Att springa långt och att springa fort

varv1_jpg_169293c

Så nu är det dags igen.

Göteborgsvarvet, denna folkstinna halvmara som alltid gör stan så folkligt sportigt och glittrande glad, har krävt sina förberedelser.

Har jag förstått.

Överallt har dom synts, löparna. Och speciellt nu, när vädret har blivit alltmer springvänligt, kommer dom susandes överallt ifrån.

Över stock och sten går det, på asfalt, på grus, på barrtäckta skogsstigar.

I dagsljus och i mörker.

Fast inte jag. Jag tränar inte, för jag tänker inte springa.

För tjugo år sedan sprang jag regelbundet och idogt femman i Skatås. Det var bitvis härligt euforiskt upplyftande, andra bitar var lite onödigt jobbiga.

På grund därav har jag i alla dessa år sett mig som en löpare. Inte en joggare, utan en som springer.

Den livslögnen har jag levt på ett tag. tills jag insåg hur det förhåller sig.

Att löpning är färskvara.

Men jag har faktiskt  några gånger varit med i Vårruset. Med ett gäng från jobbet.

Fast det var nästan lite fusk. Det gick mer ut på att ta sig runt de fem kilometrarna, ingen brydde sig riktigt hur.

Om man inte var i elittruppen som fick starta först.

Vi knatade mest på, ibland med lite spring i benen, men mest gick vi småmysigt  pratande.

Man fick sin medalj och en picknickkorg.

Det var alltid lite kylslaget och av och till regnade det. Picknicken blev aldrig som man hade tänkt sig.

Numera vet jag inte ens var mina tre medaljer tagit vägen. Jag tror, jag tyckte, att det var fuskmedaljer.En tävlingsmänniska som jag kräver lite mer  av mig själv för att ha rätt till en belöning.

Ett tag hade jag ersatt ute-springandet med pass på löpbandet på gymmet. Men det var lite väl tråkigt.

Enda trösten var, att jag varken frös eller blev blöt. Och så kunde jag se TV-program medan jag gick och gick utan att komma en millimeter framåt.

Jag tittade nyfiket på såna serier jag aldrig får se annars.

Dag-serier. T ex om hur familjer som lever i misär och alldeles för trångt som får sitt hus nedrivet och ett nytt chateau uppbyggt på nolltid. Familjen skickas mangrant på semester och får världens överraskning när de kommer hem. Alla blir vansinnigt glada. Fast man kan ana skräcken.

Jag skulle vilja veta vad som händer sen. När man har stökat till allt igen.

Problemet är, att jag inte längre springer snabb som en hind.

Jag springer överhuvudtaget inte längre. Det är lite sorgligt.

En gång var jag snabbast på gatan. Som flicka med tunna ben och tunna små, löjliga flätor. Jag vägde nästan ingenting och flög fram på den oasfalterade gatan som var vår lekplats och sprinterbana.

Dom andra flickorna hade inte en chans och jag sprang dessutom ifrån pojkarna också. Till deras förtret.

De försökte och försökte. Utmanade mig hela tiden, försökte rädda ansiktet och äran.

Det satt i länge. När som sextonåring kom tillbaks på besök, fick dom äntligen sin revansch. Då hade dom hunnit växa till sig, bli starkare och snabbare än jag.

Hon springer som en gudinna , sa en tränare om Susanna Kallur.

Och då tänkte jag: vilken gudinna då?

Fanns det en gudinna som höll på med sånt?

Och naturligtvis fanns det det. I den grekiska mytologin, var annars!

Hon hette Atalante. Hennes attribut är springsandaler och gyllene äpplen och hon är löparnas och romantikens gudinna.

atalante_

Kul kombination. Lite apart, kan man tycka, men det får sin förklaring om man läser på.

Det finns två versionerav berättelsen, men i stort sett går de på ett ut.

Atalante som ibland stavas felaktigt Atlante eller Atlanta, övergavs på en bergstopp i en skog av sin far, Iasion. Han var lite besviken över att hon inte var en pojke.

Som tur var såg Artemis, den käcka jaktgudinnan, det, och skickade en björnhona som tog sig an flickebarnet och uppfostrade henne.

Så Atalante växte upp till en stark och självständig kvinna, som uppskattade sin frihet och som gillade att jaga. Det hade hon väl lärt sig av Artemis, skulle jag tro.Hon hade en manlig vän, Meleager. Dom jagade ihop och hade kul. Han var lite förälskat i henne, men det var inte ömsesidigt.

En gång jagade de den calydoniska galten tillsammans, hon lyckades såra den, han la ner den och gav henne det värdefulla skinnet.

Calydonian Boar.newnew

Då gick det som det gick, andra jägare blev avundsjuka och gav sig på Meleager och dödade honom.

Efter det hade Atalante fått nog av karlar. Hennes far ville förstås gifta bort henne mot henne vilja, det vill dom alltid,  men hon var  listigare än han hade räknat med.

Och väldigt snabbfotad. Hon visste vad hon gick för, så hon lovade att gifta sig med den man som kunde besegra henne i en kapplöping.

Förlorade han, skulle han döden dö. Hon hoppades väl, att det skulle avskräcka en och annan.

Men då ville de sig inte bättre, än att det kom en som hon föll pladask för. Hippomenes hette han. Honom ville hon verkligen inte döda,  samtidigt som hon ju visste, att han aldrig skulle kunna vinna över henne.

Parnassens snabbaste gudinna.

Då tog hon till tricket med guldäpplena. Hon gav honom frukterna, som troligen inte var äpplen utan kvittenfrukter, gula, vackra och väldoftande.

Allt eftersom de sprang kastade han äpplena omkring sig, och hon böjde sig ner och plockade upp dom. Och på så vis vann han och dom kunde gifta sig.

atalante_129507 (1)

Det var väl därför hon också är romantikens gudinna.

Allt hade varit så bra, om dom bara inte hade fått för sig att älska med varandra i ett heligt tempel., Genast förargade det någon snarstucken gudom som förvandlade dom till ett par lejon.

Som, för säkerhets skull, inte kunde para sig med varandra.

På så vis skildes de åt för evigt.

I den andra versionen är nog inte så, för det finns belägg för att de fick en son.

atalante 1

Atalante hade för övrigt inga egna tempel, utan all världens löparbanor är vigda åt henne.

Tänk på det, vid nästa olympiad!

Berättelsen speglar förresten en äldre tradition med ett samhälle, där atletiska, kraftfulla kvinnor själva fick välja sina män. Och de första springtävlingar för kvinnor är från minoisk tid, de hölls på det antika Kreta.

Dagens snabbaste nu levande, till gudar gränsande människor, kommer från en annan ö i en annan del av världen, Jamaica. Usain Bolt och Shelley-Ann Fraser-Pryce. 

Den kvinnan,som har snabbaste tiden genom tiderna, Florence Griffith-Joyner dog tydligen 1998. Hon var en rasande fräck löparkvinna, med jättelånga, berömda fingernaglar.

Tyvärr var hon insnärjt i dopingskandaler på längden och på bredden, man kan alltså inte riktigt hundraprocentigt lita på hennes makalösa rekord.

Om hennes allt för tidiga död inte var en avundsjuk guds straff, så kanske det var hennes kropp som sa ifrån. Hon dog i hjärtattack, bara 38 år gammal.

En av mina författarfavoriter, Haruki Murikami, har skrivit en hel bok som heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Han inte bara gillar att röra på sig,  han som många andra, är smått besatt av det.

Men visst tänker man bra, när man springer fram, nästan inte nuddar marken, känner vindens sus, hör fåglarnas sång, känner naturens dofter.

Eller avgaserna, om man envisas med att hålla till i tät trafik.

Man kommer på saker, får underbara idéer, tror på kroppens oövervinnlighet.

I alla fall i nerförsbackarna.

Första onsdagen i juni är för övrigt National Running Day i USA. Det blir på vår  nationaldag i år. Grab a friend and go, är deras slogan. Och det helt rätt. Det gäller att få en del av den felätande cocacoladrickande befolkningenatt röra på sig. Både där och här.

Så vi kan väl göra om det till en internationell begivenhet.

En blogg om träning har en lista på 50 anledningar till att springa. Jag har inte läst alla. Jag blir så stressad.

Eftersom jag får så dåligt samvete.

Jag behöver egentligen inga anledningar. Och absolut inte femtio stycken. Jag skulle vilja springa fort som en hind igen, genom Hisingsskogen, men jag tror jag får nöja mig med promenader.

Jag tänker alldeles utmärkt bra också när jag går.

Och Göteborgsvarvet får dom andra springa. Jag ska titta på och heja.

På min äldste, t ex. Han kommer hit från Stockholm enkom för detta. Honom ska jag heja på.Sen ska jag bjuda honom på världens bästa smoothie. Som belöning.

Vid närmare eftertanke, så kanske jag börjar springa igen.

Småjogga, jogga. Komma igång.

Springa allt vad tygen håller.

Inte som en hind direkt, kanske mer som en gnu.

Springa för livet för det är det gnuer gör hela tiden.

(I alla fall i djurprogrammen på TV.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s