Cirkusliv och halleluja

För någon vecka sedan körde jag nästan dagligen förbi Cirkus Scotts jättestora tält. Det reste sig i sin gigantiska storhet över trädtopparna borta vid Slottsskogen. Jag greps inte av längtan, att ta mig in på någon föreställning, för jag hör till den lilla, lilla minoriteten här på jorden som inte är svag för cirkusar.

Jag har aldrig velat rymma med cirkusfolket och bli trapetsprincessa eller lindanserska med parasoll. Jag har inte ens velat följa med för att knipsa biljetter. Eller för den delen, sköta om djuren.

Efter alla mina underliga upplevelser av cirkus har jag vett att numera hålla mig därifrån.

Jag blir bara så nervös av trapetsnummer där det slängs människor omkring på ett så våghalsigt och övermodigt sätt. Jag blir lika orolig av jonglörerna, att dom ska tappa allt det där som dom så intrikat hystar omkring. Eller av att se akrobaterna stapla allt fler av sig själva ovanpå varandra i omöjliga pyramidala formationer som när som helst kan rasa ihop, inte olikt ett korthus.

Och clownerna har jag aldrig gillat. Inte den röda, med sin näsa och sin skrattande mun som alltid får vara sinnebilden för människan som på ytan är glad men innerst inne gråter. Och den vita clownen må ha sina ädla rötter i commedia de l’ arte, han är ändå bara en arrogant skitstövel.

Fast jag har faktiskt en gång för länge sen hjälpt en kollega och vän att sy tre figurer i naturlig storlek. En röd clown, en vit clown och en jonglör. Jag begriper inte, hur vi fick till det. Med begränsad kunskap i ämnet och så lite engagemang för uppgiften.

Trots detta är en av mina absoluta älsklingsfilmer Himmel över Berlin, och där förekommer, vid sidan av änglarna, som jag gillar skarpt, även cirkusfolk och en cirkusprinsessa. Och visst är det en ångestskapande scen när hon trasslar omkring i linorna och svänger sig ut i cirkustältets rymd och ängeln håller ett förskräckt och osynligt men förhoppningsfullt vakande öga på henne. Den bekräftar hela min existensiella fasa vad gäller dylika bravurnummer.

”Cirkus är en nöjes- och konstform med tonvikt på förevisning av akrobater, jonglörer, luftartister, clowner och dresserade djur i en rund arena kallad manege.” står det  i Wikipedia. Dresserade djur ska jag återkomma till. Dom är också fasanfulla.

Ser man sen, att cirkus har sina rötter i det gamla romerska riket förstår man ju, att det handlar om ett gement sätt att hålla folk på plats med lite blod, svett och underhållning. Även om det var kapplöpningsbanor från början. Och att riktiga cirkusar först kom på 1700-talet. Hippodrome i London var första fasta cirkusen. Sen har det bara rullat på.

För mig hör cirkus ihop med andra ambulerande nöjen, folksfesten, t ex. Den där doften av sågspån, fuktigt, söndertrampat gräs och tillfälliga arrangemang.

En cirkus har jag har jag faktiskt besökt, som barn, en mycket liten en som hette Cirkus Althof. Den slog ner sina tältpålar i ett område nere vid floden, In der Bleiche. Vi passerade detta ställe varje dag på väg till skolan. Mycket spännande hände där, alltid. Där byggdes också så såmingom stans första allmäna lekplats.

Vad som framför allt intresserade mig då, var lejontänjaren. Han var utklätt till Tarzan, med ett sånt där spräckligt djurhudsplagg med en axel bar, så man riktigt såg hans spelande, urstarka muskler, när han svingade piskan.

Han var precis så där exotisk och obegriplig så att man blev kär i honom. Ändå gick det  i mitt fall inte så långt att jag ville rymma med cirkusen. Som tur var.

Det hade varit ett oklokt beslut, eftersom han strax efter besöket i vår stad blev inte direkt uppäten men ändock dödat. Av sitt älsklingslejon dessutom, stod det i tidningen. Hon hade blivit svartsjuk när han hade vänt henne ryggen för att träna ett annat lejon och då rann det liksom till för henne. Ett språng, en dask med den kloförsedda tassen, och cikusen hade i ett nafs blivit av med sin lejontämjare.

Ett senare cirkusminne var från när min lillebror och jag besökte en cirkusförställning i Göteborg. Där fanns det ett gäng hundar, som spelade fotboll. Det var säkert pudlar, det brukar det vara. Dom verkar så lättränade.

Min lillebror var inte så värst imponerad, han klagade efteråt på, att hundlagen inte hade bytt sida i halvlek.

Mitt absolut värsta cirkusminne var för x antal år sedan, uppe i Gerlesborg. Jag var där i något ärende, tillsammans med en kompis och kollega från Frölunda kulturhus. Hon hade grymt stort nätverk inom det mesta, kultur, musik, cirkus, hon kände alla. Hon kände således även cirkusdirektören för den, (jag ska inte säga vilken), cirkus som slagit läger i närheten. Vi skulle åka och hälsa på, en kväll efter föreställningen. Väl där, släpptes vi in i hans, direktörens, husvagn.

Men det skulle inte dröjda länge, förrän jag ångrade bittert, att jag givit mig in i detta.

Han var på ett absolut vedervärdigt humör, grinig, arrogant, spydig och öppet ondskefull. Inte på oss, utan på några av sina stackars artister, som också befann sig där. Han var elak som fan, jag måste bara få säga det. Och dom var gråtfärdigt elaka tillbaks. Det bara haglade cynismer och undertryckt, ångstladdad förtvivlan.

Dom kanske hade haft en riktigt dålig cirkusdag. Allt kanske hade gått snett. Den råbarkade, nordbohusländska publiken kanske hade buat ut dom.

För det måste det ha varit. Förtvivlan. Det bekräftade verkligen alla min föreställningar om livet på en ambulerande cirkus. Människospillror, på randen av själsig undergång.

Dessutom byggdes det upp ett rejält åskväder utanför. Det bixtrade varnande, brakade coh dånade olycksbådande, som på beställning. Djuren i sina inhägnader bölade, skriade, skrek på hjälp, uppskrämda och övergivna.

Det var hemskt alltihop. Som att sitta där med en medhjälpare till djävulen själv. (Senare såg jag honom leda en förställning, och till min häpnad var han hur tråkig som helst. Stiff och stel, rabblandes sina cirkusrepliker som en mekanisk docka i cylinderhatt. Var var den nu, ironin, den diaboliska undertonen, sarkasmen, det självutlämnande hånet?)

Där i sin husvagn utanför Gerlesborg var han mer som tagen ur den fantastiska serien Carnivàle, som gick på TV för ett antal år sedan. Den om det kringresande cirkussällskapet på 30-talet, mitt under depressionen, som visade sig handla om den eviga kampen mellan det goda och det onda. Där hade han verkligen platsat. På den onda sidan.

Ska det vara cirkus för min del, får det bli nycirkus. Det tycker jag om. Det är vackert och poetiskt och otroligt på ett snyggt sätt. Och så slipper man dom där sorgliga, dresserade djuren.

”Djurhållande cirkusar har utsatts för kritik”, står det i Wiki. ”Långa transporter, onaturliga miljöer och små burar har ansetts innebära stress och lidande för djuren.” Och ”Vissa dresyrmetoder har även betraktats som plågsamma” Håller helt med och nu är det ju mer eller mindre förbjudet med en egen myndighet som håller efter dom, vilda tigrar som far genom brinnande ringar är ett minne blott. Fast hundar kanske fortfarande får göra så. Vad vet jag.

In der Bleiche, där allting hände, etablerade sig också ett annat ambulerande elände. Även här var det i tältform och visst var det lite av cirkus över det också. Det var de frireligiösa, som kommit för att frälsa.

Framför allt oss barn slog dom sina klor i. Vi var gefundenes Fressen. På vår väg förbi när vi spankulerade hem från skolan. Nyfikna. Alltid beredda på att få göra nya erfarenheter.

Och detta var verkligen nytt för oss. Vi var ju alla lydiga protestantiska och snälla katolska barn. Väldigt långt från synden.

Med frejdiga sånger och underbart spännande historier lockades vi in i tältet. Oj, vad det sjöngs! Jag minns framför allt en sång, fulländad i sin dramaturgiska uppbyggnad: om den dumme som byggde sitt hus på sand och hur regnet kom ner och sköljde bort det och sen i andra versen om den kloka som byggde sitt hus på trygga stenen. I tredje versen fick vi reda på att stenen var Jesus. Vi fick gestikulera illustrativt med händerna. Det var riktigt roligt.

Dom hade allesammans milda röster fulla av omsorg och ett insmickrande, beskyddande sätt. De lindade sig om oss som listiga ormar. Min lillasyster var helt betagen. Hon var i stort sett fräst och klar för himmelriket. Hon hade inga problem med detta, allt var underbart.

Jag var, trots min då barnsliga enfald inte så lättövertygad. Det var nämligen det där med att dom ville ha en om än inte skriftlig så dock muntlig, offentlig syndabekännelse. Det hade jag genuint svårt för. Inför alla lyssnande öron.

Jag kunde bara inte. Inte vet jag, om det var för att jag inte kunde komma på något att bekänna, eller om det var så hemska saker jag hade gjort mig skyldig till, att jag inte fick det över läpparna. Troligen var det bara blygsel.

De lät mig gå så småningom, ofrälst, en förstockad syndare i barnformat, en felsatsning.

Fast det var inte sista gången jag var på tältmöte i frikyrlig regi. Under min tid i USA fick jag som nioåring uppleva ett gigantiskt massmöte med en av dom stora predikanterna. Jag minns inte vem, kanske Billy Graham, det var i vilket fall hur stort som helst. Extrem högljutt, extremt varmt. Solfjädrarna gick på högvarv i händerna på storvuxna, svarta madammer som gladdes, var saliga och levde rövare.

En alltigenom välarrangerad, interaktiv cirkusföreställning med väldresserad publik och med spännande highlights. En domptör av stora mått långt där framme, med sin osynliga piska som han lät vina över sin gastande, lycksaliga publik.

Hallelujan stod högt i tak. man kan inte säga annat. Det var både plågsamt och oändligt långt tills det var över. Men jag slapp i alla fall att erkänna några synder.

Så vad ska jag säga om cirkus. En sak bara: tacka vet jag Monte Pytons flying cirkus. Dom var i alla fall tokroliga och inte det minsta religiösa.

2 svar till “Cirkusliv och halleluja

  1. När jag var liten var jag närmat patologisk clownskräck. Jag var livrädd för att de skulle komma och ta mina föräldrar. Varifrån denna skräck kom kan jag för mitt liv inte begripa, men så fort det kom in clowner när vi var på cirkus höll jag ett krampaktigt grepp om min mamma och pappa för att de inte skulle komma åt dem.

    • Jag förstår dig! Clownskräck tror jag ät något nästan alla barn dras med.Man vet liksom inte, vad som döljer sig bakom deras sminkade ansikten. Crusty the clown i Simpsons är just ett sånt exempel på opålitliga clowner som när som helst kan ge sig på en eller ens närmaste!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s