På maskrosfronten intet nytt

visst-ar-dem-vackra-ystad-sverige-1382690

Det är ganska lugnt just nu, vad maskrosorna anbelanger. Den där hetsen och längtan efter att utrota dom har liksom lagt sig till ro. Nu, när gräsmattan åter klipps regelbundet, kan dom som överlevt min iver enbart krypa fram längs jordytan, med bladrosetten platt tryckt mot marken. Dom vågar inte sticka upp sina knoppar ens en millimeter.

Annat var det för ett tag sedan, när det lyste intensivt gult lite överallt, alla tända små solar borde ha glatt mitt vintertrötta hjärta, våren var äntligen kommen.

Istället tog jag fram maskrosmojängen från Fiskars och gav mig på dom.

Tills jag en dag ändrade mig. Jag kom plötsligt på, att det finns en mening med nästan allt som växer, bara man hittar fram till den. Meningen alltså.

Med maskrosor är det så, att meningen är tätt förknippad med att göra maskrosvin.

En gång för länge sedan hade jag kurser på Nordgården, som stället hette då. Det var kurser för daglediga, textilsugna pensionärer. Glada, pigga människor, en fröjd att träffa. Fröjden var tydligen ömsesidigt, för dom slutade aldrig att komma.

Kände jag för en förändring och bestämde mig för att byta fria textiala tekniker mot en lapptäckskurs, så greps mina tappra kursdeltagare av samma förändringsbehov. På så vis sällskapade vi i så där tolv år. Man lär liksom känna varandra, man blir som en familj.

Jag minns den trevliga avslutningen inför ett sommaruppehåll. Deltagarna hade bullat upp med läckra och ovanliga rätter, t ex kalvdans. Till detta serverades ett underbart gott maskrosvin, honungskimrande, som om flaskan innehöll flytande solsken.

05123384.tif

Och som det smakade. Som den himmelska nektarn, som gudarna utspisas med. Tillsammans med mannan.

Till  saken hör, att det var nykterhetsrörelsen som höll i kurserna, så alkoholförtäring var strikt förbjuden. Skulle det hindra mina levnadsglada pensionärer? Här fanns inga unga själar man kunde förleda, man behövde inte var något gott föredöme. Så fram med flaskorna och hej och hå.

Det var då jag fick en längtan efter att själv göra maskrosvin. Jag menar, maskrosornafanns överallt, vad skulle vara så svårt med det. Receptet fick jag också. Hur enkelt som helst.

Jag tog mig an saken och allt såg bra ut, allt såg förträffligt ut. Utom att mitt vin inte blev honungsskimrande. Det smakade helt ok, fast inte gudagott, precis. Framför allt så var det grumligt.

Det såg inte det minsta drickvänligt ut. Snarare äckligt.

Jag väntade och väntade och väntade. I år efter år låg flaskorna i sitt ställ, lika grumlinga, utan uppenbar avsikt att någonsin klarna.

Under tiden hade jag kunnat läsa Ray Bradburys bok. Men denhade säkert inte hjälpt mig vidare med mitt problem. den ahndlar nog om andra saker.

dandelion-wine-545x903

Mitt maskrosvin, denna besvikelse, smakade alltmer som en misslyckad sherry.

Efter det höll jag mig ifrån hemmabryggandet. Tills i år, när minnet vaknade och jag tänkte det kunde vara värt ett nytt försök. Med ett nytt recept.

Plocka tre liter mskrosblommor stod det, och det skulle väl funka, tänkte jag, så mycket gult som det fanns i trädgården. Tyvärr var jag helt fel ut i min uppskattning av antalet maskrosor. Jag fick inte ens ihop en liter. Och det jag fick ihop hann vissna medan jag plockade.

Så var det med den saken. Jag  vet, att det med all säkerhet växte myriader av maskrosor uppe på ängarna, men jag hade redan tappat sugen. Här skulle vara egenodlad och samtidigt ett bra sätt att bli kvitt oönskade inkräktare.

Maskros kan ju annars användas till annat också. Rötterna lär ha en lever-renande förmåga, berättade Karin Fransson i radio en gång, och så smakar dom precis som palsternackor. (Sa hon). Vilken bra idé, tänkte jag då, låt oss ge oss ut ut och gräva upp rötterna!

Vi fick ihop en liten skörd, kokade den och det smakade absolut vedervärdigt. Inte allt som Karin Fransson påstår är sant således.

I småskolan, där vi sällan släpptes utanför skolhuset, fick vi faktiskt ta sväng till en äng en gång. Där fick vi plocka så många maskrosor vi hann. För att göra blomsterkransar, sa vår (elaka) fröken. Fast jag tror, det var för att vår arbetskraft behövdes i hennes och den eventuella bondens krig mot maskrosorna.

Maskrosor är ganska skojiga, när stjälkarna krullar sig så där fint när man ställer dom i ett glas vatten. Men all den vita, klibbiga saften man fick på fingrarna smakade äckligt bittert.

Många tycker, att namnet maskros är lite simpelt och inte så fint. Jag tycker det är ok. Maskarna är väl också värda en blomma, så som dom sliter med jordförbättringen. Dom behöver all uppmuntran de kan få.

I Tyskland heter det för övrigt  Löwenzahn, lejontand. Eftersom bladen är så flikiga så det liknar tänderna på ett lejon. Det är lite aggresivare, lite tuffare. Och då tänker jag osökt på det engelska namnet, Dandelion, som om man tittar noga, måste ha franskt ursprung: dent de lion, som betyder  – lejontand!

Men på franska heter maskros Pissenlit, som betyder kissa i sängen och visar på maskrosens urindrivande funktion. Allt hänger ihop.

Sambon Ess har ett par växter, som han gärna vill se i vår trädgård, bara två: vitlök och malört. Resten kan kvitta, det är fint och blommigt och väldoftande, men det vitlöken och malörten som är det viktigaste.

Malörten är det lite så och så med, den dör gärna för mig, av någon märklig anledning. Dom ser så tåliga och fornnordiska ut, släkt med gråbo och bittra till sinnet. Soltåliga. Kankse inte så bra på köld, trots allt. Eller så är det jordmånen. Den brukar det vara fel på.

Varje år får Ess malört från släkt och vänner. Både nyskördat och små plantor. Det är för att han vill göra malörtsbrännvin till midsommar. Och i viss mån till jul. Han har en fäbless för pors också, den har han lärt sig att känna igen och hämta borta vid mossen.

Recept och även små plantor får Ess ofta av sin far, som är expert på malörtskryddning. Det brukar bli bra.

Malörtsbrännvin tycker jag är jättegott. jag gillar det där bittra, oförsonliga i smaken. Redan i min gröna ungdom när jag bodde och läste i Lund gillade jag Beska droppar. Drack det på mitt bröllop. Så gick det också som det gick med det äktenskapet. Något som döps i något bittert blir därefter.

Men det är bättre än sliskiga likörer. Väldigt okvinnligt, men jag kan inte hjälpa det. Jag har en underlig allergi. Varje gång jag dricker likör, börja jag nysa. Det är kroppens eget sätt att säag, att jag ska hålla mig ifrån det.

127

Det är något hemtrevligt och självförsörjande med att krydda vodkan eller vad det nu är man vill krydda. När flaskorna står där, några stycken, med lite olika, vackra färger. Slånes djupa blå, grönaktigt pors, gyllene malört. Och min ynkligt blekgula havtorn, som inte alls blir vackert intensivgorange som jag trodde.

Fast nu när det var midsommar fick Ess inte ta med sig av sitt malörtsbrännvin när vi gick bort på fest. Dom vi skulle till tror jag inte gillar hans häxbrygd. Dom kör med eget köprbrännvin, så det är väl onödigt att ge bort något som inte tas emot med varm hand och glittrande blick.

Bättre då, att spara och dricka det själv.

Och här kommer förresten receptet jag inte fick pröva. Från receptcentralen.se

Äkta maskrosvin

Ingredienser (4 portioner)

  • 3 l      avstjälkade maskrosblommor
  • 3 ½ l      vatten
  • 1 ½ kg      strösocker
  • 3      citroner

Tillagning

    • 3      citroner

    Tillagning

    1. Plocka blommorna en solig och varm dag när de är som störst. Nyp av stjälken under blomman.
    2. Koka vattnet.
    3. Lägg maskrosorna i en hink och slå över det kokande vattnet. Låt stå övertäckt i ett dygn.
    4. Sila av blommorna och häll tillbaka vätskan i hinken.
    5. Tillsätt strösockret och rör om ordentligt.
    6. Tvätta och skiva citronerna, lägg dem i hinken.
    7. Täck över med en handduk och låt stå ungefär en månad.
    8. Citronskivorna flyter lätt upp till ytan, tryck ned dem då och då, annars kan de börja mögla och då måste allt slängas.
    9. När jäsningen har upphört silas citronskivorna av och vinet hälls i en damejeanne.
    10. Låt stå ett år, filtrera, häll på flaskor och korka igen.
    11. Lagra vinet minst ett år.

     Loewenzahn_Taraxacum_officinale

Ett svar till “På maskrosfronten intet nytt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s