på andra sidan järnvägen

SV-AS30 ImageData

Det bästa jag vet med med att åka tåg är, att jag får se alla dessa bortvända trädgårdar och bakgårdar. Jag är nästan maniskt fascinerad av dessa ställen, dessa undangömda platser som verkar vara till för dom som inte riktigt platsar.

Dom som inte riktigt har råd.

Febrilt håller jag utkik, tar in varje detalj, insuper och kan inte få nog av dessa inblickar i folks liv bortom det som annars anses normalt.

Så här vill aldrig någon att vi ska ha det. Stökigt, Osammanhängande. Ogenomtänkt.

För så är det med att bo på fel sida om järnvägen. Där är det tristare, tråkigare, stökigare och torrare än i resten av staden/orten/samhället. Där bor det fattiga folket. Där bor dom man inte riktigt vet var man har.

Mer än att de bor på fel sida om rälsen. Och helst ska de hålla sig där.

Trädgårdarna man passerar med tåg är aldrig designade eller genomtänkta på det där hortokulturella sättet. Dom är lite överfulla av bråte. Inte det minsta pittoreska, andliga oaser eller ens omskötta. Hit kommer aldrig de glassiga magasinen för att få till sina sedvanliga inslag om drömska önsketrädgårdar.

bakgård

Här får man trassla i fred. Här får man samla konstiga saker på hög. Här behöver man inte luka och bekämpa saker.

Det är ingen som förväntar sig det.

Här får man ha sina stökiga, lite missanpassade liv i fred och klara sig bäst man kan.

För alla vet, att det är patrasket, riff-raffet, som bor på andra sidan järnvägen, Med tågen som susar, brusar, rasslar förbi som en ständig påminnelse. Att man hör till dom andra,

Ofta möter man dom i böckerna, ofta amerikanska, för i det landet tycks det finnas hur mycket ytor som helst på fel sida om järnvägen. I den litteraturen möter man det där folket från andra sidan. Dom som alltid är lite dammiga, lite arga, lite olämpliga föräldrar och lite försupna. Gatorna är oasfalterade och , förstås, dammiga. Det är lite hopplöst alltihop.

(Jag förstår förresten inte, varför just det där med dammet har fastnat. Det måste vara något från den amerikanska södern. Eller något småförträngt från min barndom)

dust-storm-007

Och jag är inte bara fascinerad, jag gillar det också.

Jag växte visserligen inte upp på andra sidan järnvägen, det fanns andra områden som räknades dit. Områden, där folk bodde i Barackerna. Där man gick rakt in i vardagsrummet genom ytterdörren. (Lite som i amerikanska sitcom. Fast där har det väl en inspelningsteknisk orsak. I barackfallen var det mer ett tecken på något pinsamt påvert. Att det inte fanns någon hall).

Och alltid hade dom jättemånga barn. Det hörde till. Barnen skulle var fräcka, ouppfostrade, trögtänkta, skräckinjagande och en skamfläck.

barn 1

Nej, i mitt område var gedigen arbetarklass, stadiga tyska villor som alla såg exakt likadana ut (på grund av de stränga tyska byggreglerna, förstod jag senare. Det var inte bara yttersta fantasilöshet hos beboerna).

De flesta som bodde här var ordentliga, rättskaffens, ömsom snälla ömsom skitelaka mot oss barn. Visserligen var just vi lite avvikande på vårt opassande  sätt, i vår lilla underliga familj, men vi bodde i alla fall inte på andra sidan, i barackerna.

Fast ibland känns det som om hela vår stad låg på andra sidan järnvägen. Lite bortanför, utslängt bland skog och kullar och av så lite intresse, att den inte ens bombades sönder under kriget.

Bortanför tillfartsvägarna och lite ingrott konservativt och tyskreaktionärt med en del övervintrade Hitleranhängare som inte hann med i svängarna och som fick sitta i fred runt sina stambord och oja sig.

Medan städerna på rätt sidan om järnvägen utvecklades. Blomstrade och skötte sig. Byggde upp allt sönderbombat och la manken till.

I vår lilla bortglömda stad hände inget. Åren gick, årstiderna avlöste varandra på samma underbara sätt varje gång och det var lika oasfalterat och dammigt som alltid. I alla fall i min krok av tillvaron.

Först långt senare, när jag var vuxen och för länge sen lämnat inte bara staden utan också landet, märkte jag vid mina sällsynta besök, att den hade inlemmats i utvecklingen och vuxit ur sin andra-sidan-järnvägen-mentalitet.

Vad gäller själva landet, så kanske man skulle kunna säga, att hela Tyskland befann sig länge där, på andra sidan järnvägen. Inte riktigt rumsren, inte riktigt accepterad, på den skämmiga sidan av Europa. Med en befolkning som inte hade lärt sig hyfs, eller elegans, eller folkvett, eller helt vanliga uppföranderegler. Ett folk som bar sig åt. Bland mycket annat jag fått skämmas för, fick jag ta på mig även detta.

De kunde gott hållas där, tyskarna, på sina dammiga gator på andra sidan.

RedNeckShack

Jag bor egentligen fortfarande på andra sidan järnvägen,(även om jag egentligen aldrig gjort det förut och även om järnvägen är en älv. I Göteborg bor alla som bor på Hisingen definitivt på fel sida.

Framför allt tycker Majornaborna det, dom känner sig väldigt överlägsna, Själva bor dom verkligen helt rätt, tycker dom själva. Men dom ska inte ta i så, jag har hört Bosse Högberg, den gamle slagskämpen,  berätta på TV hur det egentligen var i Majorna. Brottslingarna fanns där, Skurkarna. Där var det hårt att leva, dit var man rädd för att gå.

Ett typiskt andra-sidan-järnvägen-ställe.

Att man ser ner på Hisingsborna gäller förstås inte dom som bor i den  storstilade och flotta satsningen vid själva älvstranden, För där är det ju alltid gudagott att vara, vid vattnet.

eriksberg (1)

Ovanför denna tunna remsa av acceptans, där bor riff-raffet.

Så jag bor på mitt riffraffiga sätt i en villa på fel sidan om stan och försöker leva upp till det. Min yngste son, tycker, att det ser ut som en nutida variant på ett hippieläger på vår uteplats under balkongen vid ateljén. Fast han menar inget illa med det, han är ju trots allt min son och står ut med saker som andra i samma situation kanske skulle skämmas för.

Han tycker det ser mysigt ut.

Och från vår sida är det strategiskt uträknat. Ingen bryr sig om, att bryta sig in hos några som har det så riff-raffigt utanför. Inga stiliga teakmöbler, bara ommålat träggårdsmöblemang, av den gamla sorten, det ingick i husköpet. Sånt där klent som ser ut,s om om det kan braka ihop när som helst.

Inga snygga krukor med stiliga plantor i. Bara lite hopkommet med konstiga plantor i.

Teakmöblerna finns på vår stora, underbara balkong. Där dom inte syns. Där sitter vi under tak och ser på regnet när andan faller på. Tar oss ett glas vin. Inte det minsta riff-raffigt. Inte tillräckligt alkoholiserat för att platsa bland slöddret.

Så det så.

Jag gillar ordet riff-raff, även om det är engelskt.  Jag har lärt mig det an Basil i Fawlty Towers. Han vill inte ha riff-raffet i sitt hotell. Och vem vill väl det.

Och för att återgå, det behöver faktiskt inte vara en järnväg. Alla gränser skapar ett vi och ett dom. Från båda sidor sett, antar jag.

En mur gör det, mycket effektivt dessutom. Eller en järnridå. Nog utgjorde dom en andraklassbefolkning, dom som råkade hamna på fel sida. Om vi ser det från vårt håll, alltså.

Annars brukar ju gräset vara grönare på andra sidan, som man säger.

grass

Det motsäger teorin. Plötsligt vill man hellre vara där. Men det är nog en annan sorts andra sidan. Här handlar det säkert mer om bönders ingrodda avundsjuka där de står och bligar bort mot grannens frodiga åkrar och fält.

Så både det fenomenet och det där med att komma ut på andra sidan när man haft det lite jobbigt får tillskrivas en annan sorts mytologi. Och röster och meddelanden från andra sidan handlar också om en för oss okänt, lite skrämmande andra sida.

Den andra sida jag talar om handlar om skiljelinjer som kan vara:

den ogina grannnens staket

floden som delar staden

motorvägen i all sin prakt

hästhagen

gödselstacken

Helvetesklyftan.

Det är helt enkelt en tydlig gräns mellan oss som är fina och duktiga och inte belastar samhället med onödiga utgifter och dom som inte är det. Dom som är fräcka och skrattar hånfullt mot oss anpassade. Dom som inte bryr sig att det är lite stökigt och ganska så oestetiskt.

På något sätt har jag mina sympatier där, på andra sidan. Jag leker gärna med den där dammiga, skolösa flicksnärta med solkig klänning och plåster på knäet.

Vi har säkert en hel dela att snacka om, oss  riff-raff emellan. Vi, som inte har haft vett att bosätta oss på rätt sida om tillvaron.

Slutligen, en tanke slog mig, när jag såg bilden här nedan:  om det nu är så förbenat viktig med järnvägens placering,, varför inte göra slag i saken och flytta in den i själva trädgården?

Så kanske vi har löst ett och annat.

garden_train

4 svar till “på andra sidan järnvägen

  1. Ping: Vinterträdgårdsland | spinna halm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s