Till salu

husoch bilder 001

Härom året fick jag veta, att mitt barndomshem var till salu.

Det är det bortre, vita huset. Parhuset. Det precis bakom bilen.

Det var min tyska syster som berättade det för mig.

Själv hade hon nyss gjort sig av med sitt hus och flyttat till sin lägenhet och börjat ett nytt liv.

Jag tyckte, hon kunde köpa vårt gamla hus. Och bo där.

 

Fast jag sa det på skämt. Jag känner henne, hon skulle aldrig komma på en sån dum tanke.

Vi har alla lämnat det där därhän och lagt korta eller väldigt långa mil mellan oss och tiden i det där huset.

Eftersom vi träffas så sällan, vet jag inte riktigt hur hon förhåller sig till sina minnen. När vi någon gång pratar om det, är det helt olika saker vi tänker på.

Varje människa har sin inre värld och har lagt till rätta sina erfarenheter och upplevelser i ett mönster som passar. Min syster och jag har vuxit upp tillsammans, men vi levde olika liv redan då.

Vi har olika till sättet, vi hade olika roller i vår familj. Jag var den äldre, snälla, hon den yngre vilda.

Jag var mormors favorit, hon var mors lilla älskling.

Så våra minnen kanske överlappar lite här och där. Fragmentariskt stämmer de överens, men mest sticker de iväg åt helt olika håll.  Så lär det väl vara för alla syskon.

Och i vårt gamla hus kommer ingen av oss att bo i igen.

 

Det var ett hus som såg ut precis som alla andra hus på gatan. Byggnormerna i Tyskland, framför allt förr, tolererade inte personlig originalitet. Likriktning var modellen.

Prydligt. Inte direkt snyggt men rejält. Lite olika färg på rappningen gjorde, att man hittade hem.

Och vad gäller det, rappningen, så var det just där vårt hus skilde sig från de övriga på gatan. Det behövde alltid målas.

Fast det skedde aldrig.

Det, och att vi barn aldrig lärde oss att vara ordentliga och stänga grinden efter oss, det var typiskt. Det såg alltid så slarvigt ofokuserat ut, men grinden dinglande öppen så vem som helst kunde kliva på.

Nasare. Dagdrivare. Skärslipare. Och lösa hundar som drev vind för våg.

 

Vårt hus var hemskt där det klängde sig fast vid sin siamesiska tvilling, som var mycket, mycket prydligare. Det var där våra ärkefiender bodde, och det gav dom ännu mer anledning att reta sig  på osnygga oss.

När min mormor till slut sålde huset bodde hon kvar i övervåningen och tvangs leva med en riktigt otrevlig familj som hette Schroll.

Det fanns tre ökända familjer i staden, de var alla tre släkt med varandra och hade alla korta, kärnfyllda namn: Schroll, Knoll och Blank.

De var kända för att vara otrevliga, ohederliga och mer eller mindre lockigt rödhåriga. En del av deras barn hade grova, skrämmande drag och jättemycket fräknar.

(Inget ont om varken rött hår eller fräknar. Det är charmigt och jättefint hos de flesta. Men inte hos Schroll-Knoll-Blankarna).

Men det var fiende-grannen också, rödhårig, och han tillhörde inte dom familjerna. Även slaktaren var rödhårig, han var eventuellt släkt med fiende-grannen, på ett mycket dolt och olämpligt sätt, men det kan ha varit ont förtal av min inte alltid så finkänsliga mormor.

Slaktaren var inte heller stigmatiserat av sitt röda hår, han var mycket rejäl och mycket hederlig.

Men just den familj som min mormor sålde huset till, i ett anfall av total hjärnsläpp, gjorde livet svårt för henne.

husoch bilder 003

I köpeklausulen stod, att hon hade rätt att bo kvar till sin död. I dom två rummen på övervåningen.

En mycket dålig klausul.

Schroll-familjen utökades med ytterligare ett barn, så de kastade lystna blickar på de extra rummen och såg gärna, att mormor skyndande sig lite med döendet.

Vilket hon inte hade för avsikt att göra. Tvärtom, hon bet sig fast i livet. Trots att hon i stort sett inte kunde gå längre, bara hasa dubbelvikt de korta avstånden hon tvingades till, ville hon inte dö.

 

Varje sommar i flera år kunde jag besöka henne. Schroll-mamman var en falsk och hånfull kvinna, med glödande gröna ögon. Hon tyckte bl a det var kul att låsa ut mig.

Hennes man, vars ögonfärg jag däremot inte minns, var av en annan ull. Han tyckte det var käckt med två så unga och så naivt oskyldiga flickor i huset (den sommaren hade min fostersyster följt med mig på mitt mormors-besök). 

När hans fru låg på sjukhus -jag hoppas verkligen inte det var när hon  skulle föda deras lille son – passade han på att bjuda med oss på körsbärsplockning.

ImageGen

Vi fick åka med i hans lilla Fiat till någon av grannbyarna.

Själva plockandet var helt ok. Det var kul och vi fick massor med körsbär med oss hem.

Men väl hemma blev  han plötsligt lite pilsk och fick något lurigt i blicken. Det fattade till och med vi, trots vår oskuldsfullhet. Den var det förresten inte så mycket med, oskuldsfullheten.

Vi visste mycket mer än än vad han anade. Vi kunde lägga ihop två och två.

Naturligtvis rymde vi fnittrande upp till mormor och smaskade i oss körsbären.

Vad hade han trott? Lite dubbelporr i sänghalmen, lite tröst i gräsänklingstillvaron?

Det var så dom var, Schrollarna och Knollarna och Blankarna.

De levde upp till sitt rödhåriga rykte.

 

En Blank-flicka var jag klasskamrat med. Hon var en terror-tjej. En vi andra aktade oss för. Hon hade dessutom en snygg men skrämmande opålitlig bror.

När hon och jag var arton/nitton och jag bodde någon helt annanstans och inte ens gått ut gymnasiet och precis fått en pojkvän hade hon redan två barn, en till i magen och långtgången, missprydande struma.

När jag såg henne kände jag mig privilegierad, en som lyckats undgå sitt öde, en som lurat till sig ett bättre liv.

Det var sånt som gjorde, att jag inte direkt längtade  ”hem”.

Ändå blev jag lite varm i hjärtat när jag hörde om att huset var till salu.

Tänk om.

Tänk om man kunde ta hand om det och ge det lite kärlek.

Huset hade byggts om rejält av Schrollarna. Deras lille son som föddes då det begav sig och som var deras stora lycka, glädje och stolthet, körde som sjuttonåring rakt in i en stor skyltfönsterruta med sina tunga motorcykel och förlamades.

Huset fick handikappanpassas. Med rampar och saker, som förändrade det helt och hållet.

Men då och då rappades det tydligen om. Plötsligt ser det inte ut som vårt hus längre. Plötsligt är det ärkefiendens hus som behöver målas.

Mycket konstigt.

blågran

Blågranen har dom också huggit ner. Den gigantiska, där mesar och talgoxar bodde, år efter år.

Trots allt detta:

Tänk om jag hade haft råd och kunnat köpa tillbaks det. Åka dit ibland och bo där. Odla i trädgården. Så rädisor.

Plantera ett persikoträd igen.

Göra ett litet museum över en argsint liten mormor, som aldrig riktigt kom överens med andra eller med livet självt.

Sitta i fönstret i övervåningen och betrakta gatan. Höra barndomens ljud och röster, skrik och hojtanden från lekarna, bollstuds, gråt och tandagnissel, höga skratt.

 

Men det är förstås bara dumheter.

Vad skulle jag där att göra? Inte en kotte kvar som jag känner, på gatan. Allt uppfixat, ombyggt, nedrivet, stylat.

Inga trädgårdar, bara gräsmattor.

Ingen skog längre, bara villaområden. Inga fält, bara ännu mer hus och fula industriområden.

Knappt att man kan hitta ner till floden.

Inget skoj alls.

Nej, man kan inte backa livet, inte gå bakåt och samtidigt framåt. Då snurrar man bara till det. Ett hus som detta får leva vidare i mitt minne, och i min lillasysters.

Som har fått nog av hus.

Och som lever nostalgibefriat det glada livet i sin lägenhet.

Och jag lever här.

Ibland drar jag upp gökuret och när jag hör det gala känns det lite, lite som hemma igen, i hemsk-huset.

inverterat

5 svar till “Till salu

  1. Ibland får det räcka med minnen…jag är precis mitt i en sådan situation. Jag väljer också att bo kvar även om hjärtat blöder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s