Dum och glad

thCARBPDYR

den alltid lika spöklikt glada cheshirekatten

För något år sedan, möjligen två,  hörde jag en sommarpratare och jag minns inte vad hon hette. Fast det var det där programmet där ett gäng pratare sitetr och pratar om vad de hade pratat om. Hon var nog en känd förläggare, tror jag. Det var det hon sa om glädje, som var lite roligt. Att hon var ett glatt barn, troligtvis harmoniskt också. Och att en av hennes äldre släktingar sa till henne, att visst var det bra, att hon var så glad, men verkade det inte lite ointelligent?

Det var där jag kände igen mig. Att vara glad av naturen och av bara farten ger inte alltid ett helt och hållet trovärdigt intryck.

Jag menar, när man ser hur det ser ut i vår människovärld, då borde man verkligen ägna sig åt bättre saker, än att gå omkring och vara glad.

Man tycks lite dum, lite grund och lite innehållslös. Lite ostadig i konturerna.

Jag är ganska så glad nästan jämt, och det får mig av och till att fundera över, hur det står till. Om jag verkligen gör rätt.

Min fostermamma gjorde en gång en intressant distinktion vad gäller intelligens. Hon sa att det fanns a) intelligenta människor och b) människor som hade bondförnuft. Det var en klar klasskillnad där, det gick inte att missa, den viktiga skillnaden sa allt.

Sen tittade hon på mig och sa helt oreflekterat och troligen var det inte ens elakt menat: Jag undrar, var du fått ditt bondförnuft ifrån.

Jag var fjorton år då och jag kände mig träffat och insorterat i ett fack lite längre ner i byrån än resten av familjen.

Så jag svarar här och nu: det har jag fått av min mormor. Hon hade bondförnuft så det räckte till oss alla. Och hon kunde vara gnäggande glad emellanåt, speciellt när vi spelade fia med knuff. Annars var det väl mest skadeglädje som höll henne uppe. Bondförnuft och skadeglädje.

Hon var också en sån som alltid skulle ta glädjen ifrån oss barn genom att höja ett varnande finger: Efter skratt kommer tårar, börjar man dagen med skratt slutar den i gråt. Lite sant var det väl, barnslig uppspelthet kunde lätt leda till fysiska skador. Jag kan fortfarande se alla mina ärr på knäna som jag fått när jag yster som en kesande kalv hoppade omkring, ramlade och slog upp sår. Alltid på knäna. Då kom det väl en och annan tår.

Min mamma var helt bondförnuftsbefriat. Hon kunde  vara idiotglad titt som tätt, men hennes glädje kunde slå om i ett kick, den var varvad med disfunktionell vrede. Hon kom sällan med sentenser, hon kom mer med direkta hot: Håller ni er inte lugna får ni se på annat.

Jag har väl ärvt eller skolats in i dessa två förhållningssätt och eftersom jag trots allt har en klar blick för hur man uppför sig, har jag sett till att dämpa det skadeglada och det rosenrasande och på så sätt blivit ganska normal.

Om man nu inte fick vara ohöljt glad så fick man ändå gärna ha ett soligt sinne. Om man var flicka. Det hade flickbokshjältinnorna. Dom avt tålmodiga och hade soliga sinnen. Soliga sinnen är mer på insidan, de är inte så påträngande skrattiga som normalglada barn. Soliga sinne håller stilen.

Jag har ett ganska så soligt sinne, men det betyder inte att jag är:

ansvarslös

bekymmerslös

omdömeslös

känslokall

enfaldig.

Som flicka ansåg dom tuffare pojkarna  att jag var jätteenfaldig. Jag hade en pojkkompis och vi var oskiljaktiga. Den ena dummare än den andra, sa en av dom till oss. Det tog där det skulle, eftersom jag fortfarande minns det. Men nu i backspegeln och med facit i handen ser jag ju hur tydligt som helst, att det var han som sa det, som var puckot. Hela hans fortsatta liv visade det.

Rätt åt honom. (Plats för lite mormorsk skadeglädje).

För att återknyta till bondförnuft kontra intelligens.

Min styvfar som fanns med i bilden ett kort tag och helt i onödan, tyckte jag var supersmart, den enda i familjen som hade hjärna och inte grått ludd. Han var överintelligent och hade ett definitivt cyniskt sätt att se på världen och på människor. Hans beröm luktade illa.

Min fosterfar tyckte ett tag, att jag var ett geni. Det var långt efter han tvivlade på att jag skulle klara av studenten. Långt senare. Och det var bara för att jag är bra på att läsa bruksanvisningar och tegelstenstjocka manualer till nya bilar. Sånt imponerar, trots allt. Han var annars ytterst intelligent. men sällan glad.

Happiness in intelligent people is the rarest thing I know , sa Ernest Hemingway.

Han bekräftar det där med dum och glad.

Many people are extremely happy, but they are absolutly worthless to society, sa Charles Gow.

Det verkar mer olycksbådande. Jag ser det framför mig. Alla lyckliga människor, glada ch med blommor i håret, helt frånkopplade från att ta sin del av det samhälleliga ansvaret.

Medan dom arga, sura, dystra, deprimerade och ångestridna kavlar upp ärmarna och hugger i där det behövs.

Clownen1

Dessutom är det ute med att tänka positivt. Jag antar att det är tillåtet att tänka poistivt om det är ens medfödda läggning, men man ska inte längre hetsa sin hjärna till soliga tankar om den inte vill.

Negativa tankar är bästa vägen till glädje, stod det i Svenska dagbladet häromsistens. Nya rön på gång. Jag glömde läsa artikeln, så jag vet egentligen inte.

Jag antar att det är så, att om du inte tänker alltför positivt på vad som ska hända och på så vis skapar förväntningar, så sliper du bli besviken när det går som det går och kan glädja dig åt det. Var-var-det-jag-sa-fenomenet.

Men i viss mån är vi väl alla lite bipolära. Onormalt misantropiska ena dagen, när hormoner och löpsedlar drar ner oss i fuktiga skyttegravar, där vi trycker och håller oss undan. Sen kan vi plötsligt bli onaturligt uppåt bara för att solen skiner och det snart är semester.

Apropå sol, jag har kommit på ett tricks: Om man ritar en sol, så där snabbt, en rund ring och så strålarna. Då blir man allt gladare för varje stråle man ritar. Avslutar man med ett glatt ansikte, punkt, punkt, streck, streck, så får man en extrakick, men det är inte nödvändigt. Nu har ajg gjort det jättemånga gånger, det är solar överallt, och för mig funkar det.

sol-material-de-vectores_15-7213

Men det kan ju ha att göra med mitt enfaldiga bondförnuft. Att vara barnslig är också en av mina paradgrenar.

Häromveckan såg jag en fantastisk människa på TV. Det var en dokumentär om Bill Cunningham, modefotografen. En sån helt fantastisk man. 80 år och skitglad hela tiden. Och begåvad som få. Intelligent verkar han också vara. (Haha, Hemingway, där fick du ett motbevis som heter duga!) Han var glad på ett intelligent sätt. Han älskade det han höll på med, han strotrivdes. Han hade sina sorgsna sidor och det var helt ok. Han var lycklig för att han levde och levde för sitt fotografernade. Och så cyklade han omkring i New York. Bara en sån sak. Då är man inte bara glad, då är man modig också.

bill-cunningham

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det ju trot allt, det kan stämma på Bill Cunningham. Shakespeare sa det lite elegantare: Det galda hjärtat lever längst.

Men bäst av allt gillar jag det norska ordspråket:

Frisk och glad, som huggormsyngel i morgonsol.

cheshire-cat-1-12

cheshirekatten by night

Ett svar till “Dum och glad

  1. Så sant! Plus att det visar på alla dessa fördomar som finns – man kan ju vara mycket samtidigt – eller anses vara så & så eller si & si beroende på vem som avger omdömet och hurdan den personen är och vilka omdömen hon/han fått… i all oändlighet placeras människan i små fack som ibland låses…
    Jag tänker också på ‘modeord’… tidigare var ‘kaxig’ ett beteende, framför allt hos flickor, som bl.a. kritiserades på skolornas utvecklingssamtal – nu är det bra om medelålders kvinnor är kaxiga – de vågar ta ton…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s