skolan – en gång för alla

blandat att sortera 009

Skoldebattens vågor går allt högre, efter att stillsamt kluckat och sköljt i land en och annan klok synpunkt och ett och annat dumt förslag.

Någonting verkar exceptionellt snett när det kommer till den svenska skolan. Och ingen vet riktigt, vad man ska hitta på för att allt ska bli bra igen.

Det finns visst alla möjliga skolor:

lydskolor

pluggskolor

flumskolor

stökskolor.

Privata skolor, kommunala skolor, t o m  undervisning i hemmet, om man är extremt begiven på att behålla kontrollen. Fast helt säker är jag inte, att det är lagligt här i landet.

Jag har gått i en hel del olika skolor, och, det ska jag säga redan från början: jag gillade att gå i skolan. Jag gillade att lära mig saker. Jag trivdes i de flesta skolor jag gått i.

Så det är tur, att det inte är jag som är utbildningsminister. Jag skulle lätt kunna skena iväg och utgå ifrån, att alla barn tycker som jag.

Vilket jag mycket väl vet, att det inte är så.

Många hatar sin skola.

Eller bara vantrivs, eller tycker det är höjden av tråkighet.

Jag började som sexåring i den tyska skolan som såg det som sin uppgift, att fostra. Lydiga barn skulle bli lydiga vuxna. Det skulle bli samhällsmedborgare av oss, som visste sin plats, som gjorde som  man blir tillsagt.

Som drog sitt strå till stacken utan att knota alltför mycket.

Pli-skola kan man kalla det. Pliskola i kubik. Och så var man tvungen att göra allt rätt. Till att börja med skulle man ha rent förkläde på sig och  håret flätat.

Det fanns en klassvakt. En lydig flicka av god familj. Hon skulle gå från bänk till bänk och kontrollera:

Att pennorna var vässade

Att svampen var våt (vi körde med griffeltavla. Tyskland på 50-talet var fortfarande svårt slitet efter kriget. Papper var det ont om.)

Att händerna var rena och fläckfria.

Att naglarna var utan sorgkant.

Första dagen i skolan fick vi gå med fröken till toaletten där hon förmanade oss att aldrig ta mer en en ruta toalettpapper. (Pappersbristen, återigen!)

Man fick inte störa. Störde man eller var allmänt dum fick man stryk. Med bambukäppen tvärs över fingrarna. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick ofta stryk.

Inte för att jag var dum eller störde, utan bara för att jag hade ett sadistiskt nazisvin till skolfröken. Hon var uppfinningsrik och hittade ständigt på nya, käcka anledningar till att ge mig ett rapp.

Men man hade i alla fall  slutat att stänga in barnen i trånga utrymmen där det fanns råttor.

Det rådde sträng apartheid på skolan. Flickorna i en klass, pojkarna i en annan. Till och med skolgården var delat itu. Pojkar här, flickor där.

Jag menar, vi kom alla från ett liv i frihet där flickor och pojkar lekte hej vilt med varandra  Min allra bästa vän var pojke, vi var oskiljaktiga.

Underligt, att det fanns en minerad mur med vakter och en sträng av ingenmansland emellan. Men det fanns tydligen gränser, trots allt.

Religionsundervisningen av också segregerat.

Religion och religion, förresten. Det fanns bara två inriktningar, katoliker och protestanter. Dom skulle hållas isär, för tydligen lärde man sig olika saker.

Jag har alltid undrat, vad de katolska barnen fick lära sig, som inte jag fick ta del av.

Ändå tyckte jag det var roligt. Det måste ha varit något konstigt med mig.

Precis i slutet av tredje klass slets jag bokstavligen från skolgården och kastades in i ett helt nytt liv långt borta i Amerika, i Kalifornien.

Efter sommaren hade jag lärt mig engelska och kunde börja i skolan.

Nu kom jag till något helt annat. Plötsligt gick jag i en regnbågsklass, barn av alla de sorter, blandade hej vilt. Svarta, gula, vita, bruna. Nu var jag en i mängden, inte en som stack ut.

Det var en trevlig känsla.

Alla behandlades likadant, alla barnen var synliga. Man jobbade i grupper, man lärde sig ett egenvärde, att uttrycka sig och att stå upp och göra sig hörd. Lärarna slog ingen, någonsin. Lärarna var måna om alla.

Sablar, vilken skillnad.

Ibland åkte vi förbi Berkeleys universitet. Då pekade dom och sa, att där, där skulle jag få gå så småningom. Dom hade stor tilltro till min inlärningsförmåga.

Hade det besannats, hade jag fått uppleva flower-power rörelsen på plats. Där det hände.

Men det blev inte så. Det varade bara ett år. Sen kom jag tillbaks.

Och propsade på, att få gå i mellanskolan. Gymnasiet, det tåget hade redan gått. Det fick man välja efter fjärde klass, sen var det kört. Och det var bara för de utvalda.

Men mellanskolan skulle vara ok. Hade jag bestämt.  Där utbildades flickor som blev sekreterare, t ex. Vi fick lära oss stenografi och skriva på skrivmaskin.

Och sjunga i flickkör. Vår sånglärare hette Herr Schiller. Vi hade honom i teckning också. Och han var lite knäckt av att heta Schiller. Med ett sånt litterärt namn kunde man inte bli konstnär eller hålla på med musik.

Då fick man bli lärare.

Det var också roligt. Även om sång inte var min grej. Sjunga tillsammans är alltid roligare än att sjunga ensam för sig själv.

Men sen kom nästa flytt, nu till vänaste land i världen. Danmark, sen ännu ett vänt land, Sverige.

Fyra månader hade jag på mig, eller fem, att snabbt lära mig svenska. Sen upp och in i skolan, direkt. Tur, att man var så ung och lättlärd.

Och med ett germanskt språk att utgå ifrån.

På flickskolan i Uddevalla tyckte jag, att jag hade kommit till himmelriket. Överallt fanns detta obegripliga överflöd.

Vi fick nya böcker, massor av dom. Behövde vi skrivböcker, pennor, suddgummin, gick man till vaktmästaren. Och vi fick skolmat.

Alla var glada och snälla. Lärarna var vänliga, även om jag från min tyska tid hade alltför stor respekt för dom för att se dom som vanliga, dödliga människor.

På Nya Elementar i Göteborg, med alla sina Carl Larsson-väggmålningar var det lite mera ålderdomligt, lite strängt men ändå människovänligt.

Rektorn hon hette Fröding och hade röda plyschfåtöljer på sitt rum. Ännu en med ett litterärt namn.

Det var den svenska skolan då. Ett bra ställe att var på. Ett himmelrike som flöt av mjölk och honung. Och där jag lärde mig en massa bra-att-kunna saker.

Man måste komma ihåg en sak: allt beror ju på, vad man jämför med.

Jag har nästan alltid (inte i USA, där höll man inte på med sånt) gått i rena flickklasser.

Flickskola i Uddevalla och i Göteborg.

Flickläroverket, som under min tid ändrade namn till Kjellbergska gymnasium började ta in pojkar. Det var underligt. Stökiga varelser som hojtade och skrek. Och bar sig åt.

I samtliga klasser jag gått i rådde det lugn. Det var liksom ordning, även om det fnittrades och tisslades och tasslades,på sin höjd var det lite flickaktigt småbus, som ändå aldrig funkade.

Det är väl det som är skillnaden mot idag. Barnen tar mer plats och är mer påstridiga och kanske mer disträa och splittrade. Har för mycket annat. Mobiltelefoner. Facebook. Statusar att uppdatera.

Och lärarna är osäkra och vet inte vad dom ska hitta på ibland. Saker växer alldeles för mycket och för högt över deras huvud.

Och skolorna har inte längre några pengar. Miljöerna rasar ihop.

En rektor jag träffade nyss, sa att dom inte ens hade råd med suddgummin.

Och man har experimenterat. Provat olika modeller. Trixat och stått i. Förmodligen med den goda avsikten att göra skolan inte billigare men bättre.

Men vad är det då som har hänt? Hur kunde denna föredömligt bra skola förändras så?

Varför har man fått eländesskolor över hela stan som får underkänd  i undersökningarna, för att inte tala om kommunalskolorna i ytterområden, där ingen vill gå.

Och privatskolor som slåss med dumma klyschiga slogans om eleverna. Ja, det gör ju de kommunala skolorna också, de måste ju hänga med. Alla vill de åt skolpengen.

Och jag antar, att även om alla vill lära barnen något vettigt  så verkar ändå vinstintressena gå före allt annat.

Kan det vara bra? I längden?

skola 1

Jag är glad att jag inte behöver gå i skolan längre. Att jag blev klar i tid. Det verkar så himla kämpigt nuförtiden. Och jag önskar, att det vore annorlunda.

För ungarnas skull.

Och för lärarna.

Ändå finns det dom där glada, trevliga, överintelligenta femteklassarna som kan allt och som har världens självförtroende. Dom där i lekprogrammet på TV.

Var har man odlat fram dom, om nu allt är så eländigt?

Det är något som inte stämmer. Det är en gåta.

En sak till som jag är glad för: att jag inte är lärare.  Jo, vars, jag är en sorts lärare ibland. När jag har mina kurser och workshops. Men det går inte att jämföra.

Dom som är där är vuxna som valt själv. Som vill lära sig något. ,

Och ytterligare en sak som jag är glad för: att jag fick börja i Tyskland. Dels för att efter det kunde det ju bara bli bättre.

Men också för att vi fick en skolstrut när vi började. En strut som var nästan lika stor som jag själv var, fyllt med godis. Uppblandat med frukt, förstås, annars hade det varit ohållbart.

Men ändå, det gällde väl, att locka med något. Som små glada musungar i laboratoriet lät vi oss lockas i fällan av den jättelika godisstruten.

På så vis var i alla fall första dagen något att se fram emot. Alla de övriga skoldagarna fick man ta som de kom. Med en nypa salt och ett gott humör.

Bara man var hel och ren och man kom från rätt familj skulle det nog gå bra.

(Vinjettbilden längst upp är från tiden då jag ritade idylliska korsstygnmönster till Hemslöjden i Kalmar. De hade trots allt vett att inte köpa just denna.)

schultuete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s