Nyckeln till friheten

gamla-nycklar_21070785

Den rubriken tog jag bara, för att det låter lite fräckt och för att jag verkligen gillar filmen. Att bara skriva nyckel hade inte varit lika roligt även om det här inte handlar det minsta om frihet.

Mer om tvång.

Tvång att gömma nycklarna på att jättebra ställe när jag ska resa bort.

Så att ingen inbrottstjuv i världen ska kunna hitta den. Det är det som är utmaningen.

Nyss kom jag hem från en underbar resa till Kreta. Och väl hemma höll det nästan på att hända igen.

Att jag inte kan komma ihåg var jag hade gömt nycklarna.

Jag menar, nycklar är viktiga saker. Speciellt dom som går till ens jobb.

Det var nämligen så en annan gång. Vi skulle iväg på en längre resa och jag hade hittat det ultimata gömstället.

För man vill ju absolut inte släpa med hus- och jobbnycklar till främmande platser. Man skulle stenssäkert tappa dom.

Och när jag kom hem hade jag glömt.

Glömt, glömt, glömt.

Så skicklig är jag jag. Jag gömmer inte bara för inbrottstjuvar, jag gömmer även för mig själv.

Jag hade gett upp, när jag väl gick och la mig efter ett allt mer ångestfullt men totalt fruktlöst letande.

Och då, strax före innan jag somnade, slog minnet ner som en blixt!

Nycklarna hade jag gömt långt nere i en säck med solrosfrön.

Säg  mig den tjuv som skulle ha kommit på det!

Den här gången kom jag ihåg lite tidigare. Som tur var, för det var ett jättelistigt ställe den här gången också.

Fast nej, jag tar tillbaks. Det var ett jättedåligt ställe som tjuven hade hittat fortare än kvickt.

Fördjupningen uppe på grå skåpet under spikmattan. Det är ungefär lika säkert som att gömma sina smycken  i frysboxen.

Det är tydligen det första stället tjuven letar i. Läste jag precis häromdagen i en deckare.

En nyckel är en mojäng som man kan vrida runt står det i uppslagsboken. Och förhoppningsvis både låsa och låsa upp någonting med. Att bara vrida runt är det ju ingen mening med.

Det värsta i nyckelväg såg jag när jag var på Gammalgården i Fågelsjö. Där finns ett härbre. Gårdens folk förvarade maten där. Och eftersom Fågelsjöborna var excellenta smeder med all den myrmalm det fanns runtikring, så hade husbonn verkligen tagit det där med lås till härbret på fullasta allvar.

Det var ett mästerverk.

Aldrig har jag sett så många lås på ett och samma ställe.

Och dom skulle alla öppnas i en viss ordning. Med olika, smidda nycklar. Mängder av dom.

Dom hade definitivt inte fått plats i min säck med fågelmat.

Jag har också ett intrikat system vad gäller låset till det blå skåpet. Där har jag lite småhemligheter. Så nyckeln till blå skåpet har jag gömt i det bruna skåpet. Och bruna skåpets nyckel ligger i sin tur en liten låda  någon annanstans.

Mina hemligheter är således i säkert förvar.

På jobbet kör vi med nyckeltal. Det har jag lite svårt för. Jag arbetar med kultur. Med konst. Med att placera konst på arbetsplatser, förhoppningsvis till allas ohämmade glädje. Och så köper jag in ännu mer konst så jag har lite nytt att hänga ut.

Men jag har alltså svårt att få in nyckeltalen, eftersom jag inte riktigt fattar vad det är i mitt fall.

En nyckel kan också vara väldigt symbolisk. Man kan få nycklar som ett bevis på hur viktig man är. Stadens nyckel är fint att få.

Och Sankte Per håller hårt i sina nycklar till paradisets port. På målningarna är hans knippa ofta lika stor och pampig som fågelsjönycklarna.

 by Peter Paul Rubens

Nyckelromaner är en genre som jag nog aldrig har läst. Om jag har fattat det rätt, förekommer det folk som ska leda tankarna till befintliga människor. Man ska liksom kunna få reda på intressanta saker om t ex kändisar genom att lista ut vem författaren avser.

Då gäller det, att man har koll. Har man inte det, är det inte värt att läsa nyckelromaner.

Har man väl skaffat sig en nyckel är det svårt att bli av med den, om man nu inte går och tappar den. I mina byrålådor finns det många ansamlade nycklar som ingen vet, vart de går.

Underliga nycklar som man aldrig sett förut parar sig troligtvis med diverse dörrnycklar och det verkar som om det föds ständigt nya obegripliga nycklar.

Det är liksom svårt, att slänga en nyckel medvetet. För var ska man slänga den? Inte i soptunnan. Det verkar helt fel. Inte i återvinningsbingen för metall. Det tar emot.

Inte ner i de jättestora containerna för metallskrot på återvinningsstationen. Det verkar lite overkill.

Så man behåller dom och förbryllas över dom.

Men behöver man en alldeles speciell nyckel, t ex sin cykelnyckel, så är den spårlöst försvunnen. Den och de tre extra exemplaren man haft på ett säkert ställe.

Puts väck.

Ibland händer det, att man låser sig ute. Då gäller det, att man har en välfungerande plan B. Undangömda nycklar i omedelbar närhet av bostaden. En extra reservnyckel hos en pålitlig granne som ser till att hålla sig hemma. Alltid. För man vet ju aldrig, vilken dag på året man glömmer nycklarna hem på jobbet.

En gång i vår gröna ungdom när min syster och jag var och hälsade på hos mormor hände det, att vi blev utlåsta. Vi gillade att hålla till hos grannpojkarna och spela kort och tramsa till långt in på nätterna.

Det var trots allt sommarlov och det var trots allt bara grannpojkarna.

Sen kunde vi inte komma in, för dörren var låst från insidan. Troligtvis var det en sorts straff för vårt olämpliga beteende. Vi hade ingen egen nyckel.

Men ett gott humor, ungdomlig vighet och en plan B hade vi.

Det fanns ett fönster i huset, som alltid var öppet, för det var bara ett hål. Det var det lilla, smala fönstret in till toaletten.

Det krävdes lite klätterskicklighet och att man var tillräckligt smal för att klämma sig igenom. Jag klarade detta galant. En inbrottstjuv in spe, en spindelkvinna, en fasadklättrare av rang. Det var då det.

Och vi var räddade och kunde gå och lägga oss.

Så nu, efter alla funderingar, kvarstår bara en sista, stilla undran: Varför heter nyckelpiga nyckelpiga?

Nyckelpiga-933

4 svar till “Nyckeln till friheten

  1. Ja, nycklar är svåra att slänga. Jag har också ett knippe eller två. Nästa gång vi ses ska jag tala om var det ultimata gömstället är. Garanterat tjuvhittarbefriat!

  2. Gamla handsmidda nycklar sparar jag för de är så vackra. När det gäller gömställen funderar jag på om det verkligen finns några bra om en tjuv verkligen kommer. Förresten tror jag inte ens de letar, dom tar sig in utan nycklar. Väl inne så vänder de upp och ned på allt, slänger ut allt som finns i lådor, skåp, garderober osv. just för att de vet hur påhittig man är när man vill gömma. Jag hade en reservnyckel hos min granne, men när jag behövde den kunde dom inte hitta den! Det hände två gånger, men vad jag kan se har de aldrig använt dem då jag varit borta – som tur är!

    • visst är det, tjuvarna behöver ingen nyckel, men de kan ta jobbnyckel, binyckeln, cykelnyckeln, bodnyckeln, vad vet jag. Gömma nyckeln är inte bara en sällskapslek, det blir blodigt allvar när man börjar bli paranoid och aldrig känner sig säker på, att gömstället är bra nog. Lustigt nog gömmer jag inget annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s