Luktärtsdrömmar

IMG_4349

Det är bara att inse och att erkänna det.

Trädgården har glidit mig ur händerna i år. Och egentligen är det inte mitt fel, det var den långa, kalla vårens fel.

När jag väl kom i gång med vårbruket kändes det allt annat än meningsfullt.

Så jag vände trädgården ryggen och gjorde bara det som jag var absolut tvungen till och det gjorde jag bara halvhjärtat.

Jag ids inte ens förfölja mördarsniglarna.

Trädgården kämpar på, försöker trots mothugg visa sig från sin bästa sida, prunkar på där det är möjligt. Gräset växer, äppleträden bär frukt.

Trots detta verkar det som om trädgården ber på sina bara knän om lite vettig hjälp, om lite, lite uppmärksamhet.

mats o sten, luktärter, Klippan, moln, e 026

Det enda jag är nöjd med i år är mina frösådder. Dom som jag näst intill förbannade, då, i våras.

När jag inte visste vad jag skulle göra av alla små plantor.

Tobaksblommor, luktärter, tomater. De har belönat mig rikligen för min kamp. För att jag inte gav upp.

Varje dag kan vi gå ut och skörda körsbärtomater.

Varje kväll kan Ess gå ut och dofta på blomstertobaken.

Och jag kan varje dag glädja mig som en tok åt luktärterna.

mer collage 011

Ett tag såg det illa ut, rådjuren knipsade frejdigt på dom färska skotten. Det var jag tvungen att sätta stop för, även om rådör och luktärtsdoft inte gifter sig så himla väl med varandra.

Luktärter är ytterligare en sån där magisk blomma från förr.

Doften är ljuv som en hägring. Den är som koltrastsång. Man tror, att man precis har gått miste om något viktigt.

Kärleken, kanske. Eller sina illusioner.

Doften är så romantisk, så förförisk. Lite engelsk. Eller rättare sagt, mycket engelsk.

Luktärtsdoften och de ljuva färgerna på blommorna hör barndomsträdgården till. Det är så här på sensommaren som minnet är som starkast.

mer collage 014

Floxens vilda doft, t ex. Jag bara älskar flox men hur mycket jag än planterar, rådjuren är precis lika förtjusta i den.

Snöbärsbuskar. En meningslös, onyttig buske men som försåg oss barn med smällbär att leka med.

Fläderbuskar med grenarna dignande av svartblå bär. Hyllebärssaft. Med sin alldeles egna smak. Serveras varm och botar förkylning.

När skolan började igen och trädgårdarna doftade av nedfallna päron som låg och förmultnade i gräset. Och dom där gula , högresta blommorna, nej, inte solrosor, dom andra, dinglade med sina huvuden över staketen.

trädgården aug 2013 014

Dahlior glödde i vidunderliga färger på sitt onaturliga sätt. Lite malplacerade i en nyttoträdgård. Snofsfröknar på besök.

En tidig höstträdgård skulle jag kunna tänka mig. En sista grandios fröjd innan mörkertiden slår till på allvar. Mogen frukt, stilla morgnar, en kvardröjande värme. Dimmiga morgnar och mild solsken som bryter igenom.

Och luktärtsdrömmar, som små ädelstenar hänger blommorna i sina underliga rankor.

Det ska vara jättemånga luktärter i min trädgård, alltid, varje år. Från och med nu.

Jag lånar följande:

” Bersån av luktärter var det mest raffinerade trädgårdsarrangemang jag någonsin sett. När man satt där och drack plommonvin i augusti var det som att vistas utanför tiden i ett evigt saligt tillstånd. Det var så vackert och det luktade så gott. Skönheten smittade av sig så att vi själva kände oss vackra, goda och begåvade.”

Detta har Karin Berglund skrivit i sin bok Längtans blommor och eftersom Karin är en kompis, just nu ställer vi till och med ut tillsammans, så får jag säkert låna citatet.

Jag måste nog försöka bygga en luktärtsberså.

mer collage 013

Visserligen har jag en helt enastående berså av syrén.

Berså, förresten, det kanske har varit något liknande en gång i tiden. Nu liknar det en liten syrénskog men trädhöga syréner. I den finns en halvöppen plats med ett litet bord och två stolar. Runt, runt har jag satt upp en underbar poetisk ljusslinga i turkost och olika lila färger. Där kan man sitta och beundra trädgården på kvällen, när det mörknar. Genom gluggarna i grönskan. Där kan man sitta och dricka vin.

ersån bl a 028

ersån bl a 021 - Kopia

Men bersåer kan man väl aldrig få nog av. En av luktärter skulle vara ett fint tillflyktsställe.

Men då skulle jag behöva min hemmgjorda Ernst för det krävs lite finurlighet och tekniskt kunnande att få till det. Jag tror inte, att Ess är så pigg på det. Projektet involverar säkert ett visst mått av grävande.

Jag är seglare, säger Ess, inte bonde.

Som förklaring. När han inte vill gräva.

Fast jag köpt snygga och bra spadar av olika modeller till oss.

Just nu har jag dessutom belamrat hans eventuella fritid med två sängbord från femtiotalet som jag hittat i en andrahandsaffär. De ska slipas lite, och betsas om. Ett lagom projekt, tycker jag, för en som gillar att hålla på med och lacka båtsluckor.

bukett 002

Men detta var en parentes.

Det är trädgården som fenomen jag funderar över idag. Hur jag ska få till det, så det liknar nåt, kanske min barndoms trädgård..

Som för övrigt inte vara något vidare snygg. Den var mest nyttig, med lite blommor, som uppmuntran.

Det var mest potatis, gurkor och rädisor.

Det var bärbuskar och äppleträd. Det var rabarber. Och gräslök.

Sen var det mycket staket och några uthus och bodar.

Men jag minns den som underbar.

Inte bara för att jag som liten kunde odla egna rädisor, vilket jag sen dess aldrig lyckats med.

För många år sedan, när jag återvände för ett kort besök, gladde jag mig år att återse trädgårdarna.

Som inte fanns kvar längre.

Allt hade förvandlats till gräsmattor. Överallt. Behovet av grönsaker hade upphört. Behovet av gräsmatta hade tagit över förnuftet.

I min nuvarande trädgård, den för tillfället försmådda, finns inga andra grönsaker än tomater.

Dels är trädgården så obehagligt ojämn.

Dels är jorden så himla lerig. I min barndom bestod jorden av sand. Inte konstigt, att det var lättodlat.

Dels finns det säkert massor med underliga grönsaksätande djur, både ovanför och under jorden.

En odlingslott skulle göra susen. Det finns gott om dom här omkring. Dom ser precis så där prydligt prudentliga ut som jag minns, att trädgårdar ska se ut.

Nytta och nöje i en gladlynt och lättskött förening.

Plana markplätter och gott om hästgödsel från 4H-gården.

På mitt första besök i Danmark, hos mina ”sommarföräldrar”, dom med papegojorna, var det ett helt annat stuk i trädgården. Den var lite barock-symetrisk. Med en fyrkantig bassäng i mitten, odefinierbar grönska runt omkring. Det var bara körsbärsträdet som jag kunde identifiera.

Bakom skymtade Esrumsjön. Där red Danmarks tre prinsessor runt på sina hästar. Kungahusets sommarslott Fredensborg låg alldeles runt knuten. Kan man komma närmare ett sagoboksliv?

Huset var dessutom inte ett hus utan en villa. Som hette Villa Sunset. På tyska betyder villa något flott, stort och högreståndsaktigt.

Det säger ju sig självt, här handlar det om helt andra saker. Här handlade det om status.

Från mitt år i Kalifornien minns jag inga trädgårdar, bara gräsmattor på framsidan av husen och instängda, oinspirerande backyards. Men jag minns, att det växte vita kallor överallt. Det var vackert.

I min tyska barndomsträdgård växte inga liljor, det var alldeles för extravagant.

Men grannfrun mittemot, hon hade en hel äng av brandliljor. Där fick man plocka, om man frågade snällt och artigt. För att ta med till fröken. Det var hur mäktigt som helst. Brandliljor!

brandlilja2

Så hur ska jag komma över min lustlöshet inför årets trädgård. Jag har hyllmetrar med trädgårdsböcker till ingen nytta.

Men jag har slutat att prenumerera på Allt om trädgård. Den var lite väl cyliskt. Alltid samma årstidbundna information. Alltid dags för nya åtaganden, nya växter att prova, nya fräscha färgscheman att implementera.

Det var bara att varje år riva upp och börja om med nya växter. Enligt den tidningen.

Och trädgårdsprogram på TV ser jag aldrig.

Jo, Trädgårdsonsdags är bra. Den  engelska trädgårdsmästaren John är precis lagom butter och bryter fint på engelska, man förstår, att han kan sina saker.

john_pernilla_tareq

Till och med Ess gillar programmet. Han beundrar Tareq, som gör så god mat. Och Pernilla har precis rätta, fnissiga och oförblommade inställning så att jag inte får panik och prestationsångest.

Det är ganska skönt, att det snart är kört för i år. Jag tänker strunta i att gå ut och klippa rabattkanterna. Det blir inget mer lukande. Ess klipper gräset, det får räcka.

Nästa år gör jag ett nytt försök.

Nya friska spadtag.

Nu nöjer jag mig med ett glas vin i bersån. På natten är ändå alla blommor grå.

Utom blomstertobaken.

Den är förtrollande vit.

trädgården aug 2013 095

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s