vårkänningar äntligen

th (1)

Det verkar, som det ändå blir vår till slut. Efter en lång väntan och med all social interaktion späckat med ständiga kommentarer om vädret, om vintern, som inte gav sig, om kalla vindar, om onödig snö och alltför mycket onödig  is.

Om ständigt samma ödsliga väderleksrapporter, visserligen högtryck, men vad ska vi ha det till? Det ska vi ha till sommaren. Då betyder det lycksalig värme och inget regn. Så här års betyder det bara svinkyla och höga himlar.

Visst, snödropparna har varit tåliga och tappra, varje morgon har de hängt tilltufsade med huvudena, men envist har dom rest sig igen i den kalla solens sken, bitit ihop tänderna och härdat ut.

Men aldrig fick man lägga undan vintermössan, aldrig kunde man gå ut utan halsduk, jämt skulle man ha vantarna på.

Allt verkade så olycksbådande, med köldrekord, typiska klimatförändringar. Växthuseffekten.

Det enda som saknades var ett och annat rejält järtecken i skyn. Ett olycksbådande omen om permafrost och ny istid.

Jag tänkte på Wivallius dikt, Klagovisa över denna kalla och torra vår. Precis så kändes det. Den är också lite olycksbådande. Med all sin inbakade bondepraktika:

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe som rår, si åren går bort

och lite glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Sen ber han om majregn, om dagg för örterna, så att allt får en chans att gro och blomma. Precis som vi.

Dessutom var Wivallius något av en äventyrare, ryktbar bedragare och bråkstake som på grund av sitt asociala leverne fick tillbringa flera år i fängelset. Står det. Och där skrev han sina flesta dikter. Det var när han hade deporterats till ett ställe i Finland som han skrev Klagovisa. (Som också kallas Vår-visa).

Sitta där och kverulera över våren, hade han inget värre att bekymra sig för? Mathållningen? Fukten? Det enahanda livet? Tukthus på 1600-talet kan inte ha varit någon sinekur.

IMG_4638

Men nu är det annat. Nu skiner äntligen en varm och vänlig sol, nu börjar det spira och krokusarna var verkligen inte nödbedda, de stod redo bland brunt fjolårsgräs, de sköt upp och bredde ut sina kjolar.

Nu gäller det att njuta snabbt som bara den, när som helst har rådjuren mumsat i sig dom. Så är det varje år. En kort stund av lilagul lycka. Sen en suck av uppgivenhet och en otålig väntan på nästa blomsterprakt. Påskliljorna.

Narcisserna lämnar de gudskelov i fred, rådjursmarodörerna.

IMG_1653

Apropå narcisser, Wordsworths dikt om dafffodilerna, som jag fick lära sig på engelska, är också något som sitter som berget.

I alla fall början:

I wandered lonely as a cloud

That floats on high o’er vales and hills

when all at once I saw a crowd

a host of dancing daffodils.

Along the Lake, benesth the trees,

Ten thousand dancing in the breeze.

537px-William_Wordsworth_-_I_wandered_lonely_as_a_cloud

handskrivet av Wordsworth, påskliljedikten

Det handlar definitivt om den engelska våren, för här har jag då aldrig sett fält med påskliljor vajande i vinden. Och det vet man ju hur det är med den engelska våren.

Den ska alltid vara lite bättre än alla andras vårar.

Blommigare, liksom.

Primavera

Den värsta våren, den med extra allt,är ju annars Botticellis praktmålning Våren. Jag såg den i Florens en gång. Han sparade verkligen inte på krutet. Stor, överväldigande, intagande. Blommor, ljuva och gravida kvinnor, personifierade vårvindar…

Det är så, Våren ska komma skridande och strö blommor för våra fötter, tveklös och med självförtroende.

Inte huttra bakom knuten och låta sig skrämmas till tystnad av den envisa, griniga vintern och hans anhang. (Kung Bore och Jultomten. Och isälvorna).

Det finns dock alltid de alldeles säkra vårtecknen, dom man kan lita på.

Och nu pratar jag inte om videungarna och sånt. Nu pratar jag riktiga saker:

Vårtecken 1: alla frökatalogerna kommer.

Vårtecken 2: alla blomsterkatalogerna från Plantagen och Blomsterlandet kommer, försåtligt instuckna i dagstidningen.

vårtecken 3: Alla fågelfrön försvinner från sin plats på Hornbach och ersätts av gräsklippare. Fast alla experter säger, att man MÅSTE fortsätta att mata dom, fåglarna, så att dom orkar.

Jag har gött våra utefåglar hela vintern med precis allt jag kunnat komma över. Så att de ska sjunga för mig nu på våren och bygga bo i holkarna. Mesarna, talloxarna, rödhakarna, duvorna, skatorna och alla finkar.

Och visst sjunger koltrasten  nu, vemodigt och sorgesamt med sin stämma klar som vatten.

Inte blir man bara glad. Man blir framför allt vår-sorgsen av att höra honom, koltrasten. För långt där inne har man en konstig, gnagande känsla, att det återigen är för sent.

För vad?

Vad har jag nu missat? Nu igen.

Antagligen det där med, att man egentligen ska vara i Paris på våren. Det är där, den riktiga, den franska våren väntar. Ruer (gator), Seine, broar, plataner, caféer, croissanter, Notre Dame, Louvren, älskare (om det skulle vara så)

Det vet ju alla, att det är i Paris man ska välkomna våren.

Väck, dystra tanke, gläds åt det du har! Ut och sjung att Vårvindar friska, eller ännu hellre Alla fåglar kommit ren, även om det inte riktigt stämmer, flugsnapparna har inte kommit än, och inte svalorna.

Tranor, möjligen, men jag tycker det har klagats på tran-brist lite här och var. Att dom valt att stanna ett tag till i Tyskland.

Men sjunga kan man ändå. Helst flerstämmigt, med kompisarna. Då låter det vansinnigt vackert. Hjärtsnörpande fint.

För nu är den här VÅREN, nu börjar visserligen trädgårdsslitet, men nu blir vi alla fjärilar som bryter sig ut ur sina vinterpuppor. In med tung-kapporna i garderoben, ut med vårjackorna, på med vårklänningarna!

En dikt till, bara för att den är så bra. Av Alf Henriksson, en favorit:

Snoken vaknar

snuvig och kall.

Då är den långa vintern all.

Sur är han och trött och moloken.

Och ingen kommer med kaffe till snoken.

Så på med en kanna kaffe till snoken!

Glada snokar betyder en lång, varm, solig sommar.

Enligt min alldeles egna, hemmagjorda bondepraktika.

Låt oss glädjas åt den härliga tid framför oss. Låt oss hoppas att den blir härligt!

2 svar till “vårkänningar äntligen

  1. Hej!
    Roligt att läsa dig. Har inte sett mycket vår än själv men tranor… flera stycken nere på torpet! Så dom tog sig väl till Nyköping då. Men alla snödropparna låg ännu djupt nerbäddade under snön… Kaffe till snoken tror jag sannerligen behövs!
    /Loll

    • Tack för kommentaren! Det måste vara kul att ha så speciella fåglar i närheten. Jag har bara sett enstaka tranor, mer av en slump på väg genom landet. Här hos mig har jag inga, men det bor en häger borta vid mossen. Dom är också fina!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s