att slå ihjäl tiden

ännu fler bokstäver 001ännu fler bokstäver 013fler bokstäver och prickar 040k 2i 1gännu fler bokstäver 001

Om jag säger, att jag aldrig har tråkigt, så är det en ren och skär lögn. För tråkigt, det har alla, åtminstone ibland. Även jag.

Fast inte så ofta. Eftersom också tråkigheten kan inlemmas bland de njutbara upplevelserna. Och då upphäver den ju sig själv.

Man kan lida eller njuta av det. Man har ett val.

Slår jag upp ordet i en etymologisk ordbok, så lär jag mig att ordet har bildats av det dialektala tråka, d v s arbeta långsamt, gå och släpa.

Onekligen ligger det ett stråk av lustlöshet och leda över ordet. Lite tuggumisegt, lite tungt.

Sen finns det ju två olika betydelser:

”Det är tråkigt, att världen ser ut som den gör.”

”Det var ju tråkigt, att du tappade din plånbok.”

”Det är tråkigt att höra, att du inte trivs med oss.”

Beklagligt, men inte speciellt intressant för någon.

Sen den andra betydelsen:

”Jag har så tråkigt, att jag tror jag exploderar”.

Då handlar det plötsligt om ett helt annat sinnestillstånd, om starka och obehagliga känslor.

Kollar jag upp ordet på nätet, bara för skojs skull, i en kort stund av oinspirerad blodsockerfall, ser jag, att det skrivs mycket om att ha tråkigt.

Tusentals tips om hur man kan undvika att ha tråkigt.

Artiklar och inlägg och böcker och avhandlingar om att det är rätt att ha tråkigt. Det är sunt att tillåta sig, att ha tråkigt.

Att det är hälsosamt och utvecklande för hjärnan.

Speciellt när det gäller barn går mycket ut på att befria dom från döstunder och långsam händelselöshet.

Redan på dagis ska det hållas i gång, och där det visar sig, att ungarna är överstimulerade redan klockan två. När de sen kommit hem, är de ångestskapande odrägliga i sina krav att underhållas.

Det är här det kommer in, att vara stark och stå på sig. Att låta dom hitta på egna saker.

Eftersom det känns inte riktigt helt rätt, att stimulans konsumeras i en aldrig sinande ström. Man kan slå mynt av all pedagogik och alla tjänster, som ska hålla de små aktiva och sysselsatta med kul saker.

Vuxna har också tråkiga stunder, som också helst ska betvingas och hållas nere på ett minimum.

Det finns massor att ta till för att undvika att ställas ansikte mot ansikte med sin oförmåga att möta sig själv rakt upp och ner.

Vissa psykoterapeutiskt lagda saluför teorier om, att de som har tråkigt inte har funnit de rätta nycklarna till sin inre rikedom. Man har bara inte knäckt koden, sägs det helt käckt,att nå fram till all den underbara energi, som finns längst in.

Det kan ju vara en tröst. Att det finns psykologiskt kunniga låssmeder som kan lirka upp dessa igenrostade lås.

Sen finns ju förstås alla dessa artiklar typ: Från tråkigt badrum till läcker tvättstuga. Och Det är liksom ett helt annat ämne, mer åt heminredningshållet.

I sin bok Tystnadens historia berättar Peter Englund att det där med att ha tråkigt först dök upp på 1800-talet. När folk fick mer tid, använde de delar av den till att ha tråkigt. Innan dess var man fullt upptagen av annat.

Överlevnaden, t ex. Som väl var allt annat än tråkigt.

Om jag får sköta mig själv, har jag sällan tråkigt, tråkigheten läggs på mig utifrån. Tråkigt har jag, när jag utsätts för saker jag inte kan bestämma över.

Möten t ex. Ofta tråkiga, onödiga och långrandiga.

Har man då ett rikt inre liv, kan man fylla block med ändlösa krumelurer, som sen kanske kan användas i något kreativt sammanhang så småningom.

Att läsa tjocka buntar med rapporter, utredningar, handlingar o s v är ganska nervdödande tråkigt. Det tycker nog de flesta.

Actionrullar tråkar ut mig.

Romantiska highschoolfilmer.

TV över huvud taget.

Och jag kan ärligt erkänna, att alla dessa gnuer som förekom i naturprogrammen förr, var otroligt tråkiga i längden.

Allt detta kan jag undvika genom att stänga av och gå därifrån.

Långa, utdragna middagar där man inte kommer loss från sin stol och måste sitta kvar i evigheter  försöker jag  undvika så långt det bara går.

Långa, invecklade eller mördande trista tal.

Sånt tråkar ut mig. På allvar.

Därför fick ingen hålla tal på sambons födelsedag. Efteråt tänkte jag, att han kanske hade gillat att få höra lite skojigt om sig själv. Kanske var jag egoistisk i överkant, just i det fallet.

Om jag ska ha tråkigt, vill jag ha det i lugn och ro och jag försöker inte kamouflera eller undvika det genom att utsätta mig för humörhöjande surrogat.

För om hjärnan har tråkigt, så börjar den hitta på egna fantasier, vilket kan vara nog så skojigt.

Ta bort alla sinnesintryck, och hjärnan kompenserar direkt. Med egna infall och stolligheter.

tråkigt

Jag minns som barn, när jag hade tråkigt. Speciellt ett tillfälle. En sommardag. Varmt, nästan hett ute. Det är alldeles stilla. Alla andra barn är som bortblåsta. Jag är ensam alldeles kvar i hela världen.

Jag sitter på huk utanför grinden och gör ingenting. Jag sitter i en bubbla av ingenting, och det är inte alls obehagligt.

Jag börjar rita i sanden, med en pinne. Fortsätter att rita. uppslukad.

Jag hade tråkigt. Och jag överlevde.

Den absolut megastörsta tråkigheten var den jag inte rådde över själv. Då som nu. När jag bodde ett år i USA, hos gudfruktiga metodister, var största delen av underbara söndagen vigt åt gud.

Först barngudstjänst, det gick väl an. Roliga historier ur Jesu liv, teckna lite, färglägga lite. Klippa ut och klistra och sjunga och lära sig verser.

Men sen kom den ändlöst långa vuxengudstjänsten på hårda stolar med en präst som malde och malde och mässade och mässade och uppmanade och fördömde och välsignade. Och tråkiga sånger jag inte kunde och vuxna som fläktade sig med solfjädrar.

Och där satt jag, med myror i byxorna och allt jag hade att fästa hoppet till var väggklockan.

Det enda intressanta,  med sina visare som ack alltför sakta tickade iväg och tog med sig värdefulla sekunder och minuter och timmar av ens unga, otåliga liv.

Jag tror, att inte ens under den djupaste hypnos skulle jag kunna återkalla, vad det hela handlade om. Mer än att det var ett ändlöst lidande, ett till kyrkorum förklädd tortyrkammare, en försmak av helvetet.

Det var verkligen så det kändes. Varje söndag.

En gång läste jag en rolig recension av en bok, jag minns inte vilken, men det handlade om förströelselitteratur, uppenbarligen.

Det här är en bra bok att läsa, om man vill slå ihjäl tiden. Om man nu föredrar den död.”

Dötid. Död tid. Stillastående tid. Där inget händer. Man kan läsa en lättsam bok.

Eller man kan bara vara och ge sig en kort tids andningspaus från allt som ska göras, upplevas, registreras  konsumeras och njutas av i livshetsen.

En kort tid i skuggan under korkeken. Man behöver inte ens lukta på blommorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s