Alla fåglar kommit ren…

undulater_pinne

Alla fåglar kommit ren, den sången är fin och hör våren till och ska egentligen sjungas i stämmor. Då blir det extra stämningsfullt.

Annars kan man sjunga Volare, för det flaxades och flögs efter noter i Herr Buschs voljär.

Där var det lätt att fasta framför när jag gick förbi, på hemvägen.

Den fanns ute i trädgården, alldeles vid staketet, så undulaterna och de små papegojorna syntes bra från gatan.

Det var också där min mamma hade köpt våra olika undulater.

Den förste hette Leo och var ljusblå. Han bara fanns där, när syrran och jag kom tillbaks från USA. Leo var  tystlåten, han gjorde inte mycket väsen av sig där han joddlade omkring i sin bur.

Ända tills han låg där på burgolvet en morgon, med dom små klo-benen i vädret.

Vad som dödat honom var det ingen som visste, möjligen dog han för att han hade åldern inne. Det var väl ingen somhade koll på, hur gammal stackarn egentligen var eller hur längre undulater förväntas leva.

Fast egentligen trodde vi alla, att han hade dött av hyacintedoften.

Mormor hade fått en kruka med hyacinter på sin födelsedag och doften hängde tungt i hemmet. Troligtvis doftade hyacinter bra mycket mer på den tiden, även blomdofter har ju degenererat.

Vilken konstig idé, att en fågel skulle bringas om livet av en blommas doft. Det borde dom väl klara, kan man tycka. Det hör ju naturen till, blomdoft, och fåglar är en betydande del av den så dom borde inte dö av sånt.

Fågeln fick sin ståndsmässiga trädgårdsbegravning med träkors och allt. Nya, mycket lyckligare undulater flyttade in i hans bur.

En gul och en grön.

Den gröna passade på att rymma vid första bästa tillfälle, en utomhusvistelse och en illa stängd burdörr var allt som behövdes för att väcka hansäventyrslusta.

undulat-008

Den gula fick i sitt ensamma ungkarlsliv nöja sig med mitt sällskap. Jag hade nämligen fått för mig att lära honom tala.

Det var envishet som gällde, som alltid.

Varje kväll satt jag framför hans bur och upprepade hans namn 100 gånger: Hansi. Hansi, Hansi, Hansi, Hansi….

Jättetråkigt.

Men det funkade. Snart kunde han säga det.  På det där speciella, flöjtande undulatvis, som inte är lika fräckt som när en papegoja talar, men klart urskiljbart.

Han lärde sig dessutom sitt märkligt svåra smeknamn: min lilla sparv. På utpräglat sydtysk dialekt och med tysk diminutivändelse.

Det var en arbetsseger jag kunde räkna mig till godo.

Sen fick han en turkos kompis. Som för enkelhets skull också fick heta Hansi och han lärde sig väldigt fort att säga sitt namn eftersom han härmade den gula.

Så nu hade jag två talande undulater. Och en smågalen mor.

En dag fick hon för sig, att den gula retade den turkosa lite väl mycket. Då greppade hon  helt resolut bråkstaken till fågel och slängde ut honom genom fönstret.

I vredesmod.

Hon var bra  både på vredesmod och att slänga ut saker genom fönstret. Det var många intressanta saker som hamnade ute i friska luften.

Sen ångrade hon sig bittert och jag fick försöka att fånga den stackars troligtvis förvirrande men ännu troligare frihetsrusiga fågeln.

Vilket alla som försökt vet, är en omöjlighet. En fri undulat är en förlorat undulat.

undulat-8001

Ändå kämpade jag mig genom grannarnas trädgårdar i jakt på ett litet gult flutter i trädens grönska.

Vilket höll på att sluta i katastrof.

I ett grannhus lite längre bort bodde en blind man. Som hade en trogen, stor, svart, ständigt förbannad blindhund.

Som alltid var instängt i sin hundgård. Eller nästan alltid.

Just fågelfångardagen däremot, var även hunden fri. Och efter mig så snart jag satte mina intet ont anande fötter i hans trädgård.

Det var den dagen, jag lärde mig vad rädsla, nej, frifräsande skräck, ren och skär dödsångest, är.

Och hur adrenalinpåslaget i kroppen känns, vid uppenbar fara.

Aldrig hade jag sprungit, eventuellt flugit, snabbare. Mot räddningen, mot staketet.

Aldrig hade jag kastat mig över ett staket med större vighet och energi.

Jag överlevde, troligen med hjärtat någonstans i ögonhöjd.

Och jag hade tappat all lust, att fånga fåglar. Det fick gå som det ville med gulingen. Troligen dog han en smärtfull död, när skatorna fick tag i denna lilla, till livet i frihet illa anpassade godbit.

Efter det var det slut med undulater. Min mor tyckte synd om den turkosa som nu var helt ensam.

Hon hade förresten en märkligt välutvecklad empati för undulater, något som väl då och då hade kunnat spillt över lite också på hennes barn. Som det inte sällan var ganska synd om. Men det gjorde det aldrig.

Jag minns när vi fick fåglarna, då tyckte hon buren var alldeles för trång och oinspirerande.

Vi gick ner till floden och hämtade en mäktig sälggren. Sen röjde hon ut ett överskåp på en möbel, skåpet hade två fönsterdörrar.

Hon var mäkta händig, när det gällde uppfinningsrika lösningar.

Tog bort baksidan och alla hyllor. Arrangerade grenen i all sin prakt, hängde upp hirskolvarna och foderstationerna plus vattenbadet för att till sist lyfta in fåglarna.

Dom satt blixtstilla på var sin gren, chockskadade av all denna natur, livrädda att röra sig.

Undrande.

Tankfullt sonderande, på det där skeptiska undulatvis, när dom blir alldeles smala och ser konstiga ut..

Naturligtvis skulle det ta lite tid för dom att acklimatisera sig.

Men fick dom en chans?

Icke.

Dom  trivs inte, konstaterade mor. Efter högst tre minuters ivrig och spänd väntan. Så det var bara att flytta tillbaks in i buren, ut med grenen, skåpet blev åter skåp.

Så förutom att bli vansinnigt arg var hon också extremt otålig.

Men som sagt, hon tyckte synd om den ensamma turkosa. Honom tog hon med tillbaks till herr Busch och bytte mot en liten papegoja med många färger.

Där väntade ett nytt jobb för mig som talpedagog.

Papegojan, som nog hade namn men som jag glömt, gjorde inget vidare intryck på mig. Den var liten och grön med ett rött huvud.

Och den började med att spårlöst försvinna.

Vi letade allihopa, en hel dag, överallt.

Min mors vredesmod höll på att byggas upp till nya höjder av bibliska mått, eftersom hon naturligtvis anklagade oss barn för att ha släppt ut honom.

Det fanns en viss chans att hon kunde få för sig, att slänga ut oss genom fönstret. Den ena efter den andra.

Till slut hittade jag eländet.

Den satt i helt stilla, helt tyst, och klamrade sig fast i snirklarna på trampsymaskinen. Sa inte ett knäpp.

I timmar.

Här hade vi äntligen en individ med en ängels tålamod. Han kanske höll på med en internutredning av människans fjolliga beteende.

Honom hade vi inte länge, han fick ganska så snart återvända till Herr Busch eftersom det nu var dags för den stora resan till någon annanstans.

Dit inga fåglar fick följa med.

Det där fågelintresse som min mor hade höll i sig även i utlandet.

Åratal senare, när hon och hennes danske man bodde i Sönderjylland var jag på besök. Hon och mannen tog en tur till en annan stad och väl hemma igen, lyfte mor sin stora väska och fiskar fram en bur med en undulat i.

Som hon köpt och smugglat med hem utan att mannen hade märkt något.

En bedrift, om än obegriplig.

Speciellt som dom fick åka tillbaks till staden och lämna igen den dagen därpå. Ännu en av hennes karaktäresegenskaper var ju trots allt att ångra sina tilltag strax efteråt.

Då var det bättre med mormor.

Djur var inte hennes starka sida, hon brydde sig i stort sett om inga djur.

Katter hatade hon med en speciell oförsonlighet, eftersom en katt hade tagit sig ner i hennes källare under kriget och ätit upp den usla köttransonen familjen hade fått ut.

Fast jag tror, hon gillade Leo. Eller också levde hon med dåligt samvete för att det var hennes hyacint som dödat honom.

Enda fågeln hon alltid hållit sig med var annars den som bodde i hennes gökur.

Bara man kom ihåg att dra upp järnkottarna så var den tillfreds och gjorde sitt jobb. Utan att rymma. Utan att dö.

gök

Ett svar till “Alla fåglar kommit ren…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s