mormor vill dansa

dans1

Att dansa är härligt.

Man kan dansa på många olika sätt och olika fort.

Tryckare har alltid försökt undvika, men vifta med armarna och trassla med kroppen och bära sig åt, det tyckte jag var roligt.

Och allt har sin början och ibland sitt slut.

Min början var ett kort mellanspel som fjortonåring på dansskola i Uddevalla.

Det var vedervärderigt och totalt bortkastat.

Jag var ständigt livrädd för de säkert lika blyga pojkarna och det blev ännu värre när det var vals och tango.

Då skulle vi tjejer bjuda upp och det var då jag oftast rymde. På något intrikat sätt lyckades jag ta mig bort och hem.

Jag lärde mig ingenting, förstås, framför allt inte vals och tango.

När jag skulle på min första tjusiga bröllopstillställning som sextonåring fick min syster ge mig en snabblektion i vals på hotellrummet.

Hon hade gått på samma dansskola och haft vett att stanna på sin plats och härda ut.

Mormor älskade att dansa. Det berättade hon ofta för mig. När jag hade tid att lyssna och inte var  totalupptagen av att ta mig genom tonårstiden.

Fast jag har aldrig sett henne dansa.

Jag har sett henne cykla en gång. På en av sina senare födelsedagar fick hon en röd cykel av mor. Hon kastade sig full av tillförsikt upp på den och cyklade något sammanbiten ner för gatan.

Ända till slutet där det var en massa lös sand.

Hon sladdade, ramlade, vred axeln ur led och och slutade cykla för alltid och evigt.

Cykeln fick mor ta över.

Undrar om det var något liknande som hände när hon slutade dansa.

Något dramatiskt.

~3142879

Jag tyckte faktiskt om att höra om tiden när mormor hon var ung.

För det spred liksom lite ljus över, varför hon blev ett sånt rivjärn, så surmulen mot andra och så arg på det mesta.

Människor formas ju av sina öden.

Sista sommaren vi träffades berättade hon mycket om sitt liv för mig. Jag hade tid och ro och hade på sätt och vis acklimatiserat mig i livet. Vi spelade fia med knuff eller chinaschack och hon berättade.

Om tiderna, när hon var lika ung, och yngre, än jag var då.

Eftersom hon föddes alldeles i slutet på artonhundratalet, så var hon ung vid sekelskiftet.

Det gamla sekelskiftet.

La belle epoque.

(Uttrycket omfamnar tiden 1890-1914 och återspeglar positva samhällsförändringar som ägde rum då. Stämningar av tillväxt och framtidstro, men också ett nostalgiskt tillbakablickande. Står det i Wikipedia).

dans 5

Eftersom mormor tyckte så mycket om att dansa, var hon antagligen bra på det.

Tyvärr var jag inte så bra på att luska i hennes historier och fråga efter relevanta fakta.

Jag vet t ex inte, vart hon gick för att dansa.

Inte heller vilka danser hon kunde.

Wienervals?

Quadrill?

Rheinländer?

Mazurka?

Polka?

Galopp?

Det var sånt man kunde då. Som man tyckte var top of the pops.

Det var tydligen en riktig dansfeber som hade brutit ut då, vid förra sekelskiftet.

Det var en häftig ungdomsrörelse, som spred sig över hela Europa.

Vid sekelskiften brukar det hända ett och annat. Människor grips av sin tidsanda, de känner förändringens vindar.

Det blåser skönt om öronen och man vill plötsligt förändra saker.

Eller sig själv.

Det blev det sedvanliga upproret mot den gamla generationen.

Man upptäckte det där med ungdomen. Att det var något speciellt.

Det är något man känner igen.

Det händer gång på gång på gång. Man märker, att man är ung och att världen ligger vid ens fötter.

Det är bara att dansa på.

~4804899

Jag kommer ihåg hur extremt lycklig och stolt jag kände mig när jag hade fått kläm på det där med twist.

Hur jag hade tränat i smyg.

Till Chubby Checker.

Come on, let’s twist again…

Och sen kunde jag plötsligt.

Hur jag sen fick demonstrera det, på hippan, som vi sa i Uddevalla.

Äntligen något i dansväg  jag hade lyckats lära mig.

Mormor gickpå dans så ofta hon bara kunde. Fast det var svårt.

För hon fick inte gå och dansa, hoppa omkring på detta syndfulla vis bland en massa andra syndare som bara var ute efter en enda sak.

Och det visste man ju vad det var.

Då som nu.

~9516042

Mormor var på sätt och vis en produkt av sin sjukligt stränga far, som vakade över henne som en hök.

Dansa var det egentligen inte att tänka på.

Men hennes danslust var större än hennes fruktan så hon smet väl iväg.

Men alltid kom hennes far efter henne.

Stampade in mitt i ringdansen eller vad det nu var och slet ut henne.

I håret.

Framför alla dom andra, rosigt glada och danssvettiga ungdomarna.

Skam.

~1872252

Det var vad mormor kände till och med på ålderns höst.

Hon glömde aldrig förnedringen.

Hatade hon sin far, eller älskade hon honom trots allt eller accepterade hon bara att det var som det var?

Det enda hon berättade om honom var, att han var skrämmande sträng och omedgörlig. En grinig patriark som hade fullt upp med att hålla sin familj i herrans tukt och förmaning.

Var det då, i ett dramatiskt ögonblick när han skällande drog henne hem som hon gav upp sin lust eller sin längtan efter ungdomens fröjder?

Annars var det väl bara så, att livets allvar avlöste ungdomlig dansglädje alldeles för snabbt.

Det kom även andra saker i hennes väg som mycket effektivt tog död på hennes lust att svänga sina lurviga.

I Uddevalla avlöstes twisten av shaken och sen av än fler roliga, befriande danser.

Ingen förföljde mig ut på dansgolvet och släpade mig hem.

~7817255

Jag hade ingen sträng far.

jag hade ingen far alls.

En fosterfar hade jag, som inte var sträng men noga med att vi kom  hem i tid. Och det gick ju att stå ut med. Min syster och jag var trots allt välartade och lydiga.

Det var andra tider, där och då, i Uddevalla.

Jag blev äldre och slutade vara blyg och lärde mig att älska dansa, precis som mormor.

Jag hade tur och slapp bli  förgrämt och förnedrat.

Jag tror mormor saknade sitt levnadsglada unga jag, som ville ut och dansa och ha kul.

Någon gång måste hon har tyckt om musik.

Mor har jag heller aldrig sett ta ett enda danssteg. Hon var värdelös på musik, på rytm och på befriande dans.

Det kanske hängde ihop med, att hon aldrig drack en droppe. Hon kom aldrig i kontakt med sin inre dansare eller sfärernas musik.

Hon gjorde en massa andra mentala frigörelsesaker, men dansa kunde hon inte.

~3066421

Och med musiken i hemmet var det inte mycket med.

Det vi lyssnade på i radion var ganska oinspirerande sydtysk umpabumpa. Och lite lagom tråkig underhållningsmusik. Förutom den sedvanliga folkfostrande klassiska musiken. Som inte stod högt i kurs hos oss. Möjligen glada operettsnuttar.

Helst från Vita hästen eller Zigenarbaronen.

~2435517

Sittra var ett instrument mormor gillade så mycket att jag under en kort tid och i barnslig oförstånd greps av en stor lust att bli sittraspelare.

Men inte kan man väl dansa till sittra?

Man kan smyga omkring i mörka gränder i Wien till tonerna av Tredje-mannen-motivet, då är det spänningskapande och suggestivt, men dansa?

Hur det än var med den saken, vilken musik man än dansade till på mormors tid, så hade hon bevarat minnet av det i sitt väderbitna hjärta. Hon ville gärna då och då få minnas sin egen oskulds tid, när hon fortfarande hade en längtan, ett liv framför sig.

Jag är väldigt glad, att jag faktiskt satt där med henne och lyssnade.

Även om jag inte var gammal nog och nyfiken nog att gå djupare in i berättelsen och ta reda på detaljerna.

Men bilden av en glad och dansande mormor är ändå en trevlig bild.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s