Vattentankar

geo plus annat 118

Jag tänker på vatten igen, nu när jag läst ut Nina Burtons Flodernas bok.

Det var en bok jag verkligen tyckte om, från allra första sidan.

Jag gillar blandningen, allkunskapen. Att inte bara tas med på en resa genom Europa, utan att också få förklarat så många samband, att undervisas, att få inblick.

I det självupplevda och i Europas historia.

Någonstans hittar jag anknytningspunkter. Bra böcker är som förklaringar till det egna livet.

Den väckte en längtan, som inte bara handlade om att själv få se floderna.

En poetisk essayist är något att stilla bedja om. Någon, som med ett så vackert och rikt språk kan binda ihop det kollektiva med det personliga, det historiska med nuet. Som på ett så behagligt vis är allvetare.

Jag har inte sett Rhône och aldrig varit vid Rhen. Men Themsen har jag sett med egna ögon, i London.

Då visste jag ingenting av allt om det som jag nu vet . Ninas engelska flodresa är full av historier, från källorna till mynningen. Om romarna, om öl, om litteratur, om poeter, om träd och träsk, om historiska hemskheter, om hamnar, om konst.

Om engelsk idyll och roddartävlingar.

Om pilarna längs stränderna, som tar upp så mycket vatten och skapar så mycket dimma, att det för evigt präglat det engelska landskapet.

15

Boken får mig att komma ihåg.

En gång som fick vi göra en skolutflykt. Det var i femman. Vi åkte tåg till Fichtelgebirge och knatade uppför en bergssluttning i en övernaturligt vacker granskog.

Vi var på väg att titta på Mains ena källa. Naturligtvis hade den två. En röd och den vit.

Träden var himmelshöga och marken var täckt av stenar som glittrade.

Det var precis likt mig, att jag stoppade ryggsäcken full med stenar. Jag ville ha dom därhemma. Under vår blågran, framför huset.

Det är som att släpa musselskal från ett land till ett annat.

Fullständigt meningslöst.

Att återskapa något är dömt att misslyckas.

Upplevelser är till för stunden.

16

Jag minns bara vagt hur Mains ena källa så ut. Och inte minns jag vilken färg den hade. Röd eller vit?

Mest kommer jag ihåg dom glittrande stenarna.

Vatten måste vi alla ha. Våra kroppar består av vatten nästan helt och hållet.

Vi kom upp ur vattnet och steg iland.

Så småningom återvände vi till stränderna och åt av vad havet gav, fisk, musslor, ostron.

Och blev allt klokare. Allt mera mänskliga.

geo plus annat 115

Alla ska ha tillgång till vatten. Ingen ska behöva törsta eller bli dödssjuk av dåligt vatten.

Så vem har rätt till vattnet? Nyligen florerade en artikel om en höjdare från Nestlé som ville äga rätten till vattnet och göra sig en hacka.

Det kanske inte var så, egentligen. Men tanken är avskräckande.

Så fram med slagrutorna, hasselklykorna, och hitta det dolda vattnet. Det som droppar och rinner under våra fötter, osynligt för oss, men närvarnade.

Försök leta rätt på en egen brunn, ett eget flöde. En källa.

I min trädgård finns underjordiska flöden som märks på växtligheten. Bitvis och ibland är trädgården en sumpmark, där kabbelekorna och den gula svärdsliljan trivs. Och kandelabervivan.

I ett hus vi hyrde i Dalsland då det begav sig, fanns inget vatten som var drickbar. Det som kom ur kranen var brunt och full av åkrarnas salter och järn.

Vi fick hämta från annat håll.

Vi lärde oss spara och vara noggrann med vattnet.

Här hemma är det redan någon som äger vattnet. Som skickar oss lappar om egen avläsning och som tar betalt. I gengäld renar de vattnet åt oss. Så vi slipper bli sjuka.

I Flodernas bok läser jag om hur fruktansvärt förorenat Themsen en gång var. Då var det vanligt med dödlig kolera. T. ex.

Det slipper vi här och nu.

14

Någon renar ju vattnet åt oss, medan vi gör allt för att smutsa ned det och överkonsumerar det och låter det rinna i onödan och duschar stup i kvarten.

Men är jag glad över vattenräkningen. Vi slipper dö i kolera. Det är relativt billigt, trots allt, att få vara frisk och ha denna tillgång på renat vatten.

13

Det finns förresten ett hemligt vattenrum i Göteborg. Borta vid Alelyckan, där vattnet från Göta älv renas åt oss.

Långt inne i berget, finns ett pumprum. Ovanför pumprummet finns ett annat rum, där man förr reglerade vattenflödet i hela hela Göteborg.

Mängder med spakar och saker och kontrollsaker, som numera står oanvända.

Allt har ju datoriserats.

Men på femtiotalet använda man allt detta. Folk arbetade i detta totalt fönsterlösa rum, över ett extremt högljutt pumprum, långt inne i berget.

Och för att göra det uthärdligt, gav man uppdrag åt en av stadens konstnärer, Nils Wedel, att måla taket. Så där är nu detta underbara tak, med stjärnor och fåglar, underbart välbevarat på grund av avsaknaden av dagsljus.

Och ingen ser det numera, för ingen får vistas där.

Men jag har sett det. Och det är mycket vackert.

geo plus annat 120

Det är bara ormar och floder som slingrar sig fram genom landskapet, skriver Nina Burton. Och vet man det, ser man floder  precis överallt. Även i gatans asfalt, slingrar sig  en bild av floden.

(PS: broderierna är från en serie med tema vatten som jag gjorde för några år sedan.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s