Vatten, floder och en och annan å

vaTTe 1n


Idag tänkte jag på vatten. Vatten som flyter fram. Av en händelse tog jag fram Nina Burtons Flodernas bok igår kväll.

Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden.

Det var precis rätt.

Hon reser på Europas floder och har ögonen öppna och sinnet inställt på samband. Themsen, Rhen, Rhone. Välskriven är den också, en fröjd.

Jag lärde mig simma på en flod, som inte var en flod, jag ska alltid överdriva, det var en liten å. En å med humusrikt, brunt vatten, lagom djupt att bada i. Utan att drunkna.

Fast en gång, en underbar sommarkväll, höll min lilla bror på att drunkna. Allt vi såg var hans svarta krullkalufs, som snabbt flöt iväg. Men min mammas modersinstinkter tog över, hon hoppade i och räddade honom, snabbt och enkelt, mycket driftigt och troligen helt och hållet instinktivt.

Det var ett intressant sätt jag lärde mig simma på. Det fanns en liten sandansamling som man med lite god vilja kunde kalla en ö och mellan ön och stranden var det strömt. Vattnet liksom bar en igenom. Jag kunde kasta sig i, lita på det strömmande vattnets kraft, ta simtagen med armar och ben, och vips, det dröjde inte länge så kunde simma. Också i o-strömt vatten.

Hade jag bara haft lust och en bra, lagom stor båt, hade jag också kunnat ta mig fram på floder. Först ån, som mynnade ut i en större å, som mynnade ut i Main som i sin tur mynnade ut i stora Rhen som så småningom mynnade ut i Havet. Men det hade väl ändå varit  lite underligt, en väldigt liten minderårig på lång-utflykt till det stora äventyret.

Och vad skulle jag med havet till, då? Jag var nog mera som Aspenströms mätarlarv, som höll sig på sitt körsbärsblad eftersom världen syntes alldeles för stor och tusenmila.

Nu bor jag vid ett hav och det känns helt ok, men då hade ett hav nog tett sig skrämmande och onödigt stort.

Min mormor kunde inte simma. Det var väl ganska vanligt för den generationens kvinnor och män. Att lära sig sånt var lite av en lyx och inget för strängt sysselsatta arbetare Eller strävsamma bönder. Dom höll sig undan strömmande åar, stillastående vatten, och sjöar. Dom klarade sig. Ändå.

För oss barn var badande och simmandet en livsnödvändighet. Somrarna var varma, på gränsen till heta, speciellt i augusti. Då hade vi sommarens absoluta toppnoteringar, då var det åskvädersvarmt, flimrande och dundrande. Då behövde man vattnet: sjöar, dammar, åar, kommunala simbassäng. Då var vi i, hela dagarna.

Stället vi gick till hette Runzel. Det betyder rynkan, sånt man har i ansiktet. Troligen gjorde ån en krök där. Det var i vilket fall ett paradisiskt ställe. Där kunde vi härja ostört, obevakade och trygga. Stoja, stimma, leva rövare. Lära sig simma.

På stranden växte det såpnejlikor. Om man tog av bladen och gnuggade dom, bildades grön skum. Som innehöll saponiner. Tvålämnen. Som man kunde tvätta sig med. Det var roligt. Tvål som växer längs vattnet. Som gjort för skitiga småungar.

En gång fångade jag en ål där i ån. Med händerna. Den bet mig. Jag tog hem den till ett cementkar som fanns utanför huset. Där man hämtade vatten till att vattna trädgården med. Där la jag ålen

Dagen därpå var den borta.

Folk sa, att ålar kunde ta sig fram över fuktigt gräs. Jag såg den framför mig, där den slingrade sig mot ån, över stock och sten fast mest genom daggvått gräs. Som en enveten orm.

Ibland undrar jag, om stället finns kvar. Antagligen inte på det där paradisiska sättet. Eftersom allt annat ha förändrats väldigt mycket och ganska så totalt.

Min mormor, som inte kunde simma, hotade ofta, när hon var i stark affekt, extra surmulen eller extra arg. att gå och dränka sig. Hon var extremt teatralisk. Hade jag ärvt den egenskapen, hade jag kunnat bli något stort. Men jag ärvde jag bara hennes sunda förnuft.

Och som tur var, var det bara prat. Hon var alldeles för jordbunden och rejäl för att iscensätta sånt. Hon kunde stänga in sig i sitt rum i stället och sura ett tag, men hon kom trots allt ut igen, levande.

Drunkningsdöden var annars något välbekant. Min mamma hade lärt sig några häftiga skillingtryck och där var det  bl a en flicka, Marie, som hade hamnat på fel sidan av gatan, så att säga. Hon hade blivit av med ett och annat, sitt rykte, sin heder, sin jungfrudom. Och det slutade alltid mycket sorgligt, att hon skulle dränka sig. Och sitt lilla barn. Men först satt hon en stund och grät vid flodens strand. Och sen var allt hopp ute, tårarna hade tagit slut, och livsviljan. Då dränkte hon sig. Till min ständiga fasa.

Drunkningsdöden lär inte vara så farligt,  sägs det. Det tror inte jag så mycket jag vill. För mig är den traumatisk och obehaglig. Behäftat med sturska mormödrar och sorgliga melodier. Och med viss fara för eget liv. Ibland ville mormor inte gå i vattnet ensam utan skulle ta mig med.

Jag var ju trots allt hennes älsklingsbarnbarn. Sånt förpliktar.

Tomma hot, men lite, lite traumatiserande.

Så drunkning var en realitet för mig. Vattnets godhet och vattnets grymhet. Att bära barn genom en strömmande passage, att sluka mormödrar och lösaktiga flickungar. Och oskyldiga bebisar. Sånt inger respekt. Vattnet har makt. Det kommer från avlägsna källor, det flyter iväg mot stora havet, och på vägen hittar det på ett och annat.

Ville det sig riktigt illa, efter mycket regnande av nästan bibliska dimensioner,  blev det översvämning. Och delar av skolvägen raserades av vattenmassor. Ån blev en flod och intog sin gammaltestamentliga bredd och djup.

Inte blå, som Donau, inte glittrande och faderligt som Rhen, med älvor och vattennymfer, utan  lika humusbrun och stillaflytande som vanligt, bara lite pampigare, lite bredare.

Jag skall läsa Nina Burtons essäer.

”Den här gången vill jag följa de ådror som fått Europa att pulsera av liv och som även har del i mitt liv. Jag vill skriva flodernas bok.

Också de speglar något av mig. Vi delar det vaga minnet av källor, liksom vi delar glömskan, otåligheten, uthålligheten, vilan i att färdas och lusten att känna på allt i vår väg för att sedan fortsätta mot något nytt. Formade av vår omgivning trevar vi mot något vi bara vagt kan ana. Mitt i vår envisa riktning har vi en gränslös frihetslängtan. Vi rör oss i en djup tid som är mer geologisk eller existentiell än privat, och vårt nu är mättat av det förflutna, för vi känner samband med allt. Ja vi förstår varandra, floderna och jag”

Visst låter det fint. Jag ska läsa och jag ska minnas min lilla å. Som lärde mig simma.

364_1

min hemstad med sin å

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s