Humlehänder

Hopfendolde-mit-hopfengarten-1024x7682

Min mormor hade humlehänder.

Valkiga, grova, underbart doftande humlehänder.

Inte hela tiden, bara då, när humletiden var inne.

Varje år var det likadant. Tidigt på sommaren kom bönderna in till stan och letade efter folk, som ville komma och plocka humlen, när det var så dags.

hopfenbauer-288

Bor man mitt inne i det bayerska bryggeritrakterna, då är man van vid humleodlingar. Dom är överallt.

Om man ger sig ut på landet, ser man de karakterisktiska odlingarna överallt.

Men vi var förvånande lite utanför vår lilla stad.

Det riktiga bondlandet var en plats utanför vår direkta erfarenhet. Humleodlingar var något mytologiskt, ungefär som Edens lustgård, något mormor berättade om.

Något som lät mycket spännande och aromatiskt.

De långa humlestörerna, som finns på fält efter fält,  arrangerade så att den snabbväxande humlen hade något att hålla sig i. Dom har jag fått se senare.

Hopfenanbau

När den mognat, humlen, blev det brått. Det gällde att få ner den rika skörden och iväg till bryggerierna. Då behövdes den där billiga säsongsarbetskraften, som kunde ta i.

Det kunde min mormor.

Hon passade på.

Att komma ut på landet, att tjäna lite extra pengar.

För bönderna hade det bra. Där fanns en sorts mytomspunnen rikedom.

Där höll man sig med djur, där fanns mat, tillgångar. Ingen svalt, inte hos de bayerska bönderna i alla fall.

Min mormor hade berättat för oss, hur de gick från by till by under kriget. Och hamstrade.

Nödvändigheter, Mat, som kunde sparas.

Skinkor, Korv, Rovor, Potatis. Smör var också bra att få. Riktigt smör.

Och bönderna gav av sitt överflöd. För alla var ju släkt med varandra.

Man hjälptes åt.

Att överleva. När det blev skralt i städerna.

JOSEF-WOPFNER-HOPFENERNTE-AM-BODENSEE-LEINWAND-RAHMEN-8

Så när det var humledags, tog mormor sitt lilla pick och pack och vandrade iväg. Ut på äventyr.

Hon som annars alltid var hemma och såg till våra behov.

Gav oss smörgåsar när vi hungrade, värme när vi frös.

Förmaningar.

Skäll, när vi inte lydde.

En liten slant till godis när vi tiggde och bad.

Men nu skulle hon plötsligt till byn där humlen fanns.

För mig var det  något anmärkningsvärt och smått oroande. Att hon kunde försvinna så där, lämna oss åt vårt öde med till vår mor.

Som mig veterligen var något ambivalent till uppgiften att ta hand om barn.

Eller ovan.

Hon kanske bara var ovan.

540618

Jag föreställde mig hur mormor knatade på. Oförtruten och sammanbiten.

Eller kanske var det med lätt hjärta hon gick, sjungande, glad över och uppfylld av sin tillfälliga frihet?

Inga ungar.

Ingen kverulereande dotter att bli osams med.

Över fält och genom skogarna.

Hon visste precis vart hon skulle.

Bort.

Det var långt att gå, det tog timmar, men det bekymrade inte mormor.

hopfenbau01

Sen var hon borta i några veckor. Hon plockade och plockade medan jag längtade och längtade efter henne och ville, att hon skulle  komma hem.

Hon kom faktiskt hem på helgerna.

Då hade hon knatat tillbaks hela vägen, genom skogarna.

På natten, när det var kolmörkt.

dunkler-Wald-a25050020

Hon hade ju berättat om snubbelrötterna. Om man snubblade över dom, hittade man aldrig hem igen. Alla rötter var inte snubbelrötter, men mormor kunde se skillnaden.

Även i mörket, tydligen.

Hon hade berättat om irrljusen, som glimmade till mellan träden och lockade vandraren i fördärvet.

Hon glömde inte heller att berätta om spökena och de osaliga ute i skogen.

Och hon hade beskrivit den otäcka skrämslebjörnen, som trots hennes livliga berättelser förblev en dimmig och konturlös gestalt i  min fantasi,

Fast skrämmande och hemskt.

Alla dessa otäcka väsen, ute i en becksvart skog.

Jag tyckte att min mormor var en tuffing. Inget av allt detta konstiga kunde skrämma henne. 

För hos humlebönderna var det underbart.

Föreställde jag mig.

Gråpäron

Mormor plockade humlekottarna och när hon kom hem, hade hon sina djupa fickor fulla av gråpäron.

Ur knytet tog hon fram saligt gott, äkta bondbröd.

Som hon gav oss.

Och hennes händer doftade av humlekottarna. Aromatiskt på ett kärvt, berusande sätt. Inget annat doftade så gott, så tryggt.

Mormors humlehänder.

Och hon hade också med sig humlekottar så att vi skulle se dom och lukta på dom och fatta, vad det var.

Humleböndernas bröd jag var alldeles galen i. Det fanns inget godare.

Så en gång när längtan efter bondbrödet blev större än det lilla förnuft man skulle kunna räkna med att jag hade, tog jag min lillebror i handen och lockade med honom på en vandring till närmsta by.

Där bodde släktingar, avlägsna och obekanta, men ändå, släkt.

Och jag kunde vägen, den hade jag fått gå en gång med mor. Och den gick genom skog.

Fast vi gick förstås på dan. Hade vi gett av av på natten hade väl alltid någon därhemma anat oråd.

children-in-the-forest

Men nu spatserade vi på, som en sorts malplacerade Hans och Greta, Inte direkt utsatta och övergivna, men lite underligt var det, Med två barn på väg genom storskogen.

Varav det ena var oroväckande liten.

Fast vi mötte ingen. Inga levande och inga döda osaliga.

Och det var ruskigt långt till byn.

Ibland tvivlade jag på mitt företag, men då hade vi kommit till den punkt där tillbakavändandet var lika tröstlöst som att fortsätta framåt.

Så jag stretade på, lirkade med lillebror så han inte gav tappt. Lillebröder är inte så uthålliga. Man måste ständigt hålla modet uppe på dom. Dom har korta, små ben, som lätt tröttnar.

I slutet av vår vandring vankade bondbrödet. Mörk och grov som synden.

Jag tror inte att han brydde sig, egentligen.

Det var mer, att han gjorde som jag sa.

(Skulle han mot förmodan läsa dessa rader, ber ja om ursäkt, i efterskott. Det var ett dumt påhitt. Fast jag tror, han hade roligt, trots allt. Jag var bra på, att hålla ångan uppe.)

Och så kom vi fram.

Där var byn, där var gårdarna, där var gödselhögen med tuppen.

Och där tittade den avlägsna släktingen fram, plirade på mig och kände igen mig.

Tack och lov.

Hur skulle jag annars fått tag på bröd.

Jag kunde ju inte bara tigga som en landstrykare. Kriget var över, ingen hamstrade längre.

Hon blev grymt förvånad och jag hade svårt att förklara, varför vi plötsligt stod där.

Konstig unge. Men inte så förvånande  kanske, med den mamman.

Tänkte hon antagligen. Och gav oss bröd.

Hummel-Gaenseliesl-Maedchen-10-cm-Hoehe-MIH-Hum_1

Och det var ju det allt hade gått ut på.

Nu var det bara den lika långa vägen tillbaks som återstod.

Piece of cake!

Mormor blev lika förbryllad som vår avlägsna släkting.

Hon kunde inte fatta, vad som hade fått mig att göra denna märkliga utflykt.

Hon fattade tydligen inte det där med brödet.

Men åter till humlen.

Det året min lillasyster och jag bodde i USA hade min mor hängt på mormor och båda hade gett sig ut på humleplockning.

För pengarna hade hon köpt sig en radio.

Men då måste hon ju ha tagit med lillebror, tänker jag.

Undrar om han kommer ihåg något från detta.

Och om han fick äta sig proppmätt på gråpäron och bondbröd.

717634_hopfenfest

humlefest

2 svar till “Humlehänder

  1. Kära Henriette. Dina berättelser, som är så nära sagorna, är tydligen outtömliga. Tack för att vi får ta del. Bland alla Dina konstnärliga gåvor är Du ju också en god berättare.

    • tack, Ingabritt! Så roligt, att du gillar dom. för mig är det en gammal dröm, att få skriva ner framför allt det jag minns. Jag har bara min halvsyster kvar i Tyskland, vår släkt på plats har tunnats ut betydligt. Jag vill liksom behålla minnena intakta. Så gott nu går.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s