En guldfisk gör ingen trädgård

goldfisch-gartenteich

En svala gör ingen sommar sägs det, varje år, ungefär vid den här tiden. Bara för att ingen ska få några falska förhoppningar.

Så att man lugnar ner sig och snällt inväntar resterande svalor, som i samlad trupp är pålitliga garanter för en underbar och fin sommar.

Och då kan jag ju passa på, att på samma gång tala om, att en guldfisk gör ingen trädgård.

Och framför allt inte en stulen guldfisk.

Jag menar, hur många idiotsaker kan man egentligen göra och skylla på att man var ung och dum.

Jag borde ju ha insett, att det var lönlöst, att stjäla grannens guldfisk.

Men så är det, med förespeglingar.

Jag förespeglade mig, att vår trädgård skulle få ett lyft värt namnet med en guldfisk.

Så här var det.

botaniska 095

Hemma på vår gata såg alla hus exakt likadana ut, även om rappningarna hade olika färger. Trädgårdarna var alla lika stora. Men inte lika fina.

Vår trädgård var en alldeles vanlig blandning av köksträdgård, blommor och fruktträd. Inget märkvärdigt alls.

Ungefär så det ut i alla trädgårdarna.

Men några hus längre bort bodde fru Zimmerer. Hon var rysligt, otroligt tjock. Mest var hon inomhus och satt vid sitt hemarbete.

Hon tillverkade skursvampar av stålull. Eller så tittade hon ut genom sitt fönster. Och eftersom hon var så kopiöst tjock, fick hon riktigt klämma in sig mellan fönsterkarmen.

Hon hade något mycket fint i sin trädgård: En fiskdamm.

Det var det ingen annan som hade. En  granne  hade en blind man inneboende, så han hade en hundgård med en vansinnig schäfer i. Men det var ju något helt annat än en guldfiskdamm.

botaniska 092

Än idag undrar jag, var jag fick idén ifrån. Att ta mig på ett mycket smart och hemligt sätt in i hennes staketomgärdade trädgård och med mina bara händer fånga hennes guldfisk, lägga den i en liten hink och ta den snabbt med hem.

Vi hade ju ingen damm.

Vi hade bara det där cementgjutna karet vid huset på baksidan, det som var bra att ha när man skulle vattna trädgården. Men det var ju inget välkomnande hem för en guldfisk.

Där jag tidigare hade härbärgerat den där stackars ålen jag hade fångat. Som antagligen på eget bevåg gav sig av igen.

Vad var det för konstiga idéer som fick mig att ständigt slänga ner fiskar i detta dystra tråg där väggarna var grönludna av alger.

Ingen näckros, inget roligt alls, för en guldfisk. Vattnet så mörkt och dunkelt att inget syntes, kanske blänkte den till lite grann, där den irrade omkring, villrådig, förvirrad och skräckslagen.

Som tur var, kom tjocka.fru Zimmerer rullande och räddade sin guldfisk, hämtade tillbaks den till den rena, fina guldfiskdammen, hans rättmätiga hem här på jorden.

botaniska 091

Två saker var ytterst förbryllande.

1 Hur visste hon, att det var jag som hade snott den? Var jag liksom ökänd som fisksnattare?

2 Varför var hon inte rosenrasande arg? Hon bara sa, att guldfisken genast skulle försmäkta på grund av det dåliga vattnet. Den behövde syre, sa hon. Och troligen mer omvårdnad i form av mat och sånt jag inte ens hade funderat över om jag kunde ge den.

Jag kom helskinnat undan, inget stryk, inga bannor. Jag fick ge upp mina önskedrömmar om en magisk trädgård med guldfisk, men det var för ovanlighetens skull allt.

Jag har egentligen ingen speciell känsla för just guldfiskar, inte ens då. Jag trodde väl bara, att vårt liv skulle bli lite finare med en guldfisk i trädgården.

Det jag egentligen ville ha och hett önskade mig, var en lövgroda. En sån där gräsgrön en, som bor i en glasburk med en liten stege i.

Stegen är det viktigaste, vid sidan av själva grodan. För lövgrodor kunde spå väder, sas det. Om den satt högt upp på stegen, blev det fint väder. Satt den längre ned, blev det inte fint väder. Som en levande barometer.

Jag tror, att det är lite sant. Att det har med lufttrycket att göra. Men om det funkade inne i glasburken vet jag inte.

För självklart fick jag aldrig någon lövgroda. Det var sånt killarna höll sig med. Dessutom fick jag  aldrig, vad jag önskade mig. Precis som med dom stärkta tyllkjolarna, som jag heller aldrig fick en.

Inte konstigt, att man då blir kriminell och börja stjäla. Lövgrodor var förstås svåra att hitta i det bayerska ekosystemet, och tyllunderkjolar skräpade heller inte omkring på gatorna. Bara till att ta.

Men en guldfisk levde farligt nära mitt begär. Men räddades i sista stund.

Jag tror inte, att jag lärde mig något av det äventyret. Mer, än att det mesta var dömt att misslyckas. Och att man nog bör tänka till ett par extra gångar, när man vill ha en guldfisk utan att ha en därtill passande damm.

botaniska 093

När pojkarna var små pojkar och vi höll till i Dalsland på somrarna fanns det i Upperud ett roligt ställe. Det var fiskhandlaren i Mellerud och hans son som hade tagit över ett stort, gammalt ställe (fabrik?) vid sjön.

Där hade de massor med Koikoi, japanska guldfiskar. De hade andra fiskar också, eftersom det var tänkt som ett akvarium.

Men det var de fantastiskt färggranna koikoierna som var roligast för pojkarna. Och att de alltid fick en glass av fiskhandlaren. Och att delar av Ronja Rövardotters filmborg fanns där.

Tyvärr bar det sig väl inte. Men fiskhandlaren var en man med visioner.

botaniska 090

Numera ska man ju helst ha damm, , enligt trädgårdstidningarna, trädgårdsböckerna och Hornbach. Lätt som en plätt gräver man djupa hål, helst i olika, komplicerade nivåer, slänger dit en stor, ful plastbalja och fyller allt med vatten.

Sen kommer det svåra: man måste plantera efter alla konstens regler.

Olika växter på olika nivåer. Lägga stenar och hålla på, tills det blir sagolikt fint.

Sen finns det en annan variant, som är ännu svårare. Den där man skapar en naturlig damm. Utan plastbalja. En som man kan bada i. Med andra ord, en baddamm istället för en vanlig, tråkig, fyrkantig, klorerad pool.

Men det är så avancerat, det är bara att glömma direkt.

Även om det skulle innebära, att jag kan ha massor med egna, ärligt inhandlade, o-stulna guldfiskar, så avstår jag från sådana projekt.

Om jag mot all förmodan skulle lyckas, kräver dylika dammar underhåll. Skötsel. Kunskap. och dessutom blir de ett tillhåll för myggor. Även för grodor, men framför allt för myggor.

Det finns säkert tricks för, hur man bli av med dom. Men allra bäst är, att avstå från trädgårdsdamm.

Jag är ju faktiskt inte attraherad av guldfiskar. Kanske botade min stöldrajd mig från det. Vad vet jag.

Jag kan numera klara mig utan både damm och fiskar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett svar till “En guldfisk gör ingen trädgård

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s