Particularly cats och lite om en hund

Molly

Molly

Particularly cats, det är Dorris Lessing det. Hon kunde verkligen skriva om sina katter. Man förstår, hur mycket hon fascineras av och älskar katterna.

Och så idag måste faktiskt jag också få  skriva om mina katter.

För här sitter jag, långt hemifrån och undrar, vad min katt har för sig, just nu.

Förresten.

Jag har aldrig förstått det där tjafset med hundmänniskor och kattmänniskor. Att man liksom bara kan älska den ena sorten.

Jag gillar alla djur, vanliga utomhusdjur och såna man kan ha inne. Alla dom, som står ut med att leva med oss människor.

Med katter vet jag inte varför de stannar hos oss. Jag vet aldrig, om de egentligen trivs. Dom verkar trots allt klara sig ganska så bra på egen hand.

Hundarna viftar i alla fall glatt på svansarna, och det tyder väl på, att de tycker om oss.

Eller så är dom bara inställsamma.

Jag har alltid velat ha djur, ända sedan jag som liten trånade (förgäves) efter en sån där lövgroda som kunde förutsäga vädret.

Ibland hade vi katter. De var aldrig våra från början, utan strövarkatter, som bara råkade  komma förbi och som  blev bofasta lite godtyckligt så där.

En var svartvit och vi kallade honom Peter. Han blev väldigt bofast.

Mormor, den jordnära och krassa, hade varit med om en del i sitt liv. Hon hatade katter. Och då menar jag hatar, den grövsta formen av ogillande som finns. Under kriget, när maten ransonerades, hade en katt lyckats ta sig ner i källaren och käka upp den tilldelade ransonen kött. Efter det var mormor en katthatare av grövsta kaliber.

Likväl lät hon oss barn behålla Peter. Ett tag hade jag t o m fotobevis, en svartvit katt framför vår undulatbur.

Peter gillade jag. Mycket.. Och han fick som sagt stanna, ända till den dagen det visade sig, att han var en Petersilia.

Ändå hade vi tagit djuret till grannfrun som sa sig vara expert på katter för könsbestämning. En katta fick vi nämligen inte ha. Där gick gränsen.

Men även experterna kan ha fel. Som i detta fall.

En dag kröp katten undan i ett av uthusen, den där vi hade veden. Där inredde hon sig en barnkammare och födde en kull fina, små, blinda, kattungar.

Mor gick till mannen med voljärerna, herr Busch, fågeluppfödaren och kattdödaren i en och samma hotfulla person.

Jag hade fått ett högt och heligt löfte av mor.  Att jag skulle få behålla Peter(silia). Hon hade lovat. Högt och heligt. Herr Busch nackade även mammakatten. Till min stora, oförglömliga sorg. Ett stort svart hål i hjärtat, så kändes det. Ett dubbelhål.

Dels för att Peter(silia) var död, dels att mor hade svikit sitt löfte till mig. Båda sakerna var lika tunga att bära.
Katten kunde vi i alla fall begrava i ett hål i trädgården. Sätta dit ett kors och sörja på vedertaget sätt.
Sveket kunde jag aldrig begrav.
kattbegravning

kattbegravning

Vi fick en underlig hund så småningom. En blandras med en konstig, gulbeige färg, korthårig och raggig som en get. Med spets i blodet. Ettrig var han i vilket fall. Skällde och levde rövare. Lite som mormor.
Han hette Putzi och passade förträffligt in i vår familj. Udda och egendomlig. Inte som alla andra.
Han var väldig väldig skällig men ganska kul, men nån katt var han inte.
Nya katter fick jag först i vuxen ålder.
kretensisk katt

kretensisk katt

Den första var svart och han hette Morris.
Han var min studentkatt, då, när jag läste.
Han fick flytta med mig till Lund. Där bodde vi högst upp i ett hus i en liten, liten lägenhet. Han kunde ta sig inte bara över den smala, höga barriären mellan vår balkong och grannens, han promenixade också tvärs över taket till grannarna på andra sidan.
Ut fick han inte gå.
Men ibland, när det blev för stökigt inne hos oss, kunde jag hitta honom inne i lägenheten bredvid. Där låg han i fönstret, på exakt samma ställe som inne hos oss. Han tyckte, det var lugnare då. Grannen hade inte märkt något.
Min student-man lärde honom att be om och tacka för strömming. Studentmannen ville nog egentligen haft en schäfer.
Den katten fick bli smålänning så småningom. Tack och adjö.
När yngste sonen var lite mindre fick han sin kattönskan uppfylld, vi skaffade en stackars mager krake från en bondgård i Halland. Den hade levt sitt livs första tid bland gårdens djur, långt från mänsklig värme och kärlek. Något sånt visste han inget om, han var jätterädd. Liten, mager och jättegrädd. Och grårandig.
Som en skygg skugga gömde han sig längst in på de mest väggfasta möbler han kunde hitta.
Hans namn var Bus. Som hans förmodade far hade hetat.
Han förblev okastrerad och med livslusten i behåll sökte han sig upp mot de grönare jaktmarkerna på andra sidan asfaltsvägen.
Och han blev följdriktigt överkört efter några år.
Det blev vår första kattbegravning, en något olaglig sådan under hasselbuskarna på baksidan av huslängan vi bodde i då.
(Sonen gillar fortfarande katter. I dagsläget vill han ha en Bengal. Det förstår jag. Dom är skitsnygga. Vilda, halvt tiger, halvt leopard. Raskatter.
Såna kan inte jag ha. Mina måste få gå ut. Svindyra raskatter riskerar man inte livet på så lättvindigt.)
bengalkattunge

bengalkattunge

Sorgen måste bearbetas under några kattfria år. Sen flyttade bröderna Snus och Trasan in. Dom var bohuslänningar.
En svart (Snus) en vit med svarta fläckar, en långhårig, ljuvlig sak, (Trasan).
Snus blev fjorton år och fick uppleva mycket mer eller mindre spännande under sina kattår.
Trasan var det fel på.
Han far var likaledes hans farfar. Inavel bådar aldrig gott.
Han kunde inte styra sina bakben ordentligt. Ramlade omkring lite slarvigt, när katterna jagade varandra upp och ner för trapporna. En dag var de på balkongen och lilla Trasan störtade ner. Från tredje våningen. Slog sönder sin lilla gom och fick avlivas.
Ännu en kattragedi rakt framför mina ögon. Ännu ett litet djur som gav upp andan, denna gång  medan jag höll dess tass.
Ena stunden smeker man fröjdefullt en mjuk, päls, och så plötsligt, borta, kall, död, kommer aldrig att spinna mer.
Fast Snus fick vi ju ha jättelänge. Han blev sjuk i stället, hade plötsligt ont, kröp undan och slutade äta. Ett nytt svårt beslut började torna upp sig, Jag skulle leka Gud och bestämma över hans kattliv.
Ännu en liten kropp som låg där på britsen på Blå Stjärnan och andades allt långsammare. Ännu en katt borta ur mitt liv.
Djuravlivarskan sa, att hon trodde att katterna kom till katthimlen med gröna ängar och evig lycka. Evig frihet, eviga jaktmarker. Hon var tvungen att tro det, sa hon, annars skulle hon inte stå ut med att avliva de stackars kräken.
Så varför ger jag mig inte. Livet utan katt är betydligt enklare. Man kan åka bort när man vill och man behöver aldrig oroa sig för var katten håller hus. Man kan åka ut och segla i veckor. Man kan arbeta över hela kvällen och halva natten utan dåligt samvete. Man behöver inte släpa hem dyrt kattfoder som är bra för kattens njurar.
Men man har heller ingen mjuk päls att klappa, eller ha något i knäet som kan spinna.
Det är tomt i huset utan katt.
Freddy

Freddy

Så in på scenen kom Freddy. Freddy efter Freddy Quinn, den tyska sångaren som sjöng mycket sjömanslieder och om hjärta, smärta och ensamhet och livet under främmande stjärnhimlar. Med sin gudomligt vackra mörka röst.
Återigen en svartvit katt, en fräck, äventyrlig sak som gillade upptåg. Som gång på gång, ännu pytteliten, fick räddas ner från höga träd. Det var en katt med ett beundransvärt självförtroende. Nyfiken.
Curiosity kills the katt.
Sannerligen.
 Efter ett par års tid hamnade han under hjulen på en bil på stora vägen. Det blev vår första kattbegravning i trädgården. Ännu ett stort tomt hål i hjärtan.
Ess, sambon, hade aldrig varit kattfantast, men med Freddy började han mjukna. Och värre blev det, med Freddys syster ur nästa kull.
Hans mamma hade faktiskt nya kattungar på lut. Och hon födde den ljuvligaste kattflickan i världshistorian. En långhårig trefärgad skönhet som skulle bli min. Hon såg ut som om hon misslyckats med att få läppstiftet på plats.
Och som redan hade fått sitt namn inne i mig: Mimmi.
Mimmi

Mimmi

När vi hämtade Mimmi kom hennes otingade svartvita syster och krullade ihop sig i mitt knä och somnade. Det var bara att ta med henne också. Nu hade vi, efter alla dessa kattpojkar, två kattflickor. Som dom sa, skulle vara lugnare och hålla sig hemma och inte springa bort och inte dö.
Mimmi och Molly. Två på en gång. För säkerhets skull, liksom.
Molly och Mimmi

Molly och Mimmi

Mimmi var en prinsessa som stal Ess hjärta genom att lägga sig i hans knä och med stadig blick stirra på honom med klar, gulbrun blick och i allra största beundran. Det verkade, som hon aldrig hade sett något så tjusigt som Ess.
Vilken man kan stå emot en sådan dyrkan?
Mimmi blev två år. En kväll kom ett par i en bil med henne. Två katter hade jagat varandra borta vid vägen och  Mimmi hade sprungit rakt ut i gatan, Rakt in under deras hjul.
Vår andra kattbegravning i trädgården blev en jättesorglig historia. Ess höll gravöl i en veckas tid, många tårar flöt. Vi saknade henne som ingen annan av katterna. Hon var unik på ett hjärtskärande sätt.  Hon var oersättlig.
Jag hade hunnit köpa Nils Uddenbergs bok Gubbe och katt till Ess, men nu vill han inte läsa den. Det är för sent, säger han.
Fast vi har Molly kvar, så längtar vi efter Mimmi  varje dag.
Molly är en väldigt egendomlig katt, trumpen och osocial. Det där med att komma och rulla ihop sig i knäet var bara ett trick för att få komma med hem. Hon vill inte bli buren, då morrar hon och stretar emot. Hon lägger sig sällan i knäet numera. Är inte kelen av sig. Väldigt okattig.
Molly

Molly

Hon kan spinna, men hon gör det sällan och liksom på nåder.
Men hon är bilintresserad. Går gärna in i bilarna så snart dörrarna öppnas. En dag kanske någon får med henne. För bort henne ända till Haparanda.
Så frågan är, hur länge vi får ha henne kvar.
Och om det verkligen kommer att bli ytterligare en katt, om hon skulle vela bort sig också.
Vid det här laget kanske det börjar bli dags för en hund.
mimmi 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s