Lyckan med ett bra klätterträd

astridklc3a4ttrar10001

Det står inget i Mose bok om att gamla damer inte får klättra i träd” sa Astrid Lindgren och gjorde slag i saken.

Jag förstår henne, jag  har också svårt att gå förbi ett bra klätterträd.

Alla vet, hur ett sånt ser ut. Hur grenarna finns där, på alldeles rätt avstånd från varandra, stort, pampigt, med en svajande krona långt däruppe i det blå.

blandat kompott 460

När jag var elva, bodde jag en sommar hos en familj i Danmark. Fast frun i den fina villan var inte dansk utan en en bastant och helt igenom tysk dam som hade alla de rätta, helyllesåsikterna om hur man uppförde sig.

Mannen var däremot dansk: liten, rund, kalhjässad och skelögd och så  jobbade mest hela tiden med att sälja tjeckoslovakiska bilar och var inte närvarande på samma käcka sätt.

Där fanns ett underbart körsbärsträd, med översållad av söta körsbär. Vad kunde väl hindra mig från att klättra upp och sitta där, spottandes körsbärskärnor. En helt igenom njutbar tillvaro och tillräckligt barnvänlig för att ingen behövde oroa sig.

För klättra kunde jag, på mitt fåniga, tjejiga vis.

Jag vet inte varför, men jag lyckades aldrig lära mig klättra som killarna. Dom kunde ta sig upp för tallstammarna snabbare än små apor. Dom hade ett klättertricks. Något med hur dom klämde åt med låren. Jag var alltid väldigt avundsjuk, det där var något jag också ville kunna.

Killarna var annars inte ogina, dom lärde mig simma, lärde mig cykla. Men klättrandets hemlighet behöll dom för sig själva.

Sambon Ess har senare upplyst mig om, att det beror på ben- och lårstyrka. Då förstod jag bättre.

Jag hade liksom inga ben. Jag hade stickor och kallades ibland storken.

Men upp i träden kom jag, hursomhelst. Trots allt.

Men då, i Danmark, hos tysk-danskan, fick jag höra, att unga damer inte klättrar i träd. Det var nyheter för mig.

1 att jag var en ung dam med mina ynkliga ben och elva år.

2 att man inte fick klättra i träd på grund av det. För att jag plötsligt var en ung dam.

Jag slog dövörat till och t o m som sextonåring satt jag kvar i äppleträdets trädgrenar och njöt.

Vårt ena äppleträd hemma hade bra grenar, i en klyka kunde jag sitta som på en häst. En vindhäst, omgiven av lövens brus, sommarens sol silades ner på mig. bättre kunde man inte ha det. Tyckte jag då.

Jag klättrade upp och satt där och läste böcker. I gott förvar och långt från andra sorters dumheter jag eventuellt kunde hittat på.

Jag gillade avskildheten, ensamheten, att ingen faktiskt visste var jag var. Samtidigt var det en skön och naturlig gemenskap med trädet.

1961, samma år som jag kom till Sverige, gjorde Arne Sucksdorff en film med en mycket ung Tomas Bolme, Pojken i trädet. Den visades så småningom på TV och jag minns den än.

Hur pojken satt där i trädet. Det handlade förstås om föräldraruppror och frigörelse och slutade i katastrof.

Sen finns Italo Calvinos roman Klätterbaronen. Om en till som flyr den stränga fadersgestalten upp i träden. och som svär på, att aldrig komma ner igen.

En fabulerande berättelse, en civilisationskritik. En historia som problematiserar det fria valet och människan oförmåga att bryta sig ur den mänskliga gemenskapen.

Den mysigaste representanten av det trädklättrar-älskande barnet är annars Kalles klätterträd

Han vet, hur man använder ett bra träd. Att där bland blad och grenverk och med bara himlen över sig, där finns platsen för alla ens drömmar.

Jag menar, visst måste det vara något särskilt med detta klättrande. Det är inte bara jag. I barnboksvärlden klättrar t o m kor i träden. (Mamma Mu klättrar i träd)

Och Kitty Crowther,  2010-års Alma-pristagareblev helt tagen av bilden på Astrid Lindgren klängandes i en tall, att hon har med den bilden (fast omgjort förstås) i sin fina bok Le petit homme et Dieu. (den lilla mannen och Gud)

kittycrowthers-bild

Om man annars googlar på klätterträd, hamnar man i första hand på sidor som säljer  klätterträd för katter, eller i nödfalls, hur man bygger en sådant.

Som om det är katterna som har patent på klätter-nöjet.

Jag skulle verkligen vilja slå ett slag för att man håller oss klätterglada med lämpliga träd även i stadsmiljö.

Det får gärna vara repstegar upp till grenarna, så att alla har en chans.

Jag säger bara en sak:

Upp i träden, alla människor

Väck barnet i er och få lite nya perspektiv på tillvaron!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s