säg mamma!

kalaset 134

På årets kulturkalas var det speciellt roligt på ”barnkalaset” i trädgårdsföreningen. Där alla barnen hade så roligt.

Där fanns också Linda Spåmans utställning ”Ett dockhem”.

Linda Spåman är konstnär, författare och illustratör.

Den var en alldeles speciell upplevelse, detta dockhem.

Alla dessa dock-öden, alla dessa misshandlade och lemlästade inuti sitt lilla växthus.

Demonterade, remonterade, felmonterade. Hopträngda, flämtande efter luft och liv bortom glömskan.

Att få synas och få vara, trots defekterna.

Det var starkt.

Och otäckt. Och bra.

Bilderna i detta inlägg är alla från denna magiska installation. (utom rödluve-dockan. Den är min)

 

Och det fick mig att minnas.

Mina dockor.

Eller alla de dockor jag inte har haft.

Antagligen är det inte så ovanligt, men jag har aldrig varit bra på att leka med dockor.

Det uppfattar jag inte direkt som en fläck i min karaktär, men kan möjligen kan det vara en miss i min tidigaste  uppfostran.

Möjligen kan det också bero på ren och skär brist på dockor.

Jag blev medveten om detta en av de första dagarna i skolan.

Alla vi flickor skulle fotograferas så vi uppmanades, att ta med oss vår älsklingsdocka. Det skulle bli så fina, mysiga bilder på söta, små flickor i flätor och med dockor i ett hårt grepp.

kalaset 125

Det blev en desperat dag i min mors liv.

Det fanns inte ett enda dockliknade föremål i hela huset. Det var nästan kusligt onormalt. Här levde inte bara en, utan två små flickor, och ingen av dem ägde en docka.

Det var bara att kasta sig ut på stan och försöka få tag på en.

Hon kom hem med en liten sköldpaddsdocka, dom där typiska, tyska, formpressade dockor i ett visst material som inte kunde ha varit plast men inte heller sköldpadda.

Celloid var det, kom jag just på. Så hette det.

Sköldpaddan var bara märket som fanns bak i nacken.

Ett varumärke.

Dockan var alldeles för liten. Förtvivlat på gränsen till förnedring satt jag där framför kameran, skrämt tittande in i linsen, med orolig blick och i förhoppning om, att den lilla dockan mot förmodan skulle komma till sin rätt.

Att det skulle se någorlunda näpet ut.

kalaset 133

Alla andra hade stora, tjusiga dockor. Praktexemplar av en dignitet som jag aldrig tidigare hade sett.

Vad det blev av ynk-dockan minns jag inte. Hon lektes aldrig med, troligen glömdes hon bort och så dog hon en långsam dockdöd av vanskötsel och ointresse.

 

Fast en gång fick både min lillasyster och jag en docka i julklapp. Båda var av samma sort, båda hette Hannelore. De såg exakt likadana ut, fast lillasystern docka hade blonda lockar, min hade svarta flätor.

Dockornas ansikte var av porslin, vilket var fint och såg ömtåligt ut. Dom hade ögon som kunde blunda.

Och dom kunde säga Mamma, om man tippade dom fram och tillbaka.

kalaset 123

Jag kommer ihåg, att jag en dag gjorde ett seriöst försök att leka en docklek. Jag svepte min docka i en gammal trådgardin och bar fram henne, ömt och högtidigt.

Jag minns att en stol var inblandad i leken. Och att det skulle föreställa ett barndop. Kanske tyckte jag det var dags att ge dockan ett eget, ett av mig påhittat namn.

Jag gick upp i leken och tyckte alltihop var ganska tjusigt och lyckat. Jag lekte. Med min docka.

Det var kul en mycket kort stund.

Sen kom mor och såg undrande på mig.

”Vad leker du?” frågade hon, lagom förbryllad och lagom intresserad. Och lagom ironisk: ”Begravning?”

 

Där och då och omedelbart tog mitt intresse i den leken slut. Att missuppfattas så  kopiöst visade min brist på dockleksbegåvning.

Efter det gav jag upp. Fast jag släpade med mig dockeländet Hannelore, gladdes trots allt åt hennes svarta flätor och tappade henne på gången utanför huset.

När jag lyfte upp henne och vände på henne stirrade ett hemskt och avskyvärt ansikte mot mig. Helt krakelerat. Bortom all räddning. Fruktansvärt och hur skrämmande som helst.

Jag minns hur tydligt som helst skräcksuget i magen chocken orsakade. Jag reagerade med att omedelbart hata dockan av hela mitt hjärta.

Vad jag gjorde med henne minns jag däremot inte. Naturligtvis var jag livrädd för repressalier. Troligen gömde jag henne.

Eller så kom dom på mig och jag fick mitt rättmätiga straff.

För vanvård.

kalaset 120

Så någon bra dockflicka har jag alltså inte varit.

Jag var mer en trädklättrartjej.

Jag har alltså aldrig ägt en babydocka och har således missat ut av att lära mig grundläggande småbarnskötsel.

Det gick bra sen ändå, när jag väl fick riktiga barn att ta hand om.

Jag har inte ens haft en trasdocka.

Mormor hade antagligen aldrig hört talas om trasdockor och det enda mor kunde göra var små möss som hon knöt av näsdukar.

Jag har aldrig ägt en Barbiedocka och på så vis har jag missat ut av ett identfikationsobjekt.

Det gick bra ändå, sen, när jag blev tillräckligt vuxen för att trassla med pojkarna.

kalaset 122

Däremot höll jag mycket på med klippdockor.

Ritade tjusiga figurer och en uppsjö av olika kläder till dom. Det var både kreativt och lustfyllt. Och något ingen la sig i eller misstolkade. Alla kunde se, att jag var ganska bra på att rita klippdockor.

När min äldste son var liten och på grund av underliga omständigheter hamnade på ett Steiner-dagis blev jag bekant med waldorfdockorna. På dagiset fanns en hel armada av dom, alla samma modell.

Samma koncept, hela vägen.

På ett waldorf-dagis finns bara waldorfdockor. Vid sidan av kottarna.

Mitt barn och även andra barn, ville hellre leka med stjärnornas krig-figurer. Det var det fräckaste som fanns då.

Men det var inte enligt Steiner.

En dag berättade den milda och väna och lite underliga personal att alla dockorna hade åkt bort på semester. Barnen hade varit dumma mot dom, så nu hade dockorna surnat till och gett sig av.

På obestämt tid.

Senare, långt senare, när sonen var mer eller mindre vuxen, fick jag reda på, vad som hade hänt.

Barnen hade hittat på en egen, visserligen kreativ men onödigt brutal lek.

De lekte slakteri med dockorna.

Jag förstår att fröknarna fick ingripa och rädda det som räddas kunde.

Vilket bevisar, att min son heller inte kunde konsten att leka med dockor.

När andra sonen var på väg, försökte  jag göra avbön och sy en waldorfdocka till han födelse. Jag gick verkligen in för det.

kalaset 126

Med att klippa till i hudfärgad trikå och med att stoppa upp den med walldorf-ull och sy på ett näpet ansikte med broderigarn efter att först ha format huvudet enligt alla konstens regler och virat garn vertikalt sen horisontell runt en bollformad klump så att ett sorts huvud formades.

Sen var det bara att mödosamt sy fast hårstrån med ullgarn i en färg som jag trodde att det ännu ofödda barnet skulle få. Det hörde till, man skulle liksom skapa ett det blivande barnet i dockform.

Sen skulle babyn och dockan sammanföras och allt skulle bli så bra.

kalaset 135

Det kan däremot inte kallas att leka med dockor. Det här var ett allvarligt företag. Barnet skulle känna sig trygg och älskad.

Den lilla dockan, som blev precis så söt som det riktiga barnet också blev hängde med ett bara tag. Sen plötslig var den alldeles full med små, små  hål. Det såg konstigt och lite otäckt ut.

Som om den fått en sjukdom.

Jag tror, det var katten, som hade fått tag på den och använde den som klösbräde.

kalaset 129

Det här barnet lekte kanske också med stjärnornas krigs-figurer, men det tyckte faktiskt väldigt mycket om gosedjur.

Jag har dom kvar, allihopa. Nallar, rävar, igelkottar, möss, här finns hela menageriet.

De påminner mig om, att inte bara fick jag växa upp i stort sett utan dockor, jag hade heller aldrig någon nalle.

Nu har jag, alla dom sparade och några jag köpt själv. Och några som jag har hittat, fast den ena var ett litet vitt lamm.

 

Jag köpte också en i mitt tycke mycket fin rödluve-docka av en kompis när hon hade loppis.

Den är äkt-tysk.

Schildkröte-modell.

En nostalgisk kompensation för alla dockor jag aldrig hade. Eller ett svagt minne av det där första skolfotografiet.

kalaset 130

Fast fortfarande har jag inga speciella känslor för dockor.

Trasdockor däremot är jag lite svag för, dom ser så där patetiskt fattiga ut att jag kan identifiera mig med dom om jag skulle vilja.

Fast vadå.

Då är det bättre, att skaffa en sån där katt.

Levande, stor, burrig och snäll.

En ragdoll.

 

Och ps: läs gärna på Linda spåmans blogg, sodomochgommorgon.

2 svar till “säg mamma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s