Läslusta från början

NU är tiden, när jag ska eller åtminstone har tänkt mig läsa allt det jag inte hunnit med. Hängmattetiden.

Fast det där är ett påhitt. Dels har vår hängmatta gått sönder. Förra året. Den tredje i raden.

Dels finns det ingen hängmattetid. Även om vädret skulle vara perfekt kalibrerad. Tiden behövs på annat håll.

Men jag har hunnit titta lite i Bodil Malmstens Så gör jag. Där finns det bl a en intressant insyn i hennes bokläsande i form av en boklista. En del känner jag igen.

Men min egen ser inte alls ut som hennes. Förstås.

Det är framför allt lite intressant hur barndomens läslista kan se ut.

Jag tänker på, hur läsbehov skapas. Hur man grundlägger den där speciella lusten till boken.

Jag växte inte upp med massor av stimulerande  böcker. Att jag släpade upp den otympliga bibeln från mörka källaren var väl en sorts bevis på en längtan efter läsning som skulle ge mig insikter i förborgade världar. Öppna upp portarna.

Den var inte utformat på rätt sätt, inte skriven begripligt nog  för ett barn med läshunger. Och så var den så förbenat stor och tung.

Så det vartill syvende och sist trots allt sagorna som förledde mig att tro, att det fanns förborgade världar innanför bokpärmarna.

Jag hade överhuvud taget märkligt felaktiga uppfattningar om saker. Till exempel trodde jag, att fingernaglarna växte ut svarta. (Vi var alla barn av moder Natur, alltid lite smutsiga och lite nerlortade).

Dreck macht Speck, sa min jordnära mormor, och brydde sig inte. Lite skit gör bara gott och ger hull. Sånt trodde hon på.

StruwwelpeterMuseum_Struwwelpeter

Men min bild av svarta naglar passar ju bra med den sedelärande litteratur vi föddes upp på. Pelle Snusk ( den famösa Struwwelpeter) och hans anhang.

Barnen i den boken gick det inte bra för. Som inte kunde sköta sin hygien eller uppföra sig som folk. Ett helt menageri av trilska ungar som vägrade än det ena, än det andra.

Här fanns Stygge Fredrik som jävlades med all men fick sitt straff då han bets av en hund.

Och flickan som lekte med tändstickorna och helt följdriktigt brann upp.

Sopp-Kaspar som vägrade äta sin soppa, blev allt tunnare och till slut dog.

Hans som bara tittade upp i luften och inte vart han gick, ramlade i sjön men, i det här fallet, räddades undan drunkningsdöden.

Zappel-Philipp kunde inte sitta still vid bordet. Han lyckades riva ner allt från bordet, till föräldrarnas stora sorg.

Den flygande Robert var ute och spatserade med ett paraply, greps av vinden och fördes bort. (Och vad är den sedelärande biten i det här)?

Max och Moritz var Wilhelm Buschs två odågor, förlagor för busungarna Knoll och Tott, till lika Pigge och Gnidde.

Jag menar, hur kan man bli normal när man får läsa om dessa  adhd-spratt som gick ut över folk och fä och tillfogade svårt lidande, sorg och bedrövelse.

10_max_moritz

Max och Moritz slutade som sädeskorn som ankorna åt upp. Rätt åt dom. Det finns gränser hur mycket man får härja, även i den imaginära världen.

Allt detta skrevs på 1800-talet och levde vidare i största välmåga långt in femtiotalet. Barnuppfostringsnormerna i Tyskland hade sina sidor, begripliga förklaringsmodeller och barnpedagogik utan hot och skrämslepropaganda var det ont om. Det var de hårda puckarnas tid.

Fast hur mycket de än tog i, det bet liksom inte. Dom där figurerna var mer kompisar än dåliga förebilder. Ungefär som med Slösa. Man visste, var man hade sina sympatier.

Heidi by Johanna Spyri

När jag hade växt ur den första omgången uppfostring, gick jag över till en annan 1800-talsfavorit, Heidi, av Johanna Spyri.

Hos henne var det alltid superväna flickor, alltid fattiga, gärna föräldrarlösa, men ack så tappra, hulda och genomkristna. Jag var nog inte huld. Och inte vän och inte direkt föräldrarlös.

Kristen var jag däremot. Varje söndag gick jag till söndagsskolan i kyrkan med tiopfennig-kollekten tryckt i handen. Men var det marknad, gick åtminstone hälften åt på vägen. Till godis. Så lika genomkristen som Heidi var jag inte.

Men hon var lite av en idol. Fast mest, för att hon bodde i alperna, hade en morfar samt en pojkkompis som vaktade getter. (Här fanns paralleller: jag hade också en pojk-kompis, Gerhard. Han hade en morfar som visserligen inte hade getter med väl höll sig med höns). Det verkade lite som livet på en pinne. Alla som sett Sound of Music vet vad jag talar om. Sound of Music, fast fattigversionen, grånade alphyddor, doftande ängar och getter.

Sen blev det mycket sorg och elände. Men det gick väl för Heidi.

Så var det för alla de välartade flickstackarna i Spyris böcker. Det religiösa bar långt och belönades alltid. Inte alls som i riktiga världen, men vd visste nog inte  Johanna i sina trångt sittande 1800-talskläder.

Men trots allt, hos henne fann jag en värld som var både hemtrevligt igenkänningsbar och tillräckligt exotiskt för att uppmuntra fortsatt läsande.

1412686-1294941420811

Så småningom ingrep min mor mera påtagligt i min litterära utbildning. Hon gillade högläsning.

Hon envisades alltid med att varje vecka läsa Kalle Anka och en tysk variant, Fix und Foxi högt för oss. Antagligen tyckte hon, att vi nu hade vuxit ifrån Grimms sagovärld och behövde fylla på med mer exotism.

Så hon lånade Tarzanböckerna i den lilla bokhandeln som också bedrev en låneverksamhet för en billig peng för dom som inte hade råd, att köpa böcker på löpande band.

Edgar Rice Burroughs Tarzan of the Apes Whitman Cover

Sen drog hon med oss syskon till skogs, fann en lämplig glänta och läste om Tarzan för oss. Än idag kan jag se honom svinga sig skrikande och gormande i tallarna, tätt följd av sin apa.

Min mor gillade också att lyssna på radioteater, gärna tillsammans med mig. När det gällde sånt, var det bara jag som dög. Dom små klarade Tarzan men hade inget öra för Schiller.

Det var Schiller-år det året, när det nu var. Dom sände en jäkla massa Schillerpjäser på radio. Die Räuber t ex.

schauspiel2

Jag begrep verkligen ingenting. Jag var elva år.

Men det var spännande. Fantasieggande om än obegripligt. En dold värld full av  vuxenmänniskor som definitivt inte längre fanns. Så mycket förstod jag. Detta var inte ens 1800-tal, detta var 1700-tal.

Den idylliska barnavärlden så som den skulle vara fick jag mig till livs i Enid Blytonböckerna. Där fanns de trevliga barnen, ofta långt från vuxnas klåfingriga händer, sig själva nog, alltid på g. Äventyr och upplevelser.

EnidBlytonFnfFreunde-Cover-199146

C-listade böcker på folkbiblioteken. Ingen bra, uppbygglig litteratur. Rasistiska böcker, fördomsfulla.

Säkert helt rätt, men det fattade jag inte då. Dom gav mig allt jag ville ha av en bok. Spänning och idyll,

Sedan var det tonårstiden som hägrade. Som en befrielse från barndomens barnsligheter och som en stepping stone in i vuxenvärlden.

Den bok som satte min fantasi i rörelse när det gällde sånt kom till mig av en slump.

Några välvilliga människor som ville göra gott gick till folkskolan och hörde sig för, om det fanns hjälpbehövande barn med amerikanska (svarta)militärfäder. Det fanns det. Det fanns även barn med franska militärfäder, och med engelska, men dom var vita och inte hjälpbehövande.

Strax före jul gick dom från hus till hus (där de hjälpbehövande barnen bodde) och delade ut julklappar. När dom kom till oss upptäckte dom till sin fasa, att det fanns ytterligare ett, troligtvis hjälpbehövande, barn som dom hade missat i sin enkät. För att jag gick på en något högre utbildning på en annan skola. Där hade dom inte letat, eftersom hjälpbehövande barn inte hade där att göra.

Men de fann sig snabbt, halade upp en bok ur säcken, en bok, som egentligen var till min lillasyster. Den fick jag. Och den handlade om fyra rediga ungdomar med en gammal bil som åkte land och rike runt och letade efter fridlysta, tyska orkidéer. Sen var det förstås lite romanser och kärlek och förvecklingar. Det var väl det som intresserade mig mest, även om det var ganska lärorik med orkidéerna.

På den där högre utbildningen, där det gick flickor som skulle bli lite finare saker, sekreterare t ex, dit hade jag sökt mig på eget bevåg.

Jag ville ju så gärna lära mig mer. Om allt.

Där fick jag nästan genast gå och köpa Schwabs samlade verk om den grekiska gudavärlden. Nu kom äntligen mytologin in i mitt liv. Med buller och brak.

Äntligen slogs dörrarna upp till en ny värld av sagor av en helt annan kaliber än Grimms! Äntligen började min skolning i den klassiska världen, långt från Pelle Snusk och annat fåneri. Här var det grymma, psykopatiska gudar och rediga, gärna urstarka halvgudar. Här var det liv och rörelse, kärlek och hat, svartsjuka, avundsjuka, svek och bedrägeri.

GreekGods

Extremt komplicerat alltihop,

Men mycket spännande.

Den boken har jag fortfarande kvar i hyllan. Ett ovärderligt uppslagsverk. Väl värd att tas med i min egen tafatta boklista.

Denna min boklista blir så småningom alltmer omfattande och rumsren. Framför allt när jag hamnade i klorna på mina svenskalärare i gymnasiet.

Men det är, som alltid, en helt annan historia.

Ett svar till “Läslusta från början

  1. Ping: opedagogiskt värre | spinna halm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s