skogstokig

Röda sten och kalhygget 063

Det har hänt något hemskt på vår gata.

Något irreparabelt, ett övergrepp, en dödssynd.

Och alltihop började med famlijen som köpte huset rakt ovanför vårt, en bit upp på höjden.

Det dröjde inte länge, så byggde dom världens största träaltan. En altan av bibliska mått, omgiven av ett palissad-likt, ändlöst långt staket.

Bredvid detta hus och räcka hus en bit bort, sträcker sig Buberget ända ner till vår lilla oansenliga gata. Där växer tall och gran med lite björk och rönn insprängt, med ett stort körsbärsträd och en storvuxen sälg. Små stigar genomkorsar den ganska branta sluttningen. Folk, som sneddar genom skogen upp till sina hus.

Ess vet var trattkantarellerna växer om hösten. Ungarna bygger kojor. Katterna gör vad katter gör. Ibland, när det regnar, gömmer dom sig under en stor, utskjutande sten.

Röda sten och kalhygget 065

katt-stenen

Skogen skyddar bra mot kalla norrvindar, precis som det ska vara.

Enligt feng shui ska det alltid finnas ett berg mot norr.

Ess var noga med det, när vi köpte kåken. Inte för att han praktiserar feng shui utan för att kan det mesta om vindar. Från alla väderstreck. Man ska akta sig mot dom från norr.

Ett skydd i norr är perfekt.

Så här sa trädäcksgrannen till skogsägaren: ”det kommer att bli dyrt för dig, om ett av träden ramlar ner på mitt hus.”

Hans hus har stått där i bästa vänskaplighet bredvid skogens träd under en ansenlig tid. Utan att något träd fick för sig att ramla ner och kvadda hans tak.

Vad han menade var: ”se till att glesa ut din förbannade skog så att vi kan få lite kvällssol på vår nya, gigantiska altan.”

Röda sten och kalhygget 066

Vad ägaren till alla dessa tallar och andra trän tänkte eller sa, det är ingen som vet. Men han skickade dit några skogstokiga avverkare som snabbt och effektivt glesade ut skogen mot grannen till.

Det blev väldigt fult. Och väldigt skräpigt. Jag vet inte, var de hade lärt sig skogavverkning någonstans, hans hejdukar, kanske på en avlägsen ogästvänlig planet i yttre rymden.

Plocka upp efter sig hade de definitvit inte lärt sig.

Bråte överallt, skadade trän. Grenar som hängde kvar i träden och dinglade. Och så låg gren- och kvistverket kvar.

Ingenting hände.

Alla vi grannar började gruffa och muttra och småförbanna.

Vi till och med försökte gadda ihop oss.

Och så gav vi oss på den nya grannen (engelsman är han, dom har verkligen ingen koll på det där med trädäck) och frågade om han eventuellt visste något om detta slarv. Vi fick en lapp med skogägarens mailadress på.

Under tiden hände förstås  ingenting och åter ingenting.

Sommaren kom.

Semestertider.

Jag reste bort  och kom hem efter två veckor.

Det var under den tid när jag var borta som det hemska hände.

Röda sten och kalhygget 069

Skogmarodören hade gjort slag i saken och avverkat i stort sett resten av skogen.

Kanske som en hämnd mot engelsmannen, kanske såg han sin chans.

Han trädsäkrade husen, hade han sagt. Nu skulle det banne mig aldrig mer något av hans träd ramla över något. Och orsaka honom ekonomisk förlust.

Allt som återstod nu var ett jätteförfärligt kalhygge. Med ännu mer bråte än förut.

Jag fick en så allvarlig chock så att jag genast kastade mig på hemnet för att hitta ett annat hus att bo i.

Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Så lätt byter man inte adress. Nu gällde det att bita ihop och lära sig tå ut.

Grannarna som bor mittemot är mycket mer desillusionerade och uppgivna. Jag får egentligen inte klaga.

Men avverkad skog är förlorad skog som inte kan återskapas. Och jag är helt enkelt oförbätterligt glad i tallskog.

Och vart har eventuella djur och alla fåglarna tagit vägen? Har de flytt längre upp, till Hisingsskogen? In i konkurrerande revir och fått på pälsen?

Som som tur är ägs övriga Hisingsskogen av staden och sköts av Park och Natur. Dom skulle aldrig låta det se ut som det gör här hos oss.

Enda gången de hade problem med skogsröjningen var efter stormen Gudrun.

Jag har hört ryktas att ägaren har siktet inställt på att få bygglov på marken. Bygga hus i en brant? I en bergssluttning? Troligtvis kan han glömma det.

Men röja upp, det kanske han skulle kunna göra.

Röda sten och kalhygget 058

Hade det varit på min mormors tid hade vi gått man ur huset och länsat hygget på allt brännbart på nolltid. Vedspisarna krävde ständigt nytt brännbart. Skogens fallved fick man ta. Skogarna var välstädade som polerade balsalar.

Vi hade dragit iväg med våra pinnkärror och samlat och inte ett oss.

Men här blir det liggande. Kanske kommer barkborren och ställer till elände. För den skog som är kvar.

Trädäcksenglesmannen.

Tycker hand et är snyggt nu. Gillar han att ha det så här utanför sitt hem som antagligen är hans borg?

Röda sten och kalhygget 047

Inte var det väl detta han ville?

Han ville väl bara ha lite sol.

Skogägaren vet jag sen gammalt har ett mycket hatfyllt förhållande till sin skog. Han har länge velat bli av med den.

Han till och med försökte sälja den till vår granne för en (1) krona.

Om grannen inte snällt hade tackat nej till erbjudandet att bli skogsbonde i en handvändning hade vi sluppit detta.

Men det går inte att skylla på honom. Honom är det mest synd om. Honom och Gunnel. För de bor precis med denna naturkatastrof framför köksfönstret.

Varje dag.

Ess och jag har många stora trän på vår tomt. Körsbär, björkar, idegranar, gullregnsträd, rönnar, en katsura, lönnar så det räcker och blir över.

Ett tag ville jag glesa ut och lätta lite på grönskan. Man får för sig sånt.

Att ta bort trän är tydligen en sjuka som angriper varje husägare.

Jag hade svårt att förstå det, förut. Precis som jag heller inte förstod, att man kunde irritera sig på rådjur. Eller maskrosor.

Nu vet jag, att det är ett beteende kommer med själva husägandet.

Men kalhygget har fått mig på bättre tankar.

Röda sten och kalhygget 046

Nu är mina träd mina garanter. Mitt skydd. Min kinesiska mur mot den yttre fienden. Vår tomt är en oas, säger Ess’ bror. Han sa också, att det kommer att växa murklor på vårt kalhygge. Han är från Idre, han vet sånt. Han har erfarenhet av kalhyggen.

Men jag är tveksam. Var skulle de plötsligt komma från? Behövs det inte ett mycelium eller något sånt? Och skulle jag verkligen plocka dom?

Det skulle kännas som att plocks svamp på en grav.

Ärligt talat, så vet ingen av oss som bor härikring om man verkligen får göra så och jag skulle verkligen vilja straffa marodören.

Lite häxeri, lite voodoo, lite illvilja i största välmening.

För man kan vara skogstokig på flera olika sätt.

Och jag är definitivt skogtokig på mitt sätt.

elefant

2 svar till “skogstokig

  1. Tyvärr är inte sista idioten född än. Jag beklagar verkligen. Har oxå upplevt grannar med egon större än både skog, natur och grannsämja… och lika känslig som permafrost.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s