Jag kommer från Trafalmadore

Att jag är från Trafalmadore, det påstår i alla fall Ess, min sambo. Vi har nu känt varandra i över tjugo år, så han borde veta. Ingen annan än han har kommit på mig, och det är antagligen för att  Ess gillar Kurt Vonnegut.

Mest säger han det när han inte begriper sig på mig. På skämt, antagligen, får man hoppas. Troligtvis tror han, att trafalmadorerna är lite speciella.

Och Trafalmadore finns. I alla fall finns det i Kurt Vonneguts bok Slakthus fem, och i filmen kan man t o m se, hur där ser ut.  Jag har inget emot att komma därifrån. Jag är riktigt glad för att få komma från Trafalmadore.

tralfamadore21

Idag var första gången jag googlade på ordet, och till min glädje såg jag, att det finns även på internet. Kolla själv: Trafalmadore

Så jag är gärna trafalmadorian. Jag är inte så insatt i hur Kurt tror att det ser ut där, men jag har min egen, mycket klara bild av den världen.

För idén om att vara utomjording har väl alla haft? Eller åtminstone har väl många haft den känslan att vara lite artfrämmande i den egna familjen? Att man illa passar in, att folk ser på en med en viss blick, skakar på huvudet och vänder sig bort?

Då började i alla fall jag ana.

Jag vill gärna se mig som något som dumpit ner på grund av ett och annat oupprett missförstånd och sen tvingats bli kvar hos fel människor.

När mina vuxna var extra infallsrika berättade dom alltid , att jag var hittebarn. Funnet i skogen, när de egentligen letade bär, svamp, rötter. Eller samlade ved. Och i sin allra mest klädsamma människokärlek behöll dom mig.

hittebarn-1

Fast ändå lite på nåder.

Så jag bestämde mig tidigt för att inte höra till. Allt tydde ju på det.

Jag var snäll och god och lydig och lugn. Inte alls som mina två syskon, som var vanliga människobarn, oregerliga, vilda, fräcka och jämt ute efter att skada mig rent fysiskt.

Dom slogs, gärna och ofta med varandra. Kom jag i vägen, slog dom mig också. Fast jag var äldst.

Sånt gjorde aldrig jag. Min medfödda trafalmadoriska känsla för rätt och vett förbjöd mig att hålla på med sånt.

Jag fattade saker, och jag ville bara få reda på mer och mer. Det var definitivt inget naturligt beteende. Det visade med all tydlighet, att jag var här på ett mycket specifikt uppdrag. Att suga i mig kunskap som en svamp och på så vis bidra till Trafalmadores kartläggning av livet på jorden.

Jag hade fantasi, men det klart, det hade min smågalna mor också. Så rent genetiskt kan jag i just det fallet inte skylla på mitt trafalmadoriska arv.

Fast under lång tid visste jag inget om min intergalaktiska hemvist. Jag trodde jag i min enfald, som ju också kan vara ett utomjordiskt karaktärsdrag, att jag var prinsessa. Visserligen bortbytt, men snart skulle kungen komma och hämta mig hem så jag kunde tillbringa resten av min barndoms dagar i den av rosor överfulla slottsträdgården. Sen skulle förmodligen prinsen komma och med honom det lyckliga slutet och evigt liv i salighet.

Jag hade på fullt allvar för mig, att jag en dag skulle överraska alla genom att ömsa skinn som en orm mitt framför ögonen på alla och därunder skulle det finnas  allt det vita,skära, blonda, ljuva, prinsessiga.

Det här var långt innan Disney kom på att det var dags för en lite mörkare prinsessvariant..

princess-tiana-and-paa4781

Fast ibland hoppade jag över prinsessstadiet och ville vara drottning direkt. Och under en mycket förvirrande tid kunde jag dessutom inte välja och försökte vara båda samtidigt.

Men det var inte bara för svårt, på gränsen till omöjligt, det var alltför schizofrent för att vara hälsosamt i längden.

Prinsessstadiet gick som tur var över och då fanns det utomjordingarna kvar. Jag menar, om dom nu hade hittat mig, då hade jag väl ramlat ner från skyarna en stjärnklar natt. Det kan väl trots allt inte vara alltför ovanligt.

Och det  var ju ett rejält strå vassare än prinsesstjafset.

Dessutom fick jag bara en enda gång vara prinsessa med pappkrona och allt. På karnevalen. Annars var jag alltid indian, i alla år. Flätor hade jag ju. mor köpte bara en fjäderskrud,  lite krigsmålning i ansiktet med läppstift och lite fransar på byxorna så var det klart.

Inte ens flickindian fick jag vara. Squaw.  Jag var tvungen att vara hövding.

fasching-64861-indianer-kopfschmuck-federn

Bara en gång som sagt fick jag vara något fint. Och det slutade med elände. Jag var elva år och utklädd till en tyvärr ganska bedrövlig prinsessa. Och så  vart det dans och jag blev uppbjuden av en cowboy. Jag blev naturligtvis förskräckt och sprang .

Som en patetisk Askungen.

Ingen cowboy kom och provade skor på mig, sedan.

Först senare förstod jag plötsligt vem cowboyen var. Det var HAN. Honom som jag var hemligt kär i. Det kunde blivit en skimrande romans och evig salighet om jag inte hade låtit min blyghet styra mina fötter.

Vilket visar, att jag skulle ha blivit en riktig usel prinsessa, när det kom till kritan.

Utomjording är bättre.

Innan Ess introducerade mig för Trafalmadore hade jag inget namn på min planet. Att det var fint och inte som här, i denna förvirrade värld visste jag däremot. Där var det ordning och inte så invecklat och komplicerat som här. Inte lika obegripligt veligt. Inte så korkat grymt och orättvist.

Har man liksom inget riktigt land, inget riktigt hem, inget riktigt folk,  ingen riktig tillhörighet utan knuffas omkring än hit, än dit, blir det lite svårt med identiteten. Man hör liksom inte hemma här på jorden, inte någonstans. Rotlös blir man.

Möjligen kan man utveckla rejäla luftrötter, som håller en kvar i tillvaron om man hat vett att klänga sig fast i det som står närmast. Men såna där rejäla rötter som gräver sig ner i myllan och förgrenar sig i historien och i traditionen. Det är såna man ska ha.

Grips man då av vemod får man  fixa det med en fiktiv värld. När andan faller på.

När man känner för att göra sig lite märkvärdig för sig själv. Ska man vara en evig främling kan man likaväl ta i rejält.

Trafalmodore är helt ok. Och enligt Wikipedia riktigt  intressant. Dit kan jag återvända, kanske, om det blir för mycket stöveltramp och odemokrater och annat mörkerfolk som gör livet obekvämt diffust och osäkert för såna som mig som har problem med rötterna.

Då får man hoppas, att räddningen finns där, på Trafalmadore.

tralfamadore-ian-anderson

3 svar till “Jag kommer från Trafalmadore

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s