Noanamn och totemdjur

Idag var jag och klippte mig igen, vilket är deprimerande och dessutom inte det jag tänker skriva om idag.

Idag ska jag skriva om björnar.

Om jag skulle välja ett totemdjur, skulle jag troligtvis säga varg. Vilket är helt fel, vid närmre eftertanke. Jag är inte minsta varg-lik, har inte gula ögon, är inte rovlysten och inte jagar jag i flock.

En gång för evigheter sen såg jag en förfilm om brunbjörnar. Den gjorde djupt intryck, det var mycket hos dessa björnar jag fann sympatiskt och älskvärt.

Björnhonan, som föder sin max tre ungar när hon fortfarande ligger i halvdvala i sitt vinteride. (bra idé).

Sen fostrar hon dom till lydiga småbjörnar, som följer hennes minst vink, är uppmärksamma, läraktiga och snälla. (god idé det med).

Hon har dom hos sig i två år, när det så är dags för nästa omgång. Då måste hon göra sig av med ungarna, på något sätt. Eftersom hon är en sträng och lydnadskrävande (men också kärleksfull) mor, använder hon sig förstås av det.

Hon jagar upp ungarna i ett träd, låtsas, att det är fara å färde. Sen går hon och kommer inte igen. Ungarna sitter lydigt och klamrar fast sig i grenarna, och väntar och väntar, för det har dom lärt sig. Sitta kvar tills mor kommer tillbaks. Till sist driver hungern ner dom från trädet och då har dom tydligen glömt allt och är redo för livet som självständiga varelser. (Också en bra idé, men svår att tillämpa. Mina ungar skulle aldrig suttit kvar i ett träd. Om jag ens hade fått upp dom dit).

Så för mig är björnen en bra förebild, stark, tålig, bestämd. Ser snäll ut, är varmt klädd och kan försörja sig på bär och fisk och annat som skogen ger. Gillar honung.

Och så heter jag ju faktiskt Björn som andranamn, Ursula, som kommer från latinska ursus, björn.

Om jag t ex hade kallat mig det, hade mitt ursprungsnamn nästan liknat namnet för stjärnbilden Stora björnen: Ursus Major: Ursula Meier. Det finns en Ursus minor också, som alla vet. Men den är ju så himla liten.

Ursa_Major2

I sagorna vimlar det av björnar. Ofta förtrollade prinsar, goda varelser, som hjälper och beskyddar. Och sen har vi den mysiga kärnfamiljen pappa Björn, mamma Björn och lilla Björn. Som får besök av Guldlock och som dom, vad jag minns, inte äter upp (vilket förstås vargen skulle ha gjort.)

Vi har också kloka, lilla Nalle Puh och alla hans kloka, om än barnsliga vänner. Vänligheten personifierad. Samma snällhet och godmodighet finns också hos björnen i Djungelboken. Vilket däremot man inte kan säga om Björnen i Kalle Anka, han som bor i samma skog som Zeke Varg och de tre små grisarna. Han är mer av en råbarkad redneck, en rå sälle med påk, ganska outbildad och småbrutal och med olämpliga kompisar (Räven). Fast ändå inte så durkdriven elak som Lilla Vargens far.

Här i landet har vi haft Björnes magasin, (Björne har jag faktiskt träffat, skådisen, han var väldigt bitter men det berodde på Sveriges Television som arbetsgivare och hade inget med rollfiguren att göra).

Och så har vi den sedelärande sången om Mors lilla Olle, han Olle  blir heller inte riven och uppätna blir bara hans blåbär. Och den andra sången, om björnen som sover är lite, lite hemsk i slutet, när han vaknar, men ändå barnvänlig nog att sjungas i förskolorna.

Och så finns den underbart rara barnboksserien av Janosch om Lilla Tiger och Lilla Björn, som bor ihop och har det bra och är hur snälla som helst mot varandra. Fast det höll på att gå lite illa i en av böckerna, när en av dom, jag tror det var Tigern, föll för Lilla Grisens charm men kom snart nog på andra tankar. Vänskapen går före kärleken. I det här fallet var det säkert bara sex det handlade om, det syntes tydligt på Lilla Grisen vad hon var för en. Det var inte direkt uttalat, men vi vuxna, vi vet ju hur landet ligger.

Så vad ska man säga annat än att björnen är att föredra framför illvilliga vargen.

Björnen har liksom en helt annan aura runt sig, även i den dagsaktuella debatten. Jag hör aldrig samma hätskhet vad gäller björnen som när det handlar om vargen. Även om björnar rivit jägare eller skrämt livet ur ungar som råkat trilla  lite otursamt rakt ner i idet. Björnen betraktar man med respekt, inte med hat.

Det finns en massa ord som inbegriper björnar. Björnkram t ex. Och så kan man suga på ramarna. Det uttrycket är extra roligt när man är konstnär eftersom det då får en rolig dubbelbetydelse.

Sen kan man göra folk en björntjänst. Jag vet inte hur det kommer sig. Varför man säger så.

Jag gjorde en gång ett broderi som hette Bädda för björntjänst. Jag tyckte det var en inspirerande titel.

Förra året gjorde jag en björnbild till: I de magiska djurens skog. Det här är en detalj.

björntavlan 010

Sen är det den här historien med björntavlan från loppisen. För några somrar sedan hittade min vän Britten och jag var sin målning som vi blev förtjusta i, på Tanums stora loppmarknad. Hennes var med snö, med en jägare och med en räv.  Underbart naivistisk och man märkte, att det fanns en stilig förebild gjort av någon naturlyrisk mästare från den svenska konsthistorien

Min ser ut så här:

tavlan

Också en grymt bra  blandning av total naivism och småskickligt målade träd och rötter. Stämningsfullt. Jag bara älskar den och blir glad varje dag jag går nerför trapporna och möts av den.

Och så idag sitter jag och små-googlar på björnbilder. Och då hittar jag detta! Jag blev helt förbluffat. Tanken, att det fanns en förlaga också till den här tavlan hade bara inte slagit mig.

Men naturligtvis, hur dum får man vara?

Den riktiga tavlan är gjort av en rysk konstnär, Ivan Shishkin, en riktig höjdare och jättekänd. Han har gjort massor med fantastiska naturscenerier, skogar och landskap, med och utan snö.

Så här ser originalet ut. Den heter Morgon i tallskogen:

morning-in-a-pine-forest-ivan-shishkin

Och hur jag hittade den? Jo, den fanns som bakgrund till en väldigt rolig bild. Då förstod jag, att jag bara måste leta mig fram till originalet.

putin-rider-bjorn

När jag stötte på det här, Putin ridande den ryska björnen fattade jag, att min lilla naivistiska tavla hade en storrysk förlaga!

Jag antar, att bilden är ironisk och inte storvulen. Men man vet som sagt aldrig med Putin.

Kanske blev jag lite, lite besviken, för jag tyckte det var så fint med en målare som kunde sitta framför staffliet i sin lilla stuga någonstans i Sverige och hitta på en sån fin bild alldeles själv.

Men det blir roligt på detta viset också. När saker uppenbaras.

Ordet björn är förresten ett noanamn. Det betyder brun. Noanamn var omskrivningar för ord som enligt folktron var tabu. Som djävulen och sånt hemskt. Man trodde, att om man använde det riktiga namn för björn, skulle man själv och ens tamdjur attackeras av den. Detta tabu var så starkt att man faktiskt förlorat det germanska ursprungsordet helt och hållet.

Och om jag ska återknyta till det jag sa inledningsvis, det om mitt mellannamn, som betyder björn. Om jag mot förmodan skulle hålla fast vid vargen som skyddsdjur, skulle jag kunna kalla mig Varga.

Det låter ganska fräckt.

Varga  Difteria Margarin. Vilket namn för en som egentligen ska hålla sig till björnarna.

4 svar till “Noanamn och totemdjur

  1. Ja Henriette, det är sant jag skrattade HÖGT! Helt fantastiskt alltihop och bilden på Putin var ju sanslöst rolig i det här sammanhanget! Du är en mästare på att skapa, hitta och få ihop en bra historia!

    • visst är nätet fantastiskt! Allt hittar man, bara man vet hur man ska leta. Samt litar på att slumpen letar en till de rätta stigarna. Nu blir ju min björntavla extra rolig, faktiskt, eller hur!

  2. Tack för sagan om när DEN RYSKA BJÖRNEN mötte lilla URSULA i cyberrymden.
    Allt kan hända. Inga-Britt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s