Att återskapa

madeleinekakor1

Marcel Proust är berömd för det, hur en madeleinekaka kan transportera en hela vägen tillbaks till barndomen lyckliga tid, om man nu förmås att se det som så.

Utifrån den doften återskapade han sitt liv, bit för bit. I en oändlig lång romansvit som inte så många orkat läsa.

Helt och hållet.

Nu är det emellertid syrénerns tid, och syréndoft är väl en sån där grundmurad doft som alla i den här hemisfären förknippar med början på sommarlovet. Med en frihet lika ljuv som doften.

syrener

Därför är jag lyckligt lottad, som har en trädgård med enormt mycket syrén. Höga som träd, en hel dunge har jag. Syrén överallt.

Gammaldags ljuslila och vita. Enkla och uppenbart anspråkslösa.

Annars hade jag lagt manken till och försökt återskapa min barndoms trädgård. Och där ingick syrén. Bland mycket annat.

Syrénöverflödet håller mig på mattan, gör mig nöjd.

För det skulle nog kräva sin man (kvinna) att få tillstånd en minnesträdgård. Sånt klarar bara utbildade trädgårdsmästare, extremt fokuserade amatörträdgårdsmänniskor eller några enstaka individer besatta av någon sorts ond ande och med absolut inget annat att göra, någonsin.

Dom kanske får till det. Alla de rätta blommorna. Alla de rätta dofterna. Rädisorna. Gräslöken. Den rätta sorts solsken.

Annars tycker jag att jag var lite mån om, att återskapa saker jag upplevt  för barnen. De skulle  få del av dom där sakerna, som gjorde mig lycklig en gång i tiden.

Men det funkar nästan aldrig. För världen har fortsatt att snurra och allt är annorlunda, i alla fall till viss del. Ibland jätteannorlunda.

Då blir allting bara fel. Det  blir fel prylar, fel mossa, fel papper, fel mönster, fel tårta.

Och jag inser, man måste skapa nytt för sina barn, inte återskapa. Återanvändning är förträffligt, men inte av minnen och upplevelser.

Dom ska man akta sig att pracka på andra. Det kan bli väldigt fel.

Och hur ska man bära sig åt, att återskapa en stämning, en känsla. En alldeles speciell varm sommardag, en alldeles speciell hösteftermiddag. Svarta saker i natten. Att ensam gå hem en kall, gnistrande vinterkväll.

Antagligen handlar det inte ens om, att man vill något för sina barns skull. Man vill bara trösta sig själv.För att man är vuxen och utanför.

Numera kan man återskapa mycket. Rent vetenskapligt. Dinosaurier t ex. Jag har hört något om det. Att det handlar om mer än själva filmen Jurassic Park. Att det faktiskt skulle gå.

Vill vi verkligen ha dinosaurierna tillbaka? Kommer dom inte att känna sig en anings malplacerade? Måste vi inte återskapa dom jättelika ormbunksskogarna också? För deras skull. En sak ger liksom en annan. Tänk på sånt, innan man genetiskt återskapar, tinar upp och härjar omkring med stamcellerna.

Om det nu är dom man använder.

Det kanske räcker med möss. Som man genetiskt manipulerar.

Annars är människan en fena på att återskapa hela städer som de först lyckats bomba sönder. Redan direkt efter att allting smulats ner till grus och cementdamm, börjar idoga människor, ofta kvinnor, samla och foga ihop.

Återskapelsen har börjat. Hela städer återuppstår som fågel Fenix, detta sagoväsen som ständigt återskapar sig själv ur eldslågorna.

Människan nöjer sig sällan med att bara bygga upp. Städerna ska byggas upp så som de såg ut en gång i tiden. Det är det som är det imponerande.

Undrar, om någon på allvar kommer att återskapa buddhafigurerna som talibanerna sprängde bort. Mänskligheten vill ju ha kvar sina mästerverk.

För att påminnas om sin storhet.

Det är ett lumpet trick, att förstöra eviga värden. Det kommer att krävas väldiga insatser för att återskapa dom. Och det finns så mycket annat som måste fixas här i världen, att eviga värden måste stå tillbaka ett tag framöver.

Rollspelare är annars ett lustigt folk som gillar att leva i neverneverland där de försöker återskapa en svunnen tid som inte ens har existerat. Det är lite speciellt.

De syr kåpor och mantlar, tillverkar svärd och letar skatter, allt finns bara i sagans och mytens rike, men dom låtsas, att Delsjöskogen är historisk hobbitmark. Dom återskapar sina fantasivärldar som dom trädde in i när de läste Sagan om ringen.

Eller så gillar dom helt enkelt medeltiden. Som på Gotland. Där lajvas det för fulla muggar med riddarspel och sånt.

Det finns ju folk som gärna vill återskapa självhushållet, närheten och enkelheten i tider när man levde av sånt man hade kontroll över. Som t ex inte vill leva förgiftade liv. Men det är juxigt att få till, när inte resten av omvärlden är beredd på en återskapning.

Eller hon, i kyrkan i Spanien eller var det nu var, som på egen hand gav sig i kast med att återskapa Jesus på en sliten målning.

jesus

Det blev inte bra. Inte alls. Eller rättare sagt, det blev så dåligt, så det blev bra, för nu kommer turisterna och vill se hennes målning.

Och hon vill ha betalt, en del av kakan. Men det är en annan historia.

Men det är en bra bild av vad som kan hända, när man återskapar.

Det enda sinnet man kan tekniskt återskapa är hörseln. Det hörde jag alldeles nyss. Och det stämmer ju. Hörapparater gör underverk.

Man kan ha läsglasögon, men ett blint öga går inte att återskapa. Än.

Själv önskar jag, att luktsinnet skulle kunna återskapas. För syrénernas skull.

För mig hjälpte det inte , att sluta röka. Jag kan knappt känna blomdoft. Inte äckliga lukter heller, det kan ju va ra en fördel, när jag ska tömma komposten. Men jag skulle gärna stå ut med lite äckelmage bara jag ahde kunnat känna doften av liljekonvaljerna i den skånska bokskogen igår.

Gogglar man på ÅTERSKAPA, då hamnar man direkt och ovillkorligen i datorns förlovade (möjligen förlorade) värld. Där gäller det bara att återskapa:

förlorade dokument

förlorade filer

av misstag raderade semesterbilder.

Men ens av misstag raderade sinnesförnimmelser? Inte kan man återskapa livet. Det liv man har, har man mödosamt levt ihop åt sig, där finns inget att återskapa. Det är som det är.

Saker och ting upphör att vara. Beslut tas som är icke reversibla. Man trasslar till det. man trasslar in sig.

Det är som det är. Livet man levt. Detta är kontentan. Kontentan är matematiskt säkerställt och går inte att fuskändra.

En gång på Frölunda kulturhus gjorde jag en utställning om Främlingskap och utanförskap och sånt. Främlingar hette den, och jag jobbade ihop med en kompis, Eva Andersson, som var fotograf.

Vi utgick från en massa texter, många var dikter, som vi illustrerade, hon med foto, jag med textila bilder.

I en etnologisk skrift hade jag läst om en småländsk emigrant, som hade hamnat i Michigan, men som tydligen längtade hem något alldeles förfärligt.

Han försökte i hela sitt liv därborta i USA återskapa en småländsk björkbacke.

Jag bad Eva gå ut och plåta en björkbacke. Men hon löste det mycket bättre: hon, i sin tur, återskapade en valhänt björkbacke genom att göra en modell. I bakgrunden USA-kartan.

Och så här löd texten:

”Några försöker konkretisera sina minnen i den amerikanska miljön. Charlie Nelson t ex, som vid sekelskiftet flyttade från Madesjö i Småland till Manistique i Michigan via Nome i Alaska, arbetade till sin död på att i Manistique skapa en björkbacke och en småländsk stenmur.

Han tyckte aldrig att hans skapelser blev ”riktiga”.”

(ur Blandsverige, red Åke Daun)

Evas bild 002Bild Eva Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s