äppelknyckartider

äpplen och hos Christel 024

Igår gjorde jag äntligen en äpplepaj.

Det kändes bra.

Dels levde jag upp till min dröm om huslighet. I den ingår förutom städning, fönstertvätt och nystrukna lakan också pajbakning.

Dels var det ett svagt men ändock ett försök att råda bot på äppleöverflödet.

Det är ett sånt år i år i år.

Igen.

En september med alldeles för mycket frukt.

Det är bara att böja sitt huvud i tacksamhet, men hur jag än försöker, blir jag inte kvitt naturens gåvor.

Rent matematiskt är det begränsat, hur mycket äppelmos man kan äta på ett år. Eller hur många klyftade äpplen som får plats i frysen,

Så pajbakning är bra.

Alla sorters kakor och maträtter med mycket äpplen i är bra.

Det känns gott att få vara lite lik farmor Anka. Med eller utan knattar.

Min ena knatte duger tyvärr inte något när det gäller äpplen, eftersom han är allergisk.

Den andra bor i Stockholm och har heller ingen nytta av vår frukt.

äpplen och hos Christel 033

Så när jag slår till och bakar brukar jag bära hälften bort till grannen och hans son.

Fast sist sa han, att han hade fått ont i magen, så nu vågar jag inte pracka på dom något mer. Även om det omöjligt kan ha berott på mina bakkonster.

September, med all sin ljuvlighet som man i visan uppmanas att minnas i november, väcker alltid denna känsla av maktlöshet.

När jag inte hinner.

I trädgården har jag faktiskt bara två gamla, fina äppleträd, men det räcker och blir över. Tyvärr dignar de så här års.

Båda två.

äpplen och hos Christel 015

Sen har Jag faktiskt ett äppleträd till, som inte är så gammalt, bara sex år. Och som står och småsurar och trilskas och löjlar sig år efter år. Vägrar att växa och får bara ett och annat äpple.

För syns och för säkerhets skull.

Så att jag inte ska få för mig att göra slag i saken och hugga ner det.

Sånt som inte trivs har inget i min trädgård att göra.

Det ska föreställa ett Signe Tillisch, men inte ens det klarar det av. De äpplen det lyckas få till liknar verkligen inte Signe Tillisch.

Inte är den sorten så där käckt rödkindad?

äpplen och hos Christel 012

Det stora trädet i grannträdgården lite längre ner på gatan är en Signe Tillisch. Dom äpplen är vackert gulgröna och det ger rikligt med frukt nästan varje år.

Som ligger i drivor under trädet,

Ingen verkar plocka dom, Barnen verkar inte äta dom och ingen bryr sig inte om att palla.

Det är en sorglig syn.

Annars är detta träd ett av de vackraste äppleträden jag vet. Perfekt till formen. Dom har någon som är äppleträdsklipparexpert som fixat det.

En arborist. Som vet hur en sekatör ska användas.

Andra klippta äppelträd som jag vet ser ut som spöken. I alla fall på vintern.

Det här trädet är vackert som en prinsessa.

 

Men äpplena är faktiskt inte särskilt goda.

Svärfar tycker det är ett underbart äpple, det är han som har skänkt mig det trilskande trädet. Men jag är inte imponerad.

Jag gjorde äpplemos av ett lass jag fick härom året, och det blev inte alls lika bra som det jag gjorde av våra egna äpplen.

Vi har en sort som heter Oranie.

äpplen och hos Christel 022

Det andra är en Maglemer.

Det vet jag, för jag var i Botaniska ett år och fick dom artbestämda. Där kan dom verkligen sina saker. Maglemer, en dansk sort som var mycket populär tidigare och fanns i många villaträdgårdar.

äpplen och hos Christel 025

Får lätt skorv, sa experten, men mitt äpple var av en fin och bra storlek.

Och så är det extremt gott.

På något vis blir det mer personligt, när man vet ens träd heter. Lite mer som vänner blir dom då..

Har man ett namn har man också en historia.

 

Hemma, när jag var barn, hade vi också två äppelträd. Morfar hade bra hand med träden. Han penslade stammarna så att inte ohyra skulle ta sig upp till frukten.

Och han kunde ympa.

Det ena trädet var ett Transparent Blanche, det andra vet jag inte vad det var. Frukten mognade på sensommaren. Äpplena var stora och saftiga men blev mindre för varje år som gick efter morfars död.

Trädet var sen  i huvudsak ett bra träd att klättra i.

 

Mormor kunde fortfarande det där med att förvara och att ta till vara.

Jag tror inte, hon var sofistikerad nog att svepa in äpplena i silkepapper. Det var nog överkurs för henne.

Men hon kunde lägga äpplen längst uppe på skåp, så att äpplearomen spred sig och impregnerade huset.

Sen stekte hon gärna äpplen åt oss i ugnen. Det var gott, med lite honung på.

 

Underligt nog har jag aldrig vågat palla äpplen. Antagligen fanns det ingen anledning eftersom alla hade äpplen så det räckte eller så var det bara inget vi hade kommit på.

äpplen och hos Christel 021

Det verkar annars skoj.

Lite farligt, där man smyger fram i höstkvällsmörkret. Med äppelknyckarbyxor på. Beredd, att åka fast. Beredd på att få skäll.

Rädd för ilskna hundar och gubbar med käppar.

 

Annars är det en väldigt trevlig syn, i villaområdena, när människorna ställer ut korgar med frukt utanför grinden med en skylt om att det är bara att ta för sig.

I tidningen läste jag, att det nu finns en sajt som kopplar ihop dom med för många äpplen med folk som gärna vill ha. Man kan palla med gott samvete, således.

Där kan man lägga upp sina fruktträd och vill det sig väl, blir man av med äppleöverflödet utan att behöva ha dåligt samvete.

Häromåret kom det appar till mobilen också. I alla fall i Stockholm.

Med kartor över var man hittar tillgänglig frukt. Det är nämligen inte bara i trädgårdarna träden finns, det är gott om träd även i parker och runt omkring,  på allmänningar och på glömda gräsplättar.

äpplen och hos Christel 009

Det står ett fint litet äppleträd alldeles vid vägen här intill. Äpplena är ganska små och säkert sura. Men man kan nog göra världens bästa gelé av dom.

Om man inte vill göra mer äpplemos och har fyllt frysen till bristningsgränsen kan man alltid skära äpplena i ringar och hänga upp på tork.

Det ser riktigt gemytligt ut, och doftar säkert lika gott som mormors lagrade vinteräpplen.

Sen vet jag en annan gammal dam, som alltid sparade sockerpåsarna. När äppleringarna hade torkat klart, la hon dom i påsarna för förvaring. Då blev dom lite sockriga och extra goda.

Perfekt återbruk.

Skalandet är lite väl tråkig, och att kärna ut tar också tid. Man kan göra det medan man lyssnar på en bra bok. Och man kan skaffa sig en äppeldelare.

Den jag har är i visserligen plast men fungerar alldeles utmärkt.

avanti_838166_700x275

Fast nu har jag sett att dom även tillverkas i ädelstål och då är dom mycket, mycket snyggare. Då ser dom gedigna och tillförlitliga ut.

En pryl som pryder sin plats i det lantliga stadsköket, alldeles under de torkande äppleringarna.

När man inte använder den kan man sätta ett stearinljus i mitten, då blir det en tjusig ljusstake.

Jag menar, hur mysigt kan det inte bli, om man bara har dom rätta grejerna.

 

Ett annat bra tips är annars att ta sina äpplen till ett musteri. Äppelmust är jättegott.

Äppelmust är mycket poppis i mitt gamla hemland, Vi kunde redan från tidig ålder dricka oss till rejält magknip året om.

Och numera kan man dessutom få sin must i baginboxar som sen håller i ett helt år.

Men som sagt var, sen ska man ju förvara boxarna någonstans.

Det är väl därför, det står så illa till med tillvaratagandet.

äpplen och hos Christel 031

Man har inte plats.

Trots att vi bor i hus, vi har ingen plats.

 

Ingen jordkällare.

Inga stora, mörka skåp att lägga äpplen på.

Inget kallskafferi att gå in i.

Varför i all världen har man inte det längre? Det är ju bara så bra!

Om jag någonsin bygger mitt egna handhuggna hus, ska jag se till, att det finns ett ordentligt tilltaget gå-in-i- skafferi.

Där kan alla syltburkarna stå och stila sig, rad efter rad, hylla efter hylla. Där kan man hänga den rökta fårfiolen. Och korvarna.

Hur trevligt som helst.

 

Det är bara att inse: jag saknar helt enkelt förvaringsutrymme.

Det, och all tid i världen.

Sylta, safta och skala och kärna ur äpplen tar tid. Även med rätt utrustning.

I slutändan ligger det ändå kvar äpplen i mängder under träden.

Till sniglarnas stora förtjusning.

äpplen och hos Christel 030

Sen kommer bakterierna och gör slut på det som är kvar, bruna, ruttnade rester krattas ihop och hamnar i komposten.

Lite av begravning över det hela: av jord är du kommen…

På så sätt får jag väl ändå vara nöjd.

Trots allt.

Kompostjord är ju alltid användbar och ett välkommet tillskott i trägårdseländet.

2 svar till “äppelknyckartider

  1. Trevlig berättelse! Jag brukar hänga upp äpplen till fåglarna. Jag gör ett långt halsband, trär upp dem på metalltråd, starkt nog så att de kan sitta på det och äta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s