartigt, att jag inte kunde komma på den utsatta dagen.

Jag hade en enorm tur att det inte var han som svarade. Och så lovade jag storsint att jag skulle återkomma när jag hade mer tid.

Det har ännu inte gjort. Håret blir allt längre, allt lockigare.

Jag vill inte tillbaks, jag vill bli klippt billigare. Och inte så kort.

Det är, mitt i misären, trots allt ett vettigt, begripligt och genomtänkt beslut.

Men det är väldigt barnsligt och konstigt, att bara rymma.

Från sin frisör.

Om jag nu skulle spara några kronor på att byta frisör, så ser jag direkt till, att det inte ansamlas några större summor på grund av detta.

Jag fått ett absolut totalt oklokt behov för att beställa  väldigt fina men i paritet med detta väldigt dyra böcker om textil.

Det tyder på grovt och nästan straffbart oförstånd.

bloggbilder 1 002

Jag behöver ju inte alla dessa böcker. Ingen behöver alla dessa böcker, egentligen. Jag kommer aldrig att hinna läsa dom. Bara bläddra i dom och titta på bilderna.

Jag har nu tjocka, välfyllda böcker om bl a:

Textiles – (kort och gott)

och så Textiles, the whole story (för säkerhets skull)

och en om afrikanska textilier,

en om ett bosniskt quiltprojekt,

en om minimalistiska afghanska mattor,

en om lappteknik i Gee Bend i USAs djupa södern.

Och sen ett par böcker om min nya idol, konstnären Kicki Smith. Som inte ens har med textil att göra men hon är bara så bra!

Det är bilderböcker, helt enkelt bilderböcker. För specialintresserade, textiltokiga nördar som jag. Som jag köpt.

För mina frisörpengar.

Dom tar jättemycket plats! Vilket jag inte har! Det är redan alldeles för mycket böcker i detta hem!

Långt därinne i skallen hör jag förnuftet vråla bakom sin igenbommade dörr: gå inte på bokmässan till helgen!

Gör det inte.

Gör det inte.

Gör det inte, annars!

Snart kommer den mänskliga motsvarigheten till elaka skator och hugger ihjäl mig. För detta är innget hälsosamt, förnuftig beteende.

Jag är alltför svag för dessa underbara praktexemplar till böcker.

Den som är svag (och gör av med pengar på onyttigt) ska döden dö.

Sånt kan jag lätt få för mig.

Allt detta är bara några av oförnuftigheterna som smugit sig på.

Det finns alltså en del att ta tag i här.

Jag måste rannsaka mig själv. Ändra på mig medan tid är, om jag vill vara en tillförlitlig medborgare, mor, vän och sambo och medarbetare ett tag till.

Inte drömma om omöjliga saker, t ex och få knasidéer.

Inte få för mig saker. Inte ha för stor, oförnuftig tilltro till mig själv.

Se ljuset i tunneln för vad det är. Ett hot, inte ännu en fantastisk möjlighet.

Inte tro, att jag genom att skära ner på sömnen kommer att hinna genomföra alla galna saker.

Läsa, plantera, gräva, rädda jordens varelser från alla hemskheter.

Det gör jag inte. Jag blir bara trött av det, uppgiven och tokig.

Förståndet måste jag försöka behålla intakt. Ett tag till åtminstone.

Men kanske är det tänkt så, att man successivt ska göra sig av med det.

Att det är tänkt att man så småningom ska ersätta det med ett hejdundrande och himmelskt oförnuft.

När man tröttnat på alltid vara klok och vettig kan man kanske på ålderns höst få vara lite ogenomtänkt och oberäknelig.

Som belöning.

john

John skulle aldrig låta en stickling dö

3 svar till “Att sakta och säkert förlora förståndet

  1. Hej! Jag har en liten lerdammig devis bredvid drejskivan…the essential thing is not to find, but to absorb what we find av Paul Valery(ngn fransk filosof). Så dina inlägg vill jag gärna läsa även om jag själv sällan skriver ngt. Kanske vi ses på Lerverk! hälsar Cecilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s