livets vägar

Det finns så många vägar, man skulle vilja gå,

så många filifjonkar man borde hälsa på…

sjunger Mumintrollet. Och visst är det så. Att ta rätt väg i livet: dessa ständiga val, och alla dessa gånger, det blir fel. Alla dessa gånger, man går vilse.

IMG_4736

Alla dessa gånger då man efteråt förstår, att man tog fel väg. Tog av åt fel håll, lät sig luras med på avvägar.

Enligt Wikipedia är en väg en plan yta för transport mellan två platser. Och så står det, att vägar kan anpassas till fordon, djur eller fotgängare.

Fast man behöver inte anpassa någonting över huvud taget för de vilda djuren. Dom gör sina egna, små stigar som leder dom dit dom vill komma.

De första vägarna var inte mer än upptrampade stigar. Kanske gjorde av djur? Sen, om många gick på stigarna, blev det hålvägar. Därefter kom ju det där med vagnarna, när vagnar med hjul blev allt vanligare. Då tog det liksom fart och det blev allfartsvägar av viss bredd och med viss dignitet.

promenad nyår 2013 8

Det står jättemycket om vägars utvecklingshistoria och vägars benämning och ännu mer saker.

Fast jag tänker mer på mina egna vägar. Skolvägen t ex. Det var väl den första, längre väg, man fick lära sig att gå mer eller mindre själv.

Den tog en halvtimme att gå. Hemvägen kunde ta oändligt mycket längre.

Hur bar man sig åt, dåförtiden? För att dra ut på det?

Min syster och jag provgick vägen en gång, i vuxen ålder, och inte sjutton tog det ens en halvtimme.

promenad nyår 2013 12

Men vi barn använde hemvägen till att upptäcka, hitta genvägar, dröja oss kvar vid intressanta ställen, passa på att äta bär, leka, prata, springa i snirklar, titta på vattnet under bron, plocka blommor, hälsa på djur.

Därför tog det tid. Vuxna Jobbvägar är bra mycket tråkigare. De handlar bara om tre saker.

1: att komma i tid till jobbet

2: att komma hem så fort som möjligt.

3: att inte missa spårvagnen, busen, båten.

Om man nu inte cyklar. Då behöver man bra cykelvägar. Och det är en halt annan historia.

Fast nu har jag kommit på ett sätt, att göra min jobbväg lite roligare. Jag tar med mig kameran och tar bilder.

Då lär jag mig uppmärksamhet igen.

höst 68 - Kopia

I skogen fanns också vägar, eller, för att vara noga, det var väl stigar det var. På dessa tog man sig till dom bra ställena, där bären fanns, där svamparna fanns. Sen kunde man irra omkring fritt, bortanför stigarna.

Det var helt ok, bara man aktade sig för vilse-rötterna. Det lärde min mormor mig.

Snubblade man på en sån, gick man vilse och hade hemskt svårt, att hitta hem igen. Även om man var jättenära. Man förlorade förmågan att känna igen sig.

I våra tallskogar fanns det otroligt många snubbelrötter. Även om inte alla förde vilse, så var utgjorde de var och en en uppenbar fara. Hela tiden.

promenad nyår 2013 6

Jag gick vilse en gång, i skogen i Dalsland. När jag letade svamp. Då var jag vuxen och alldeles själv. Det är lätt gjort. Man tittar neråt i marken hela tiden, man får svamp-tunnelseeende.

Hemskt och skrämmande var det i alla fall.

I skogen bor Pan, flöjtguden.

Paniken lurar bakom varenda träd.

Att gå vilse gör man annars nog så ofta, på livets väg. Det gäller att ha karta. Kompass. GPS nuförtiden.

Eller lokalsinne.

Jag vet en som älskar att resa, men mest gillar han att planera resan och allra mest tycker han om att gå omkring på gatorna och upptäcka nya städer, hemma vid köksbordet, på en karta.

Det är ju så: kartan är en sak, verkligheten en helt annan. Kartan är tydlig, välritad, lätt att förstå. Platt. Enkelt färglagd.

Verkligheten är komplicerad, komplex, kaotisk, och det går upp och ner, fram och tillbaks, runt och omkring. Saker gömmer sig bakom varandra, hus är i vägen, folk är i vägen, det tredimensionella ställer till problem.

dimma 007

En gång såg jag en karta, som hade gjorts i samband med ett forskningsprojekt. Det var en liten, liten bit av Norrland, där hade man kartlagt samtliga vägar och stigar. Även de allra minsta.

Det såg mycket vackert ut. För man visste, att alla dessa små, krokiga, försiktiga streck ledde till hus, till människor, till varandra.

I fantasin gick jag på dom olika utritade stigarna. Tänkte, att går jag här, är det en bra väg till det här huset. Och på den här vägen kommer jag snabbt genom den här skogen. Och här kan jag korsa ett fält och gena till den här stugan.

Jag blev så inspirerad av den grafiska bilden, att jag började brodera vägar. Svarta vägar på vitt tyg. Sen la jag vitt tyll över i olika lager och sydde nya vägar, denna gång i vitt. Det blev användbart till allt möjligt. Och vackert.

Och tog jättelång tid att sy.

stygnprover 024

Genvägar är senvägar, sägs det. Stämmer det verkligen? Jag tycker, genvägar är och förblir genvägar.

Fast googlar man på genväg hamnar man på sajter om datorfix. Hur man skapar genvägar eller blir av med sina skapade genvägar. På datorn. Inte ute i verkligheten.

Där krävs det helt andra åtgärder för att få rätsida på tillvaron.

Inte ett ord om några senvägar var det heller. I datorvärlden.

Däremot kan vägar vara helt hopplösa att färdas på. I Sydafrika körde vi en liten kort bit från punkt A till punkt B för att hälsa på några. Det var långt ute på det sydafrikanska landet i Kwazulu Natal.

Den korta resan var en uppskakande upplevelse, rent bokstavligt. Vägen bestod i stort sett bara av hål och av hål allena. Och här var det inte fråga om Wikipedias hålvägar. Här var det fråga om en oändlig ansamling hål som lömskt och lögnaktigt utgav sig för att vara en väg.

IMG_4748

(Det här är inte från Sydafrika, utan en väg längs havet utanför Århus. Regn-pölar.)

Efter det förstod vi, varför folk, de som hade råd, körde extremt enkla, buckliga, slittåliga fordon. Vår flotta hyrbil skulle ha stått sig slät. Mercor och BMWer kräver, bredd, plana ytor, asfalt. Flerfilighet.

Rather potholes than bombholes sa man i Sydafrika. Vi har hellre naturliga, icke åtgärdade hål  än sönderbombade vägar. Det med tanke på att landet klarade sin politiska omstrukturering utan inbördeskrig.

Så jag förstår dom.

Väglöst land finns det också.

Där måste var och en trampa sina egna stigar. Det kan vara nog så jobbigt. Men det ska vara lärorikt. Om man som sagt inte går bort sig, snubblar på rötter eller går ner sig i kvicksand.

Det finns en bra historia i Johannes Ittens bok om färglära. Hans design-elever gnällde ofta över att de skulle lära sig just färglära. Dom tyckte det var onödigt. Då berättade Itten en indisk historia för dom:

Kunskap är som en vagn. Man använder sig av vagnen och åker enkelt vägen fram. Sen, när vägen tar slut, stiger man av och går till fots.

Sen är det ju det där med den smala och den breda vägen. Vi har alla fått lära oss, vilken vi bör ta.

För att komma raka vägen till himlen.

Om det är dit vi vill komma.

höst 14

Det här är, trots sin lantlighet, en bred väg. Ta inte den.

4 svar till “livets vägar

    • Vägar, stigar, farleder, Christel, alla leder de framåt mot nya djärva mål, eller bakåt, hem igen, när man tröttnat på äventyren!

  1. Vilka vackra vägbilder, både fotografiskt och textmässigt. Och visst är det synd det här att vi tenderar att tappa bort den där fascinationen för detaljerna längs vägen med åren, både bokstavligen och bildligen, och ägna oss mer åt att räkna ut hur vi ska ta oss från a till b på snabbas möjliga sätt.

    • tack för din kommentar, Soldansare! Visst är det så. Man behöver inte alltid leva i nuet, men oftast vinner man på att öppna ögon och öron och alla sinnena och tillåter sig att uppleva livet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s