Onödigt mycket kläder överallt

bloggmat 1 001 - Kopia

I Bangladesh har fabriken rasat över män och kvinnor som för usla löner syr plagg vi sen ska se och åtrå och köpa. För en dyr peng i lyxens hus eller för en futtig hundring i en lågpriskedja.

I Bangladesh begravs människorna levande, där de nyss slavat för en spottstyver.

Och min garderob som bågnar av för mycket kläder. vad berättar den för skruvad historia? Om alla dessa drömmar, om allt det där man skulle vilja vara.

Många gånger om året går jag igenom allt, provar, kollar, lägger undan, slänger.

Och ändå blir det aldrig mindre trångt, aldrig blir det mera plats och luftigt mellan galgarna.

Jag köper ständigt nytt.

Fast så är det inte. Jag köper ständigt begagnat. För att jag tycker det är roligare. Och det känns bättre.

Men det gör antagligen ingen som helst skillnad för textilarbetarna i Bangladesh. Även de här kläderna, märkeskläderna som de som är rikare än jag har släppt ifrån sig, förköpt sig, köpt fel och ångrat sig. Även de har sytts i Bangladesh, eller någon annan stans där fattigdomen garanterar stora vinster.

Varför behöver man så många kläder nuförtiden?

Min mormor hade till vardags ett par, tre rockliknande plagg som alla såg likadana ut. Alltid mörkblå, men små vita, sirliga blommönster på. Diskreta, som inte gjorde anspråk på att kallas klädesplagg, egentligen.

Skydd var det, höljen som tålde smuts och slitage. Slets de ut, köpte hon en likadan, kanske det vita blommönstret var ett annat, men modellen, rak, korta ärmar, knäppt framtill, var alltid den samma.

Hon hade förstås några klänningar också. Finkläder, svarta. Dom minns jag inte, att hon någonsin hade på sig.

I skolan skulle vi flickor alltid ha heltäckande förkläden över våra kläder. För även om kläderna vi bar var av enklaste slaget, skulle de skyddas. För skolans kritdamm och skolgårdens smuts.

kittel 3

På söndagarna hade vi finkläderna på. Rena vita sockor eller knästrumpor, rosetter i håret och en anständig klänning. Utan något förkläde över. Dumt. Man fick liksom inte härja den dagen.

Naturligtvis hade vi bara få plagg, vi med. Och ju äldre jag blev, ju mer längtade jag.

Efter alla dessa fina kläder i katalogerna.

Men herregud, det var ju tantkläder, alltihop! Ändå suktade jag. Antecknade, planerade min garderob.

Ritade klippdockor med jättegarderober. En önskedröm i papper.

Och aldrig fick jag det jag längtade efter, verkligen, verkligen ville ha, det, som alla andra hade.

591-petticoat-white

Stärkta tyllpetticoats och skumgummiunderkjolar, att bära under kjolen. Som fick den att så vackert bre ut sig runt spinkbenen. Då var man liksom nästan vuxen. Och vacker som en prinsessa.

Kunde man ju inbilla sig.

I Sverige fick jag kläder. Fina kläder som jag inte fick välja själv. Antagligen hade jag en anskrämlig smak som inte passade in i min nya familj. Det var sportiga saker, snygga.

Kvalitet.

Men inget som glittrade eller skimrade. Jag har faktiskt aldrig varit den sportiga typen.

Men vem var jag att säga nej, tack.

Jag var så glad för mina nya, fina kläder.

Nu kan jag köpa de kläder jag vill ha. Jag kan också köpa dyra, fina tyger och sy själv. Inte alltid det blir snyggt. Ofta finns där en vansinnig glädje i att sy plaggen som jag sen inte bryr mig om att använda.

Bara vissa, dom som blir lyckade.

En gång tog jag hand om en textilkonstnär, en kollega från Sydafrika, som blev en vän. Hon hade fått en månads vistelse på Konstepidemin som stipendium.

Där satt hon och sydde flitigt på sina maskinbroderade, vackra tavlor.

Medan flygplanen störtade in i Twin Tower. Nine eleven.

Hennes bild påverkades starkt av händelsen. Jag sydde också en bild, mitt livs första och enda kors.

Som tack för att jag tog hand om henne satt hon uppe hela sista natten och sydde en helt underbar väst åt mig. Av massor  små rutor, turkosa, gröna, svarta. Samma små rutor som hon använder i sina bilder, och som hade blivit över.

bloggmat 1 005

Den västen kommer jag att älska för evigt.

Sen, som sagt, går jag i secondhand butikerna, i alla, från stadsmissionen, Myrornas och allt vad de heter till Fina gatans märkesklädes-secondaffär där de redan nämnda rika kvinnorna säljer av sina felköp.

Jag älskar att gå där och snoka och sällan, alltför sällan kommer jag ut tomhänt.

Det är så min garderob blir så där proppfullt bågnande.

Det känns fruktansvärt onödigt. Eftersom jag bara använder en bråkdel. Det är starkt begränsat, hur många kjolar, byxor, tröjor, kavajer och jackor man behöver.

Det är begränsat hur mycket Masai man kan köpa på sig. Eller annat skojigt, hur snyggt det än ter sig, då och där.

Vid min regelbundna genomgångar sorterar jag bort och ifrån. Samlar i säckar som jag sen kan ställa utanför grinden då  och då, när klädinsamlingen kommer förbi och plockar upp dom.

Det trodde jag var en bra idé, ända tills häromveckan. När jag läste reklamlappen lite noggrannare.

Och blev misstänksam.

Ett företag med sitt säte i Skottland?

Som säljer en del av kläderna för att täcka omkostnaderna?

Och skänker resten till välbehövliga ändamål?

Nu får ni väl ändå ge er!

Jag må vara glad i hågen och tro gott om de flesta, men det betyder inte, att jag låter mig luras av era skumma affärsidéer. Och detta stinker och osar det om!

Dom tar kläderna, säljer dom, gör sig en ordentligt hacka och ger bort  trasorna  för att legitimera sitt upptåg.

Det blir inget mer från mig utanför trädgårdsgrinden. Nu ger jag dom direkt till Ebbe och Haldis, stadsmissionen. Eftersom jag också tycker det är kul att snoka är, får dom säkert kläder tillbaks, som jag en gång köpt där. Men vad gör väl det, då blir det dubbel förtjänst.

Och så hoppas jag, att de inte luras. Jag har hört klunkas något om Myrorna, så dit vågar jag mig inte.

Vad ska jag annars göra?

Sy om alla kläder till oförglömligt vackra lapptäcken?

Klippa allt i tunna remsor och väva gudabenådat vackra trasmattor?

Elda upp dom i trädgården?

Vi lever i ett överkonsumptionssamhälle, och jag är en del av det, fast jag inte vill.

Egentligen vill jag ha kläder sydda av människor som får lön för mödan, så att det kostar, att köpa.
Då skulle jag inte ha råd, att köpa så mycket. Garderoben skulle slutna bågna, det skulle skramla hemtrevligt i de tomma galgarna.

Jag skulle vårda och glädjas åt det jag har. Jag skulle laga, sy i knappar, lägga upp sömmar.

Jag skulle på intet sätt bidra till, att fattiga människor utnyttjas, sugs ut till sista droppen och dör i bråten efter illa byggda kåkar uppförda av vinstdreglande företagare.

Jag menar, jag reagerar när jag på reklampelarna erbjuds en klänning för 150 kronor.

Jag tänker faktiskt på alla produktionssteg som behövs för att få till detta ynkliga plagg. Från ax till limpa.

150 kronor. Skämtar dom med oss?

Naturligtvis skämtar dom inte. Någonstans i kedjan finns det en massa människor som inte får betalt för sitt slit.

Samtidigt som det inte hjälper, att sluta köpa. Skriver Britt Marie Mattsson i GP. Och henne litar jag på, hon är en klok kvinna som kan sina saker.

Så än står vi där, men våra tvättade halsar. Med alla kläderna som vi inte behöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s