Det där med konst

winteridylle_in_den_alpen_k071039

det var faktiskt inte dessa alptoppar

Mitt konstintresse lär väl knappast ha börjat med detta, men det var i alla fall mitt första möte med en äkta oljemålning. För det var precis så hon sa, den pigga men lite lömska kvinnan, där hon stod med tavlan under armen vid vår dörr.

Hon kom från en av dessa illa sedda delar av staden som väl finns överallt, barackområden, där de mindre bemedlade och illa sedda individerna höll till, ofta av osäker ursprung och inte att lita på.

Och hon hade alltså en äkta oljemålning till salu. För en, antar jag, billig peng, med tanke på all olja som gått åt för att skapa detta dubiösa mästerverk föreställande en tysk alptopp. Och på något för mig obegripligt vis, hamnade den i vår ägo.

Det var väl knappast det, att hon var en hejare på att sälja,det fanns säkert en för mig dolt men svagt anat skuldförbindelse mellan henne och min rabiata mormor. Hon, som aldrig lät lura på sig något som a) kostade pengar och b) inte behövdes.

Jag minns inte om den någonsin satt uppe på någon vägg därhemma, så småningom hamnade den i alla fall som ersättning för ett trasigt glas i verandan.

Jag kom att tänka på detta här om veckan, när vi på jobbet diskuterade en text till en broschyr om vår verksamhet. Det handlade om, om vi kunde garantera, verkligen garantera med vårt liv som insats, att det var konst av god kvalitet vi handskades med, att vi förstod oss på det där med vad som är bra och vad som inte är så bra.

På ett sätt ville vi ju alla gärna framstå som förståsigpåare. Arbetar man med något, vill man gärna tro, att man kan det man håller på med och att andra kan lita på, att man kan sitt jobb.

Men hur vi än vände och vred problemet kunde vi inte påstå just detta, att vi kan garantera. God konst, god kvalitet.

Möjligen kan vi garantera, att vi håller på med sånt som vi bedömer som god konst.

En gång var det en man från Bukowski som berättade en sedelärande historia. Det var då, när auktionsfirman hade börjat med uppsökande verksamhet, åkte ut i landet och erbjudit folk att göra kvalitetsbedömningar av deras konst.

En dag, uppe i kallaste Norrland, kom det en man som berättade, att han tidigt i sitt liv blivit intresserad av konst och i alla år sen dess samlat på konst. Ville Bukowskimannen komma hem till honom och ge honom en relevant bedömning av värdet av hans samling? Han började bli till åren och kände nu ett behov av att avyttra.

Experten följde med och hade en pirrig känsla i magen, en förväntan av att hitta en skatt.

Men eftersom detta  är ju en sedelärande historia: samlingen var totalt värdelös. Det som fanns, var hötorgskonst.

Nu kan man säga att den konst är väl lika mycket konst för den som gillar den,och vem är det förresten,som bestämmer?

I slutändan är det ändå så, att det som anses av experterna att vara konst är det man får betalt för och som man sen kan leva på på  ålders höst.

Fast jag vet verkligen inte, om historien är sann. Bukowski-mannen kanske bara hittade på för att göra sig viktig.

Jag läste en avhandling en gång, om vad sorts konst folk har på sina väggar. Uppåt väggarna, kanske den hette. Det var rolig läsning, detta etnologiska perspektiv. Lärorikt var det också, eftersom man ganska snart fattade, att god konstsmak är en riktig fet, samhällelig markör. och att de var alla sorters lustiga motiv och glada minnen som fick folk att hänga upp älgar och gråtande barn.

Lite samma sak som i den kluriga danska filmen om ett höghus, där alla lägenheter är exakt lika. Filmaren visar inga människor, bara hur det var inrett till ackompanjemang av musik den boende gillade. Och genast växte det fram en bild av människan bakom smaken.

Jag har själv inte många oljemålningar. De är ofta dyra att köpa men har man inte råd  kan byta sig till målningar. En målning jag bytt till mig av antikhandlaren i Mellerud är en bild av en sjö av Ivar Kåge, målat 1909. Den är i och för sig inget märkvärdigt, mer än att han Ivar var bror till den berömde glaskonstnären, Wilhelm Kåge. Ivar Kåge var faktiskt skådis. Som uppenbarligen var ganska hyfsat på att måla också. Den förställer en sjö och att bilden liknar Dalsland där vi höll till på den tiden. Nostalgi och igenkännande.

001

(Att vara nostalgiskt när man befinner sig mitt i skeendet är annars en konstig avart på nostalgi om man ser det så. Det verkar liksom lite avståndslöst).

Det är annars sånt jag gärna faller för. och gärna lite nationalromantik på toppen, t  ex Otto Hesselbom, som visas just nu på Dalslands konstmuseum.

Eller Caspar David Friedrich.  Caspar David är bra. Mycket solnedgångar och stämning och melankoli och små, små människor i stora, stora landskap. Och snötyngda granar.

Annars  skulle jag gärna  ha denna bild på väggen. För den påminner mig om min barndoms landskap. Så såg det ut, i Bayern, där jag växte upp.Det varför övrigt norröver,  långt från  bayerska alptoppar.

bilden

När jag hänger konst på arbetsplatserna, kan jag mötas av alla möjliga åsikter och invändningar. Och beställningar, av typ: gärna lite glada målningar i färg.

Det jag har att röra mig med svarar  inte alltid mot förväntningarna.Inte alltid jättebra, inte alltid jätteglatt, inte alltid i färg. Så om jag inte ska gå hem och snabbt slänga ihop ett gäng glada, uppiggande oljemålningar, (vilket jag ändå inte kan) så är mina möjligheter begränsade att tillmötesgå önskningarna.

Fast för det mesta går det bra, det blir fint och det blir uppskattat, jag ska inte ljuga och säga annat. Det är ett roligt och inspirerande och lärorikt jobb.

Men ibland ser folk så mycket konstigt i bilderna. Plötsligt dyker det upp en tolkning, som, väl uttalad, tvingar alla att se just det. Det kan vara  snusk och otillåtet, och det kan vara sånt som skräms.

En hukande soldat som siktade med sitt gevär dök t ex upp i ett oskyldigt, abstraherat landskap. En fin stor triptyk som dessutom var både färgglad och i olja. Vi hämtade hem den och placerade den på ett annat ställe och jag aktade mig mycket noga för att nämna något över huvud taget om en soldat. (Nobody mention the war, som John Cleese uttryckte det).Ingen såg soldaten, han var inte längre där, han var försvunnen.

En stor bild förställande den stora stadsbranden (av Åke Nilsson) tyckte jag skulle passa bra på regionarkivet, längst ner, i valvet eller vad det nu var där de har alla viktiga dokument. Som en påminnelse om, hur bra det är med brandsäkra arkiv.

Tyvärr gjorde bilden folk bara nervösa. Eld är alltid lite skrämmande, även om den bara är målad.

Då tog jag tog den till en av stadens brandstationer. Där om något skulle den väl platsa? Den skildrade ju liksom brandmännens vardag  på ett ganska dramatiskt och storslaget sätt och liksom påminde om meningen och nyttan  med brandstationer. Men där blev tavlan efter ett tag tyvärr en grym påminnelse om den traumatiserande händelsen med Backabranden.

Att samtala om konsten vi hängt upp är bra. Samtala, inte föreläsa. Det öppnar upp dörrar in i konsten, det ger möjlighet till nya erfarenhet och skojiga aha-upplevelser. Och så är det roligt att få veta lite skvaller om konstnärerna.

Vi fick gå en kurs i sokratiska samtal härom året. Det är ett riktigt bra och roligt redskap.

När det var min tur, att hålla i ett samtal, tog jag med en av våra tavlor, ett verk av Karin Mamma Andersson. Ett tidigt verk, från begynnelsen, när vi fortfarande hade råd att köpa av henne. Vi hade hängt den  på en arbetsplats med högt renommé, så att säga. Dom hatade den så mycket, att de hade försökt kväva den med ett stort skåp.

Jag tyckte om den. Den var lagom mystiskt, med lagom svärta i berättelsen, vidöppet för allehanda tolkningar.

Samtalet lärde mig massor. Om hur andra ser på saker, på sånt som jag gillar, och som skräms av det, t ex. Det slutade med, att jag gav efter för andras tolkningar. Nu ser jag bilden med helt nya ögon.

Men för att fräscha upp mina kunskaper och vässa mina argument inför kommande runda kaffebordsdiskussioner -för jag vill fortfarande veta, vad jag talar om – har jag plockat fram lite gamla godingar ur bokhyllan. John Berger, t ex, den gamla radikalen. Sätt att se på konst. Han kan sin sak.

Och medan jag vässar kan jag alltid på mitt enfaldiga, nostalgiska sätt minnas en enastående dålig, äkta alptopps-oljemålning. Som hamnade i verandan. Mitt första möte med konsten.

Helt i klass med mitt möte med litteraturen i form av den extremt stora, tjocka, tunga familjebibeln som någon gömt i källaren. Men det är en helt annan historia.

2 svar till “Det där med konst

  1. Hötorgsalper i våra hjärtan! Oskuldens tillit…som den där skyddsängeln som leder barnen över spången och det forsande vattnet nedanför. Varför ligger dessa troskyldigt älskade bilder så nära vår renaste ”barnatro” och ändå på gränsen (långt över spången) till det kitschiga och falska. En hötorgstavla målad från hjärtat är det inte konst? Det är ju när det blivit geschäft som det blir lurt….eller

    • precis! Konst är som en tusenbladsbakelse, lager på lager av nivåer. Alla får finnas! Skyddsängeln kallade Viktor för säkerhetsängel. För den bilden fanns naturligtvis över pojkarnas säng. Den är ikoniskt-magisk. Alla ska ha en sån!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s