Om man nu ska prata lite mer om fåglar

Mitt förhållande till fåglar tog verkligen inte slut med undulaterna. Fåglar tycks ha en tendens att nästla sig in i mitt liv, på ett eller annat sätt.

Efter de något traumatiska erfarenheter av burfåglar har jag försökt hålla mig undan och flyttat mitt djurintresse över till fyrbenta varelser som är lite lättare att krama om och som inte hela tiden flyger sin kos.

Fast som sagt, man blir inte av med fåglarna i första taget. När man minst anar det, är man där igen.

Hos sommarföräldrarna i Danmark, t ex.

Ara_ararauna_-Alabama_Zoo-6

Dom hade med en grön papegoja av någon sort och en blågul ara. Samt en engelsk setter och en siameskatt. Värt att nämna, även om dom inte hör till fågelsläktet.

Aran kunde tala. Jättebra. Fast bara, om den trodde sig vara ensam. Tittade man på den, höll den knipslugt näbb.

Den kunde föra långa telefonsamtal på tyska och danska, som den hade lärt av att tjuvlyssna på tysktantens samtal.

Den sa också oförskämda saker, också uppsnappade ur tantens mun: Nu kommer tjockisen, t ex. Hon menade nog inget ont, men hon sa så om sin man. Han var dansk men kunde tyska flytande, så nog visste han, vem som avsågs när papegojan pratade om tjockisar.

Det kusligaste var, att han också kunde härma tysktantens voluminösa skratt.

Om kakaduan kan bara sägas en sak, att den var rymningsbenägen, men i motsats till idiotundulaterna höll den sig intill huset och kunde plockas ner från träden som en väldigt omogen citron. En lime, kanske.

Ibland levde samtliga djur rövare, när ingen var hemma. Papegojorna kunde med sina starka näbbar t ex öppna garderobsskåp, dra ut  och dekorera ett helt rum med julgransglitter. Sen jagade alla djuren varandra genom hela huset med glittret i högsta hugg.

Det var festligt, tyckte i alla fall jag. Tysktanten som hörde till som ordentliga människorna tyckte nog, att det var lite onödigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag började jobba på Frölunda kulturhus, fanns där en zebrafink. Det var en nyhet för mig. Att det fanns såna.

Det var förstås en rymling som tröttnat på sitt utanförskap i den svenska naturen och sökt sig till välmenande människor genom att flyga rakt in till dom på kulturhuset.

Där satt den så, efter att man snabbt fixat en bur till den, och kvittrade glatt och underhållande och förgyllde tillvaron för oss på det lilla viset den var förmögen till.

Och så blev det semester och frågan kom upp, var den lilla finken skulle tillbringa sin semester och framför allt med vem.

Jag anmälde förstås genast och omedelbart mitt intresse, att bli matmor till den lilla, jag skulle inte åka iväg utomlands  utan stanna hemma. Dessutom hade jag två små pojkar hemma, som säkert skulle tycka det var kul med en fågel.

Så jag roffade åt mig förmyndarskapet och tog hem den. Och allt gick bra. Den fortsatte att kvittra fint och den störde ingen.

Allt var frid och fröjd.

Ända till den dagen, jag upptäckte att den hade fått en stor, stor böld på sin lilla, lilla hals. Jag hade ingen aning om  vad det var, varför han hade fått den och om den skulle  försvinna.

Defekta djur är alltid en källa till irriterande oro. Det blir plötsligt ett nytt ansvar, något att på bästa sätt åtgärda, hur dyrt det än kan blir.

Det här var tydligen en cancerböld, fast fullständigt ofarligt och helt oskyldig. Inget att bry sig om. En vanlig företeelse. Den skulle leva med den och inte dö.

Men vadå? En cancerböld!

Plötsligt tyckte jag inte, at den lilla fågeln var lika fin längre. Jag är lite sån. Den var liksom märkt.

Men det som hände sen, hade inget med min lilla aversion mot den att göra. Jag ville den bara väl. Det var ju trots allt sommar och varmt och skönt och soligt ute.

Återigen: en slarvig stängt burdörr och en zebrafinken hade fått tillbaka sin reslust.

Återigen stod jag där med en tom fågelbur.

Den kom sen användning flera år senare, när yngste sonen kom hemsläpandes med en skateunge.

Den fick sitt nya hem på balkongen, i fågelburen.

Nästa morgon var den stendöd.

Återigen var jag om inte helt pank, så åtminstone fågelfri. Efter det har vi inte haft några fler problem med burfåglar för nu var det slut på det intresset.

Nu är det bara friflygande fåglar som gäller.

Framför allt är det skator jag gillar. Det finns något konstnärligt fint med skator, deras häftiga svartvita teckning men det skimrande blågröna, som är så snyggt.

Dom är grafiska, intelligenta och sociala och gillar att var i närheten av människan. Så att vi ska kunna beundra dom.

I lägenheten jag bodde i fanns det en stor björk utanför vardagsrumsfönstret, det kunde vara fyllt med fåglar.

En vinter hängde det massor med domherrar i det, som mogna tomater såg det som.

Men mest var det skator.

skator

Skatträdet är en skiss som jag då och då tar fram. Det som från början var tänkt att vävas har blivit ett flertal broderier. och jag är inte färdig med den än.

Och så tar jag mig förstås an vinterfåglarna, som den goda medborgaren jag är. Köper dyrt viltfågelfoder, solroskärnor, hampfrön. Kokosnötter med fett i, talgbollar, feta kakor.

En vinter köpte jag färdigknäckta, extraenergirika solrosfrön, för att fåglarna skulle kunna spara på sina krafter.

Men det insåg jag snart låg utanför mina ekonomiska ramar. Dom får snällt knäcka sina frön själva, om dom vill ha frön överhuvud taget.

skator

Annars, om man ska prata om fåglar, så är det näktergalen som gäller. Och göken.

Dom hör man inte så ofta nuförtiden. Gök, ok, någon gång på sommaren. Men näktergalen, det var längesedan.

Första gången jag hörde en var i Karlshamn. Mina föräldrar bodde där ett tag, så jag var ofta där på sommaren.

En kväll hörde jag  underbar sång och förstod genast, vad det var.

Jag var tvungen att ge mig ut, mitt i natten, och leta mig fram till sången, till buskaget,där den lilla fågeln satt och sjöng hjärtat ur bröstet.

Andra gången var jättelångt senare, på ett besök i Berlin.

Även här mitt i natten, vi var ett litet gäng, som hade varit på besök i Östberlin. Det var strax innan muren föll.

tiergarten

Vi strövade hem, glatt samspråkandes, förbi Grosser Stern, den där guldängeln, som finns med i filmen Himmel över Berlin.

Genom Tiergarten, parken mitt i stan. Och där, som en magisk speldosa gömt i en buske alldeles intill, sjöng näktergalen för oss.

Det finns inte något mera magiskt.

Så det är helt på sin plats att sluta med Alf Henriksson lilla dikt:

Natten faller, näktergalen

sjunger nu i jämmerdalen.

Nattvioler börjar dofta,

det gör nattvioler ofta.

Sång och dofter är en gåva

men de gör det svårt att sova.

nightingale

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s