glada barn och ledsna barn

grtande__barn

Just nu är Liseberg i hetluften, med alla sina gråtande barn. Bortsett från en mysko, oetisk kampanj som nog tål att debatteras, så tycker jag ungarna ser så obehagliga ut.

Dom skrämmer mig och jag vill inte trösta dom.

Liseberg i våra hjärtan. Nog finns det många sätt att uppleva den välkammade nöjesparken,alla sina nogsamt skötta blomrabatter till trots.

Jag har vadat runt med min danska syster, sexton år gamla båda två, och med nya skor som klämde. Föräldrarna sitter på någon av restaurangerna medan vi har släppts lösa, trots trånga skor så trivs vi.

Vi bodde då trots allt i Uddevalla, och ett lisebergsbesök var storstad och äventyr.

Vi fick åka flera gånger i rad i spöktunneln, utan att betala,  för att vi skrek så bra. Dom hade högtalare ut mot parken och just den dagen var det lite halvrisigt väder med inte alltför högt publiktryck, så vi var bra reklam.

En annan gång, långt senare, tappade jag bort ett av mina barn. Det blev stort pådrag med vaktpersonalen, som till slut hittade honom i gräset vid alla dom där kändishänderna. Han var ungefär två år och svårt chockat. Han sa inte ett knyst på flera timmar. Men grät gjorde han inte.

Jag har fortfarande dåligt samvete. Som för så mycket annat.

Senare ändå, då var jag med på en jubileumsutställning som Liseberg ordnat, hade jag köpt ett åkpass till samma barn, nu betydligt äldre och inte lika lätt att slarva bort. Återigen hade jag nya skor.Det var nappa-pumps och det regnade. Mycket.

Barnet blev åksjuk efter en  tur på någon attraktion som gick runt, runt. Vi fick ta oss hem, genomblöta båda två och gräma oss över det outnyttjade åkpasset.

Inte sålde jag något på utställningen heller. Alla andra sålde, men inte jag. Det är straffet för att envisas med att trassla med det textila.

En förlustaffär, från början till slut. Men inte grät vi, varken barnet eller jag.

Fast det hade varit på sin plats. En annan regnig, dum dag tog vi oss pliktskyldigt runt, barnet hade nu vuxit till sig och fått flickvän. Detta måste ha varit vinter-Liseberg eftersom vi var och titta på isbaren. Där man kunde få gå in, sitta en kort stund och få vodka för jättemycket pengar.

Vi gick och åt wienerschnitzel i stället.

liseberg

En annan gång på vinter-Liseberg: jag vallade mitt japanska besök som kommit lite oförhappandes mitt i smällkalla december. Utan vinterkläder.

Här bjöds det ju åtminstone lite stämningsfull julkänsla, även om det var lite jippolikt med alla dunderdyra, ätliga produkter i dom upplysta bodarna.

Liseberg var magiskt vacker med alla sina ljus, gnistrande kyla och eldfat där man kunde värma händerna. Jag var oavbrutet orolig för mitt besök som antagligen frös som aldrig förut i sitt liv. Hon hade förstås fått låna halsduk och mössa och vantar av mig, men lämnat allt hemma.

Troligtvis av japansk artighet.

Fast hon tyckte det var fint och tog en massa bilder. Jag tror, att det är lag på det i Japan. Är man utomlands måste man vid hemkomsten visa upp sin fullmatade kamera för att få komma in i landet igen.

Men jag tror att hon tyckte det var lika fint när vi åkte till Skärhamn och hela naturen var förtrollat av tjock rimfrost. Hon hade aldrig sett det förut. Rimfrost. Jag vet inte hur det är med sånt i Osaka.

Den allra jobbigaste lisebergsturen var ändå den med sambons brorsbarn på besök från Idre. Dom små tallarna var helt galet förväntansfulla.

Det hela slutade med stor dramatik och yttersta sorg. Precis som på Lisebergs reklam.

Storgråtande lilltjejen som på parkeringsplatsen lyckats bli av med sin delfinformade ballong som glatt seglade iväg mot nya, onåbara höjder.

Den något äldre storebrodern var rejält åksjuk efter allt han åkt som gick runt, runt och kräktes eller hotade att kräkas hela vägen hem i bilen. Men han grät åtminstone inte.

Jag tror, dom hade det underbart i Spanien året därpå.

Allt detta bara som en reflektion. Att verkligheten och dikten inte alltid samverkar.

Reklamen till trots. Liseberg kommer att få rejäla problem med sin nöjda-barn-garantin.

Annat var det när jag var liten. Vi hade inget Liseberg, men vi hade Folksfesten med stort F. Kirchweih.

Som hölls  i fyra underbara dagar i augusti. Varje år. Och så var det i alla städer, i alla byar. Då kom det ambulerande tivolit, med alla attraktioner man kunde önska sig. Slänggungor, pariserhjul, radiobilar, spöktunnel, bergochdalbanan, djävulshjulet…

karussell1

Min lilla stad hade en festplats. I byarna ställde dom upp allt längs bygatan, det gick bra det med.

Alla gick man ur huse för att gå till festen. Den varma, svarta sommarnatten var full av familjer, finklädda och i feststämning, på väg till eller från. Det var en kollektiv, social händelse som inbegrep samtliga, barn, ungdomar, vuxna, gamlingar, alla var med.

Man kunde skjuta på saker med luftpistoler och vinna priser, nallar, dockor eller konstgjorda rosor på en liten pinne som man gav till sin käresta.

Man kunde köpa goda saker: brända mandlar, sockervadd, honungskakehjärtan med texter på i kristyr.

Hemma bakade mormor alltid dom speciella bakverk, som hörde till Kirchweih: Küchle. Det var fyrkantiga degplattor som friterades och svällde upp och blev som kuddar med florsocker på. Bet man i dom uppenbarades fantastiska grottor med stalakiter.

Man kunde köpa rökt-lax-frallor och hårtrökta böcklingar. Och man kunde dricka massor med öl i ölhallen.

roth

Det gjorde de vuxna. Satt på långbänkar och drack öl ur stora sejdlar och gungade fram och tillbaks och sjöng unisont dryckesvisorna, den ena efter den andra.

Glädjen stod högt i tak. Det var väldigt stämningsfullt och alla var snälla och på gott humör. Ingen grät.

szenenbild_KasperleTheater4

Till festen kom alltid kasperteatern. Vi barn satt på det hårt ihopstampade, doftande gräset i det lilla teatertältet och hejade på den totalt asociala, helt genomgalna Kasper när han klådde upp krokodilen, polisen och rövarna.

Han hade en snäll fru som hette Gretl och en ännu snällare mormor.

Alla lyckligt lottade hade en mormor när jag var liten. Precis som jag.

Jag har nog aldrig älskat någon så mycket som Kasper.

Staden eller vem det nu var, ordnade också ett barntåg. Då samlades vi alla på gatan vid handelsmannens hörna, alldeles där jag bodde.

I god, tysk ordning inlemmades vi i rader och kolonner. Sen delades det ut en massa biljetter till attraktionerna. Det var helt underbart att gratis få en hel hög av dom i sin hand. Sen kunde man byta med varandra.

Kommersen började sen, när vi väl lydigt marscherande hade letts genom stan under musikaliskt ackompanjemang av  blåsorkestern.

floejtspelaren-i-hameln

Det var lite av Råttfångaren från Hameln över det hela, med musik och alla barnen som vandrade iväg. Som tur var bara till festplatsen och inte in i berget. Vi kom alla hem igen.

Nöjda och jättelyckliga. Precis såna barn som Liseberg skulle vilja ha i sin hägn.

Att gå till Folkfesten var alltså något man aldrig missade, inte ens när jag som halvvuxen tonåring var på besök. Det var där, man hade störst chans att få till det med pojkar.

radiobil

Och visst hittade jag en liten sommarkärlek vid radiobilarna. Det var bara att hänga där och se allmänt söt och intagande ut. Strax var han där och bjöd på en tur eller flera.

Och sen var allt igång. Folksfesten varade bara i fyra dagar. Men det var lust-stinna dagar. Och dom avslutades  med ett hejdundrande fyrverkeri som vi kunde se jättebra hemifrån, från mormors sovrumsfönster i övervåningen.

Hejdundrande och hejdundrande. Då hade jag ju inget att jämföra med. Det räckte med raketer som steg mot natthimlen och exploderade.

Microsoft Word - Dokument1

Jag hade faktiskt inte varit i närheten av GP-fyrverkeriet vid den tiden.

Och Liseberg kör väl också med ett. Som Grande Finale. (I skojarbranchen?)

Ska vi fröjdas då, eller ska vi gråta? Hur ska ni ha det, Liseberg?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s