opedagogiskt värre

När jag skrev om Struwwelpeter, då glömde jag det värsta varnande exempel av alla: Daumenlutscher, han som sög på tummen. Den sedelärande berättelse är så hemsk, så jag förträngde den antagligen.

För att bota Konrad, som sög på sina tummar så snart han lämnades ensam, från detta oskick, fick man ta till ordentligt. Skräddaren kom med sin allra största sax och klippte av honom tummarna.

Ritsch, ratsch, filibombombom.

Det kan man kalla hårda bandage.

Och så var det lite hela tiden, hemma hos oss, på den tiden det begav sig.. Vuxna pekade med hela handen, när det gällde att lära oss små ett och annat.

Här handlade det om skrämselpropaganda i stället för varligt, barnpedagogiskt handlag.

Det var ju mycket, vi skulle hållas borta ifrån.

Vatten.

Djupa skogar.

Gödselgropar.

Sädesfält.

Det var framförallt förbjudet att gå och vada omkring i sädesfälten. Men hur skulle man förklara det för oss osnutna ungar som inte ansågs kapabla till den enklaste logiska tankegång.

Man besjälar naturen med tillräckligt skrämmande varelser.

Kornflickan satt långt inne i säden och fångade alla barn som vågade sig in,  behöll dom där. Möjligen åt hon upp dom också.

Hur skulle man få lekrusiga barn att komma ihåg att gå hem klockan sju, när kyrkklockorna ringde för vesper?

Natt-tuppen kom och fångade dom i sin säck. Möjligen åt han upp dom, han med.

tupp-2-vindflojel

Ibland skickades jag till närmaste affär på kvällen, efter stängningstid. Det gick bra att knacka på på bakdörren, handlarskan kom ner och öppnade, hon bodde ju i samma hus., i övervåningen.

Men alltid var jag lite ängslig. Det var mörkt, i ändan av gatan tecknade sig tallskogen mot den nattbleka himlen. En silhuett såg ut precis så som jag föreställde mig natt-tuppen. Skräckinjagande.

Jag var själaglad när jag väl var hemma igen, i ett stycke, ouppäten.

Även de vuxna hade sina idéer. Där fanns nattmaran, som red dom på nätterna. Mor bankade alltid på väggen och ett dovt dunsande hördes. Det var nattmaran, som bodde där innanför, påstod hon. Men hon gav sig aldrig på barn, lovade man skenheligt.

Kunde man verkligen tro på det, kunde man lita på nattmarans urskiljningsförmåga, där vi låg huller om buller under våra tyska fjäderbolstrar?

Man skulle sova med strumpstickor under huvudkudden, då stack maran sig, som på dagen var en vanlig människa. Som visserligen kunde förvandla sig till svart katt men som inte var osårbar. På dagen visste man så vem som var maran för hon gick omkring med ett bandage någonstans.

wpid-svart+katt+målad+3+liten

Jag var alltid lite rädd, speciellt som alla var övertygade om, att min pojk-kompis sjuka, sängliggande mormor var mara och häxa och trollpacka om vartannat.

Och som om inte det räckte, med alla underliga varelser som var ute efter oss, tog man till barnagan som pedagogiskt hjälpmedel.

För att vara på den säkra sidan.

Att få stryk hörde vardagen till. Det skadade ingen, tvärtom. Alla hade dom fått stryk påstod dom och ingen av dom hade mått dåligt av det.

Påstod dom.

I själva verket hade de utvecklat en klart sadistisk drag som gjorde att dom fann ett visst mått av tillfredsställelse när de klådde upp sina ungar. Det tror i alla fall jag.

När frustrationerna som byggts upp i deras strävsamma men ointressanta och ofta ogina  liv inte kunde ges utlopp genom att konsumera våldsstinna TV-program eftersom TV ännu inte fanns, fick man hitta sina mentala ventiler på annat håll.

Att ta ifrån den dåtida tyska medborgaren rätten att slå sina ungar skulle antagligen setts som en kriminell handling rakt av. Som en kraftig och oförlåtlig inskränkning av hans/hennes mänskliga rättigheter.

Till och med jultomtsvarianten St Nikolaus i den protestantiska versionen hade alltid riset i högsta hugg. ”Finns det några snälla barn här”, var ingen fråga man tog lättvindigt på. Kunde man inte med rent och ärligt hjärta svara ja var man illa ute.

ruprecht

Och så fick man varken nötter eller äpplen.

(Som tur var, kunde man alltid lita på Jesusbarnet som kom på julafton. Det var en mer barnvänlig figur med skimrande änglavingar och med en mer förlåtande inställning till barn).

I skolan gällde spöstraffet långt in på femtiotalet. Fröken hade en bambukäpp med den rätta snärten och hon kastade ofta sitt onda öga på mig.

Det räckte att hennes vattnigt blåa gammalblick föll på mig, så var det alltid något hon kunde reta sig på. På den tiden var det helt ok att ha aversion mot någon av eleverna, speciellt mot dom som inte kom från rikemansvillorna.

Dom man ogillade av en eller annan anledning fick man gärna banka vett i. Speciellt om de var lite tröglärda eller allmänt obegåvade.

Eller bara irriterande i allmänhet.

Men vem är jag att klaga. Jag lyckades trots detta lära mig tillräckligt för att undvika det värsta straffet, att bli skickat i hjälpklass. Det drabbade alltför många dyslektiska barn, sånt tjafs hade man inget tålamod med. In i hjälpklass med dom bara och så var de stämplade resten av sitt skolliv som idioter.

Jag tänker, att hur knasvansinnigt det än går till i dagens skola, så är det väl ändå bra, att man inte kör med rådisciplin och spöstraff?

Och att man faktiskt varken får skrämma barnen från deras sinnen eller slå dom.

Barn som blivit slagna slår gärna sina barn i sin tur. Sägs det. Fast det har inte jag gjort. Faktiskt inte.

För jag minns, hur hemskt det var. Och att det gjorde ont.

Och att man inte kan värja sig, när man är ett litet barn.

Däremot har jag gärna försökt inbilla pojkarna, att det finns troll. Inte för att skrämma dom till lydnad utan för att göra tillvaron en liten, liten aning osäker.

I fall att.

Körde vi på guppiga småvägar genom skogar och stenar dundrade upp mot bilen underifrån, sa jag att det var trollen som kastade sten på oss.

Sån var jag.

För jag är själv inte helt övertygat om, att trollen inte finns.

Varje gång jag åker förbi en skog kollar jag efter dom. I hopp om att få se något, en dag. Trollen, eller eventuellt tomtarna eller vättarna eller vad det nu kan vara för sorter.

En gång läste jag om en teori, som sa, att det var neandertalare, trollen. Att de inte alls hade dött ut, förintats av cromagnongerna utan flytt djupt in i skogarna. Och där lever kvar, fast vi tror, att det är troll.

Neanderthal-001

Så man kan aldrig vara helt säker.

Kanske finns det kornflickor därinne bland säden som kammar sina rågblonda hårsvallar i väntan på olydiga barn.

kanske finns tokgalna natt-tuppar som härjar på gatorna om nätterna.

Det skulle vara helt ok.

Så länge de inte äter upp våra barn eller slås. Med bambukäppar eller soppslevar.

Det tycker jag är lite overkill med tanke på dagens mer humana inställning till barnuppfostran.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s