Halvvägs mot himlen

jägarstånd och snödroppar 003

Igår såg vi Jägarna 2. Här hemma har vi en poängskala för film som inte är stjärnor eller fyrar. Det är sömnpiller, som delas ut. Ju fler, desto tråkigare. Och allt baseras på, hur snabbt Ess somnar framför TVn.

Jägarna höll måttet. Ess satt spikrakt upp och hade ögonen öppna hela tiden.

Att jag överhuvud taget nämner detta, beror på, att filmen påminde mig.

Om jakttorn.

Precis som dom där jättestora affischerna som satt uppe vid Masthuggstorget och som ingick i Röda Stens utställning Mynningsladdare. Bilderna är av konstnären AKAY. Dom förställer färgglada jakttorn.

Jag är väldigt glad i jakttorn. Inte för att jag villl jaga djur, jag vill inte ens sitta dät i timmar och vänta på att få se dom.

För mig var dom en gång i tiden tillflyktsorter. Skyddade ställen för förtroliga samtal.

Som elvaåring hade jag en riktig totalbästis. Hon hette Hildegard. Hon bodde längst bort på gatan närmast skogen i ett litet hus tillsammans med sin strävsamma mamma och pappa.

Det som skilde dom från andra familjer var, att både mamman och pappan arbetade. När Hildegard var sju fick hon en lillasyster som hon alltid, alltid var tvungen att se efter. När sen denna syster blev sju, fick de ytterligare en syster som blev mellansystern ansvar. Och Hildegard blev fri.

På så vis ordnade familjen sin barnpassning. Det besynnerliga var, hur dom kunde tajma barnen med sju års mellanrum.

Katoliker och allt.

Hildegard var ett par år äldre än jag, jag tyckte hon var jättesnygg, en nästan vuxen dam ochväldigt  intressant.

Och så gick hon på handelsskolan och skulle bli något speciellt.

Vi gick alltid till skogs, alla dessa vackra sommardagar. Där klättrade vi upp i jakttorn som fanns lite överallt och där kunde vi sitta i timmar och prata.

Vi pratade om våra drömmar, om vad vi skulle bli. Om allt underbart som låg och väntade oss. Hon lärde mig underliga saker ur företagens värld.

Ibland gjorde hon sina läxor och jag passade på att lära mig nya saker.

Vad GmbH betyder.

Gesellschaft mit beschränkter Haftung. Bolag med begränsat ansvar.

Den bolagsformen finns bara nere i Centraleuropa, Tyskland, Österrike, Schweiz. Ett sort aktiebolag. Fast annorlunda.

På den tiden trodde jag, att jag ville bli sekreterare. Med snäv kjol, höga klackar och en otrolig begåvning för stenografi.

Eller så skulle jag bli skyltfönsterdekoratör.

På den tiden hade man både tiden för sig och valen kvar.

Jakttornet var vårt trädhus, vårt kungarike och ingen kunde störa oss där.

Splendid isolation.

Trädkronors sus.

Fågelsång.

Bin som surrar.

Blå himmelsfläckar mellan tallgrenarna.

Den aromatiska doften från träden, den varma lukten från barrtäckta marken.

Solljusets glans i skira grässtrån.

Spindeltråden som glittrande vajar mellan två stammar.

Barn har ett gott förhållande till att vistas i träden. Ap-reminiscenserna har inte helt polerats bort av det sociala trycket.

Barn tycker det är helt naturligt och minns känslan av trygghet bland grenar och lövverk.

Grönt är skönt.

Grönt är tryggt.

Säger färgpsykologen.

Barn bygger gärna trädkojor. Jakttornen är liksom ready-mades, klara för inflyttning.
Någon jägare såg jag aldrig till. Fanns det över huvud taget några djur?

En gång, på 1100-talet, hade staden sitt ursprung i ett jaktslott, Schloss Ratibor. Då jagade ädlingarna vildsvin och björn i dessa trakter.

Nu var det tomt i skogarna.

Min  morfar var skogsvakt. Det är nästan som att vara jägare. Det fanns en berättelse om honom, att han tog en rävunge med hem.

Som sen blev en  rävstola.

Min mormor hade en sån, med huvud, tassar och svans. En maläten stackare som jag tyckte synd om.

Det var inte den räven, sa hon. Den riktiga rävens skinn sålde (gav?) han till en annan dam.

jägarstånd och snödroppar 004

Det fanns mystiska visor om en tjuvskytt som till sist sköts till döds. Den var extremt sorglig och dramatisk.

Men aldrig, att vi såg några jägare, inga smygande tjuvskyttar, ingen skogsvaktare. Inga jagande ädlingar.

Vi fick vara ifred i vårt torn och drömma om framtiden tillsammans.

Hildegard försvann sen när hon blev vuxen. Då hade jag för länge sedan gett mig av på min egen vandring ut i världen.

Jag fick höra, att hon hade gift sig med en amerikan och flyttat till USA.

Jag såg henne aldrig mer. Och jag kan förstås undra ibland, hur det går (gick) för henne.

Det är mycket folk i ens liv som försvinner och som man aldrig får se igen.

Eller så är det bara jag, som är slarvig med människor omkring mig.

Det finns förresten ett flertal sajter på nätet som erbjuder gratis bygganvisningar för jakttorn. Så det finns ett behov, uppenbarligen.

Det finns också böcker om trädhus. Allt från hur man bygger ett till vårt förhållande till dom.

T ex Pete Nelson, New Treehouses of the World. Trädhusen har ett budskap till hos, säger författaren. De talar ett uråldrigt språk och deras budskap är enkelt: klättra upp och var i harmoni med naturen. Var fri!

Boken är full av förverkligade drömmar, alltifrån kojor hämtade från gamla barnboksillustrationer till gedigna hus förverkligade av folk med tjocka plånböcker.

En i boken hade i en uppenbarelse fått ett uppdrag av gud.

Att bygga en gigantisk katedral. Han såg den framför sig, en ofantlig trädhuskyrka och 18 år senare bygger han fortfarande på den.

Ett makalöst bygge, unikt i sitt slag, ett under av återbruk.

Men vissa ska visst alltid gå till överdrift.

Man ska hålla drömmen vid liv, träden är viktiga för oss människor och trädkojor är skoj. Psykologer och dokumentärfilmare är helt överens om det, att människan mår bra av att klättra upp en bit.

Jonas Selberg Augustsén gjorde filmen Trädälskaren. I den drabbas han av en enorm hemlängtan, han känner sig själsligt dränerad av stadslivet och grips av en stark längtan tillbaks till naturen.

Tillsammans med vänner återvänder han till Norrbotten och bygger en trädkoja 14 meter upp i en tall och gör en film om det.

När kojan är färdigt, får mormor(!) klippa bandet vid invigningen och vara den första som som tar sig uppför den branta trappan.

”Det är så vackert att man vill gråta, säger hon.

Det förstår jag.

En annan som har byggt en rejäl koja var konstnären Mikael Genberg. Byggnadsnämnden i Västerås gav honom lov till att bygga loss i en 350-årig ekkrona. Det var ok, tyckte politikerna.

Eftersom han var konstnär och projektet kunde ses som en installation.

Kojan har sedan blivit ett populärt andrum för västeråsarna.

”Vardagens stress berövar oss våra innersta drömmar och tankar, här halvvägs till himlen blir allt plötsligt så klart. Och man känner sig lite busig liksom” skriver en besökare i trädkojans gästbok.

För den som vill uppleva trädkoje-känslan utan att själv ge sig in i byggbranschen, kan boka in sig för en övernattning i Hotell Andrums anläggning utanför Falköping. Sex meter upp i en ek finns ett boende med perspektiv där frukosten hissas upp i en korg.

Så finns det där stället, uppe i Norrland, i Bodentrakten. Trädhotellet i Harads. Jag läste om det, det var flera fantastiska trähus, byggda som hotellrum uppe i träden, alla med olika stil.

Jäkligt flott och spännande såg det ut. Hus av spegelglas, rymdskepp, allt möjligt..Men allt för långt från trädkojans och-jakttornens råa charm.

Trädkojeplats, en mänsklig rättighet, tycker poeten och docenten i växtbiologi, Sten Selander.

”I trädens toppar svävar en värld, Oberörd och längtansvärd” skriver han i sin dikt Trädtopparna.

Nog är det gott att vistas i träden, säger apan i oss. Och barnet i oss kanske hoppas jämfota av glädje.

Låt dom rehabsbehövande och utbrända återvända till trädens famn.

Så kanske de kommer ner igen med nya krafter.

jägarstånd och snödroppar 005

3 svar till “Halvvägs mot himlen

  1. Alltid lika intressant det du skriver. Vilka härliga tanketrådar att få följa…tänkte just häromdagen att jag har mycket grönt hemma. ”Grönt är skönt. Grönt är trygghet” så kan det vara. Och det känns bra.
    Kram Christel

    • Tack, Christel! Det där med att grönt upplevs som tryggt säger färgpsykologen jag lyssnade på och som jag glömt namnet på tyvärr, kommer från vår till i träden, där vi kände oss trygga,en bit upp och omgivna av lövmassorna. Därför förknippar vi grönt med lugn och ro och trygghet

      • nu har jag tagit reda på namnet: Karl Ryberg heter han. Han har skrivit flera böcker, bl a Levande färger coh Färger i vardagsliv och terapi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s