Vanitas, någon?

images_2007_05_29_magazine_03matter450-1

Det är absolut inget jag går och gräver ner mig i, men ibland tvingas man mot bättre vetande hålla med predikaren.

Att det inte är mycket att hoppas på.

Predikaren, denna den nedslående, spelfördärvande pessimismens största förespråkare i Bibeln.

Vantias, vanitatum omnia vanitas.

Tomhet, allt är tomhet, står det i den nya översättningen.

Men jag kör med bortglömda ord. Fåfänglighet,

Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet.

Så ska det stå. Då riktigt känner man, hur det skrivs en på näsan.

Att det liksom är kört.

Men för dom som ändå inte riktigt vill tro på det, för dom finns alla sorters vanitas-motiv.

I konsten vimlar det av dödskallar, t ex.

Hamlet har sin.

hamlet

Damien Hirst har sin.

Hans är Väldigt exklusiv och svindyr. Men ändå: ett vanitasmotiv är den. Något som ska påminna oss om att inte glömma bort att tänka på vår förgänglighet.

Ett memento mori som heter duga.

Tänk på att du är dödlig.

På latin låter det fint: memento te mortalem esse.

Det var sånt man sa till härförarna i gamla Rom, när dom segerdrucken drog genom stan. För att hålla nere deras hybris.

Se dig om över axeln.

Du är dödlig, du med. Tro inget annat. Besinna dig.

Det finns fler påminnelse-saker i dom gamla målningar:

Klockor.

Timglas.

Oljelampor.

Vissna blommor.

Dom vackraste vissnade blommor som finns fotograferar min vän Karin Berglund. Hennes bilder kanske påminner kanske om att ingenting är evigt, att allt förgås. men vissenheten i hennes bilder är så skört vackert, så ömsint, att det inte känns särskilt skrämmande.

Vissnandet.

Det känns mer som ett eteriskt uppgående i något mycket stilla.

Ett bortglidande.

En kort paus i den sista skönheten innan det gradvisa försvinnande.

Det är förresten ett vanitas att ta på allvar: alla våra gamla färgbilder som ligger temporärt bortglömda och som glider in i färglösheten. Minnen som försvinner, som om det aldrig funnits.

aztec skull

Det kan man tänka på och sörja.

Oljelampor däremot är något vi har lite svårt att relatera till idag. Dagens långlivade energilampor är dåliga vanitassymboler. De lyser ju hur länge som helst.

Timglas har också gått ur tiden. Till för inte så länge sen fanns dom kvar i form av äggur. Det funkade ganska bra, medan ägget kokade kunde man begrunda sin förgänglighet i liten skala genom att se sanden rinna undan.

Nuförtiden kan man lugnt köra med nya vanitasbilder:

En dator med ett par år på nacken är onekligen en sorgesam syn som ställer oss inför förgänglighetens dilemma.

En datorkrasch eller sprucken display på nya smartphonen kan också på ett beklämmande sätt påminna om hur snabbt något kan upphöra att existera.

Ett par slitna skor är en bra bild av det meninglösa vandrandet i sorgedalen.

Sen finns det saker som verkligen utmärker sig genom sin obeständighet:

Dagsländor.

Sandkonst vid vattenbrynet.

Såpbubblor.

Snögubbar i solsken.

Skrapade trisslotter utan vinst är bra vanitas-symboler.

De visar verkligen på människans fåfänga hopp, grusade förhoppningar och alltings meningslöshet.

dödskalle 1

Här kommer några synonymer på fåfänglighet :

intighet.

förgänglighet

värdelöshet

onyttighet.

Intighet är ett tungt, skrämmande och hotfullt ord. Så det funkar. Precis som förgänglighet.

De två sista känns däremot inte helt kompatibla.

Bara för att något är kortlivat behöver det väl inte var värdelöst?

Eller onyttigt?

Och hur är det med meningslöshet?

dödskalle 2

Städning är varken onyttig eller värdelös. Den har inget med intigheten att göra men är nog så förgänglig.

Resultatet av städningen i alla fall.

Det är där meningslösheten skulle kunna komma in. Denna ständiga fåfänga förhoppning om att rå på entropin.

Just den kan väl få vara det ultimata vanitasmotiv. Entropin. I alla fall för astrofysikerna. Allting universella förfall. Alltings uppgående i en smet av utjämnad energi.

Som vi inte kan rå på.

Vanitas står ibland som motsats till carpe diem, fånga dagen.

Det verkar på mig som en logisk härdsmälta.

Nog måste man väl få fånga dagen om nu allt är så väldigt förgängligt och meningslöst?

Sno åt sig lite av stundens fröjd.

sony 040

Vanitasmotiv finns också i andra kulturyttringar. I litteraturen.

Då ofta som den sedlärande sens moralen.

Typ som i Vanity Fair av Thackery.

Den finns i musiken:

Robert Schumans Opus 103, Vanitas vanitatum.

dödskalle 5

Allt ät förgänglighet och ett evigt enahanda, också strävandet efter vishet är ett jagande i vind.

Har jag precis läst.

”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och där den som söker sin insikt, han förökar sin plåga.”

mässar Predikaren.

Lite skumt, det där, kan man tycka, Vad är det egentligen som menas. Ska man strunta i att lära sig något, ta reda på saker?

Varför blir man förgrämt och grymt plågat av det?

Blir man om möjligt ännu mer nedstämt?

Finns det en liknande passus i Koranen, månntro?

Som ser till, att folk håller sig ifrån allt som kan ge lite klarhet, lit upplysning?

Lite ljus i det mentala mörkret?

Jag misstänker det.

Dom där gamla abrahamiska religioner håller ihop, hur mycket de än förnekar det.

dödskalle 6

Nils Ferlin tyckte också att livet kunde vara nog så meningslöst, Han var lite sorgsen av sig:

Jag har klättrat på önskningens stege,

jag har klättrat så långt jag vet

att den stegen är hög som en himmel

och djup som en evighet…

Och människor har gått på den stegen

i tusen och tusen år –

och ingen har visat dem vägen

var stegen står…

Men alla som tvinga dess pinnar

de springer på glödande kol,

och aldrig i levande livet

de når sina mål…

Jag har klättrat på önskningens stege,

jag har gått ett par fjät – så jag vet

att den stegen är hög som en himmel

och allt är fåfänglighet.

Så skrev han i En döddansares visor. Dikten heter förstås Fåfängliget.

Jordelivets avgrundsdjupa tomhet.

Ack ja.

dödskalle 7

Men:

Man ska inte låter sig nedslås av allt sånt,

Vanitasmotiven kan hopa sig, skelett, dödskallar, danse marcabre, dödsdansen där den krumbuktar sig fram över den dimmiga heden, tid son rinner mellan fingrarna, såpbubblor som brister.

Snögubbar som smälter.

Det må så vara, men det hindrar ju ingen från att ha roligt i alla fall.

Och passa på.

Och glädjas.

Framför ligger en färgsprakande, underbar höst. Hoppas jag.

Innan allt blir svartvit igen.

Ett dunder-vantitas rakt framför våra ögon.

Allt som så förhoppfullt spirat och grott och glatt sig i solen och längtat efter regn och blommat och burit frukt.

Nu är det snart över.

Och det är så det är.

Nästa vår börjar det om.

Naturen envisas med att vara cyklisk.

dödskalle 8

Det är inte vi.

Men vad ska vi göra åt det?

Vi kan ju alltid åtminstone strunta i att läsa Predikaren.

(länk till den broderade dödskallen

länk till den virkade dödskallen)

länk till vantarna

dödskalle-herr21

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s